Den naiva drömmen om en tvåstatslösning

Ett antal EU-länder planerar nu att erkänna staten Palestina. Spaniens premiärminister Pedro Sanchez sa nyligen att ett diplomatiskt erkännande bereder väg för en tvåstatslösning – ett Israel och ett Palestina sida vid sida – vilket han anser vara enda sättet att skapa fred i regionen. Han tillade att EU borde enas om ett gemensamt erkännande, men om det inte sker så går Spanien sin egen väg. Hittills är Sverige det enda västeuropeiska landet som har erkänt staten Palestina. Det skedde 2014.  

Frankrikes utrikesdepartement skriver på sin hemsida att en tvåstatslösning är enda sättet att tillmötesgå både israelers och palestiniers legitima önskemål om säkerhet, oberoende, erkännande och värdighet.   

Det är omöjligt att frikoppla den växande viljan till ett diplomatiskt erkännande av Palestina från Hamasattacken 7 oktober förra året och det krig i Gaza som följde. På ett för många överraskande sätt är det palestinierna som har fått mest stöd i stora delar av världen. Många bedömare i Israel ser dock EU:s förespråkande av en tvåstatslösning som en belöning till Hamas för våldet den 7 oktober och en farlig eftergiftspolitik. Jämförelser görs med den brittiske premiärministern Neville Chamberlains troskyldiga hållning gentemot Nazitysklands expansionspolitik under trettiotalet.  

Flera israeliska debattörer påpekar också att Europa genom en okontrollerad invandring från Mellanöstern har skapat en situation där den här typen av eftergifter är inrikespolitiskt nödvändiga för att inte stöta bort muslimska väljare. Det som offras i den processen är Israel, lyder slutsatsen.  

Det palestinska forskningsinstitutet Policy and Survey Research, PSR, genomför återkommande opinionsmätningar med fokus på den politiska situationen i regionen. Den senaste gjordes i december 2022 – alltså knappt ett år före Hamasattacken – och gällde då människors attityd till en tvåstatslösning. Både israeler och palestinier intervjuades och svaren skilde sig från tidigare undersökningar.  

”Stödet för en tvåstatslösning har minskat markant bland både palestinier och israeliska judar, från 43 procent i september 2020 till 33 procent bland palestinier och 34 procent bland israeliska judar”, skriver PSR i en rapport. Stödet för en fredlig lösning av konflikten hade sjunkit med flera procentenheter från tidigare. 40 procent av palestinierna önskade i stället se en militär konfrontation med Israel, medan 26 procent av israelerna ville se ”ett definitivt krig med palestinierna”. Båda dessa grupper blev bönhörda i höstas, kan man konstatera.  

PSR skriver att en överväldigande majoritet på båda sidor ser sig som offer, och att 90 procent av palestinierna och 63 procent av israelerna tycker att det ger dem moralisk rätt att göra ”vad som helst för sin överlevnad”.  

93 procent av såväl palestinier som israeler ser sig som rättmätiga ägare av all mark mellan Jordanfloden och Medelhavet. En tredjedel av de israeliska judarna kan tänka sig att acceptera att palestinierna får viss äganderätt till mark, medan endast 7 procent av palestinierna går med på att judarna ska ha en sådan rätt.  

Tanken på en tvåstatslösning tycks alltså inte ha något uttalat stöd bland dem som är direkt berörda. Det hindrade inte FN-chefen António Guterres från att nyligen slå fast att tvåstatslösningen är den enda möjliga lösningen på konflikten mellan Israel och palestinierna.  

Det som saknas i utfästelserna om etablerandet av ett självständigt Palestina är en definition av hur en sådan stat ska se ut. I Osloavtalen från mitten av nittiotalet enades Israel och PLO om att den Israelockuperade Västbanken i ett första steg skulle delas upp i områden med olika status, av vilka några styrdes av den nybildade palestinska myndigheten och andra av Israel. Västbanken fragmentiserades och i dag är det svårt att se hur de lösa bitarna ska kunna fås att utgöra en nationalstat med fungerande ekonomi, infrastruktur och samhällsservice.  

Hur en självständig palestinsk stat ska kunna utvecklas till en demokrati är också en fråga som saknar svar. Sedan den palestinska myndigheten inrättades med ansvar för att styra över de egna områdena har demokratiutvecklingen gått i negativ riktning. Att EU skulle vilja agera barnmorska för en sådan skapelse väcker frågor.    

Historiskt har palestinierna och ledarna i arabvärlden varit mycket kallsinniga till tanken på en tvåstatslösning. Flera ambitiöst upplagda fredsinitiativ har stupat på grund av palestiniernas vägran att ingå avtal. Förre socialdemokratiske kabinettssekreteraren Pierre Schori skriver i sina memoarer om hur Göran Persson hösten 2000 träffade den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak tillsammans med PLO-ledaren Yassir Arafat. De hade två månader tidigare misslyckats med att gå vidare med Osloavtalet vid ett historiskt möte i Camp David i USA.  

Schori skriver: ”Camp David var säkert det närmaste man kunde komma ett genombrott. Barak kom med ett bud av en art som ingen israelisk premiärminister någonsin vågat presentera. Till Göran Persson och oss andra sade Barak, att han trodde sig kunna vinna en majoritet för sitt förslag i Knesset, understödd av en fredslängtande folklig opinion.  

Barak föreslog att den palestinska staten i en första omgång skulle skapas på en yta som motsvarade 73 procent av den av Israel ockuperade Västbanken och 100 procent av Gaza. Under en period av tio till femton år skulle sedan upp till 90-91 procent av Västbanken ha övergått till den palestinska myndigheten. Israel skulle då ha stängt 63 bosättningar.” 

Palestinierna erbjöds även större delen av östra Jerusalem och delar av gamla stan, ett erbjudande som få bedömare hade trott någonsin skulle vara möjligt.  

Schori berättar om hur Arafat satte klackarna i marken. ”Palestinierna menade att all ockuperad mark skulle utrymmas enligt FN-resolutionerna. Först därefter skulle Arafat ge order om att avväpna vad israelerna kallade terroristgrupperna på den palestinska sidan.”  

Hamas betraktar sin attack mot Israel som jihad, ett heligt krig. Att bemöta jihad med eftergifter i form av landavträdelser och diplomatiskt erkännande kan inte leda till fred, menar israeliska motståndare till tvåstatsidén. När Israel på initiativ av den hårdföre politikern Ariel Sharon ensidigt, utan förhandling med palestinierna, lämnade Gaza helt år 2005, gjordes det i övertygelsen om att det skulle resultera i minskad konflikt. Svaret på det kom den 7 oktober förra året.  

När FN-chefen Guterres hävdar att tvåstatslösningen är den enda lösningen så kan det tolkas som att det saknas alternativ. Det stämmer emellertid inte, det har länge funnits andra förslag på hur konflikten mellan judar och palestinier ska kunna lösas. Redan 1972 föreslog Jordaniens dåvarande kung Hussein att en jordansk-palestinsk federation skulle bildas under namnet United Arab Kingdom. Hans idé var att det nya kungadömet skulle bestå av två federala distrikt, Jordanien samt Västbanken som hade varit under jordanskt styre mellan 1948 och 1967. Östra Jerusalem skulle bli huvudstad i det federala distriktet Palestina. Kungen fastslog att en fredsöverenskommelse mellan Israel och det nya förenade kungadömet var en förutsättning för arrangemanget.  

Husseins vision var sannolikt det mest realistiska av alla förslag men det avvisades av samtliga parter. PLO såg det som ett knivhugg i ryggen och svarade med att uppmana till störtande av kungen. Det israeliska parlamentet Knesset diskuterade federationsidén men avvisade den i kortfattade formuleringar. Övriga arabvärlden reagerade med ilska och hotelser. Egypten bröt sina diplomatiska förbindelser med Jordanien och Irak sa att det var en reaktionär plan för att kapitulera för den sionistiska fienden.   

Kung Hussein gav upp. 1988 släppte Jordanien sina anspråk på Västbanken som man haft sedan området förlorades i kriget 1967, och överlät åt PLO att driva kraven gentemot Israel.  

Detta innebar dock inte att tanken på en federation mellan Jordanien och ett Västbanks-Palestina var död. Den israeliske historikern Benny Morris argumenterar i sin bok One State, Two States för i princip samma idé som kung Hussein hade. Hans tankar har fått oväntat stöd hos både den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Abdel Salam Majali, tidigare jordansk premiärminister. En opinionsundersökning från 2016 fann att 46 procent av palestinierna var för tanken på en palestinsk konfederation med Jordanien.  

Dessa tankar har alltså funnits i utvecklad form i decennier, men alltid hamnat helt i skuggan av den mer politiskt korrekta diskursen kring en tvåstatslösning innehållande ett självständigt Palestina. I boken Two Peoples… One Land argumenterar den amerikanske professorn i statsvetenskap Daniel J. Elazar för samma idé. Han förordar en federation mellan Västbanken och Jordanien innebärande självstyre och delat styre.  

Jordaniens nuvarande kung Abdullah tar avstånd från sin pappas visionära idé vilket bör ses som att han har rättat in sig i ledet. Förslaget om en jordansk-palestinsk federation ansågs inte bara vara ett fredsförslag. Det sågs även som kung Husseins försök att vingklippa PLO, som skulle bli ställt åt sidan med en sådan lösning.  

Politiken i Mellanöstern är minerad mark där varje felsteg kan leda till katastrof. Det vet kung Abdullah. Därför kommer även det enda någorlunda realistiska förslaget om en lösning på Israel – Palestinakonflikten att stanna på papperet. I stället kommer europeiska ledare, på betryggande avstånd från minfältet Mellanöstern, fortsätta propagera för förslag som sannolikt aldrig blir verklighet.

Bengt G Nilsson är journalist och författare, bland annat till boken ”Israel & hennes fiender”. 

***

Läs även: Om begreppet "folkmord": Att vilja utplåna ett helt folk

Läs även: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?