Det är alltid samhällets fel

Det är alltid samhällets fel. Som när en pappa i Södertälje mördar sina båda barn och Socialstyrelsen konstaterar att kommunens socialtjänst inte har gjort tillräckligt. 

   Förr talades det om den kungliga svenska avundsjukan. Numera lever vi i självspäkningens tid och förbannar som goda flagellanter våra egna tillkortakommanden. Mycket av det som sker och som kan tolkas negativt går att härleda till det svenska systemets brister. Utebliven integration måste bero på mottagarlandets avoghet.

I Sverige är det mesta samhällets fel, som sagt.

Tänk dig att din son i högstadiet kommer hem med en broschyr från Länsstyrelsen och Polisen. Den har rubriken ”Gängsnacket” och ställer den uppfordrande frågan ”Är du orolig för att kriminella gäng ska rekrytera ditt barn?”.

Det var sannolikt inte sådant dina föräldrar undrade över när du själv gick i skolan, men Länsstyrelserna driver nu en kampanj på temat ”Barndom utan brott”. Det är en formulering värd att stanna upp inför; Sverige framstår här som en plats där kriminalitet är det normala och frihet från hot och våld en önskedröm. Föräldrar uppmanas att prata med sina barn och fråga hur de mår. Underförstått: inte särskilt bra. En stark upplevelse av maktlöshet slår emot broschyrens läsare, som lätt drar slutsatsen att det bästa de vuxna kan göra är att skaffa säkerhetsdörrar.

Brottsligheten tycks ha fallit från skyn, som en defekt hos samhället och inte hos brottslingarna. De unga ”dras in” i kriminalitet medan dödsskjutningar ”inträffar” och stickskador ”uppstår”. Detta är ingens ansvar. Mediernas beskrivningar betonar det passivt ofrånkomliga, och därför vet ingen vad man ska göra åt det.

Fast först och främst är det samhällets fel, eftersom ingen annan förklaring ges.

Att ”Gängsnacket” finns översatt till nio språk blir samtidigt en bekräftelse på att samhället har förändrats. Det ger också en antydan om att det inte främst är Nordiska motståndsrörelsen som rekryterar springpojkar på skolgården.

”Samhället” är naturligtvis ett diffust begrepp, inte sällan förväxlat med ”staten”. I vardagligt tal avses ofta myndigheterna, en insnävning som friskriver alla oss som tillsammans utgör samhället från ansvar och i stället placerar detta hos dem som förmodas missköta sina jobb. Det är en viktig förskjutning, som lägger skulden för missgärningar på dem som inte har förmått förhindra dessa; förskolan borde ha förstått. Precis som lärarna, socialsekreterarna och poliserna.

Kanske bor vi ändå i världens snällaste land. Hela Sverige är sedan länge en förebyggande insats, men eftersom tiden rör sig och ingenting är statiskt måste snällheten anpassas för att överleva. Den är också en börda; under min livstid har den utländska biståndspolitiken kompletterats med en inhemsk. Under snällheten skymtar ett dåligt samvete, en opreciserad skuld som ingen vet hur den uppstod, men som på något sätt ska betalas av. 

Kostnaderna är omöjliga att överblicka, de positiva resultaten lika svåra att fastställa. Mer än något annat handlar det om känslan av att göra gott. Utan kombinationen av snällhet och omhändertagande skulle vi ha ett sämre samhälle.

Samtidigt är detta en sårbar plats att befinna sig på. 

Trots förebyggande åtgärder har vi inte kunnat förhindra det kaos som ätit sig in i centrala samhällsfunktioner. Det växande antalet myndigheter har under samma tid gett oss fler anonyma offentliganställda att skylla på.  

Det brukar sägas att man kan känna igen framtida våldsverkare redan i tre-fyraårsåldern, men vad kan man i praktiken göra åt saken om man inte omhändertar barnet? Jag har stött på socialchefer som mellan skål och vägg menat att alla barn borde omhändertas i stadsdelarna där de arbetat. Någon lyckad lösning vore det förstås inte; vem ska ta hand om de små, blir det bättre för dem? Och vad gör man med de vuxna som format barnen?

I Sverige har vi bytt överideologi från solidaritet – ett förhållningssätt som var möjligt att förena med krav – till en till intet förpliktigande tolerans, en feel good-känsla parad med likgiltighet inför nya samhällsklyftor och med uppgivenhet som följd då konsekvenserna blivit uppenbara. 

Det är en förflyttning från ett tillstånd av tillit till ett som är fyllt av personlig och ideologiskt laddad kränkthet. Eftersom det i första hand är samhället som lastas för olika former av orättvis behandling – det som benämns som strukturell diskriminering – har särskilda organ, som DO och Jämställdhetsmyndigheten, fått i uppdrag att övervaka och bedöma graden av överträdelse.

I elaka system finns goda skäl att vara kränkt medan det på vänliga platser som Sverige krävs större ansträngning för att skapa intrycket av sig själv som åsidosatt. Men svårigheterna ska inte överdrivas; i snälla samhällen är det inte bara lättare att må bra utan också enklare att odla sitt illamående. Rädslan för att någon ska vantrivas har lett till överkänslighet bland dem som inte trivs, varje enskilt klagomål blir ett bevis för att systemet har misslyckats. 

Vi får då undergångsbeskrivningar både från högern och vänstern. Samhället gör genom sina orättvisor och sin stigmatisering ynglingar till brottslingar, och det enda som förvånar är att inte fler blir kriminella. Samhällets funktioner är dimensionerade för en mindre befolkning än dagens och varken vården eller skolan kommer att hitta tillräckligt med kvalificerad personal bland dem som nu borde börja arbeta. 

Kanske är missnöjet – det osorterade, oreflekterade – numera den starkaste politiska kraften i samhällen som vårt, och därför också en viktig orsak till att det ser ut som det gör. Radikalismen finner man i besvikelsen. Därför är det mesta alltid på något sätt samhällets fel, som när polisen inte tillräckligt snabbt griper dem som skjutit ihjäl folk på pizzerian, när skolorna fylls med adhd-diagnosticerade elever med behov av särskilt stöd eller när trottoarerna är ofräscha av hundlortar och fimpar.

Någon borde ha gjort något. 

Nu ska man inte heller bortse från att det ibland faktiskt är samhället som fallerar; det finns ju anledningar till att många känner sig svikna. Både tågtrafik, biologisk mångfald och sociala framsteg behöver underhållas.

Men barn dras inte in i kriminalitet, de växer upp med den eftersom den har tillåtits rota sig som en livsstil och faktisk utkomstmöjlighet mitt i den svenska toleransen. Någon har gjort detta möjligt, genom sitt agerande eller genom sina fattade eller uteblivna beslut.

Även om man kan omhänderta några barn, för deras egen och samhällets skull, är uppgiften mycket större och mer utopisk än så: att på allvar ta hand om hela samhället och slå vakt om en snällhet som inte är godtrogen. 

***

Läs även: Alla har rätt att vara offer

Läs även: Hederskulturen som alternativ livsstil