”Dyra och dåliga elnät är statens fel”

Ganska ofta hörs experter säga att Sverige har ett av världens bäst fungerande elsystem. Ändå betalar svenska elkunder betydligt mer för elnäten än sina nordiska grannar. Mellan 2010 och 2020 ökade de svenska elnätspriserna med hela 37 procent i reala termer – jämfört med 0 procent i Norge och 3 procent i Danmark​. Detta borde väcka frågor om vad som egentligen pågår. Svaret är både enkelt och oroande: Den myndighet som har i uppdrag att skydda kunderna har inte gjort sitt jobb.

Sveriges elnät är naturliga monopol – som vattenledningar eller järnvägar – och därför regleras de av en statlig myndighet, Energimarknadsinspektionen (Ei). Men regleringen har två grundläggande brister. För det första ignorerar den nästan alla de kvalitetsaspekter som kunder faktiskt bryr sig om. För det andra saknar den kraftfulla incitament för att få nätbolagen att agera effektivt. Det är ett dubbelfel – och desto mer anmärkningsvärt eftersom precis motsatsen lärs ut i varje grundkurs i regleringsekonomi.

Den svenska elnätsregleringen har inte alltid sett ut som i dag. När elmarknaden omreglerades 1996 separerades elnäten från elproduktion och försäljning, som placerades på konkurrensutsatta marknader. Elnäten däremot betraktades som naturliga monopol och underkastades ekonomisk reglering. Denna reglering har genomgått flera skiften. 

Under de första 15 åren experimenterade myndigheten med olika modeller. Bland annat jämfördes nätbolag under perioden 2002 till 2007 med ett hypotetiskt effektivt nät och under de följande fyra åren tillämpades i praktiken ingen reglering alls. Detta skapade stor osäkerhet bland nätbolagen och bröt mot den grundläggande regleringsprincipen om stabila och förutsägbara villkor. Först 2012 infördes en modern modell med intäktsramar som innebär att myndigheten i förväg fastställer hur mycket ett nätbolag får ta ut under en viss period. Denna modell används fortfarande. Men även om ramverket nu är på plats har det inte komplimenterats med ett relevant innehåll, vilket är en viktig förklaring till dagens problem.

I en ideal reglering bör nätbolagen bete sig som om de vore utsatta för konkurrens. Det innebär att de ska erbjuda den kvalitet som kunderna är beredda att betala för, till lägsta möjliga kostnad. För detta krävs att regleraren både beaktar kundernas betalningsvilja och skapar tryck på effektivitet.

I praktiken har Ei bara beaktat ett enda kvalitetsattribut: leveranssäkerhet. Men en omfattande studie visar att kunder också bryr sig om tillgänglighet, bemötande, klagomålshantering, miljöhänsyn, säkerhetstänk och pålitlighet​. Att ignorera dessa attribut är ungefär som att säga att bilköpare bara bryr sig om bränsleförbrukning – och inget om säkerhet, komfort eller bagagevolym. Detta är inte bara ett tekniskt förbiseende. Det är en strukturell brist som förklarar varför regleringen misslyckats med att spegla kundernas intressen.

En annan central del i regleringen är det så kallade effektiviseringskravet, som ska pressa nätbolagen att bli mer kostnadseffektiva. Men en grundlig analys visar att ineffektiva bolag inte närmar sig de effektiva – trots att det är precis vad regleringen ska åstadkomma​. Här har Sverige halkat efter andra nordiska länder som Norge och Finland, där regleringsmodellerna är mer ändamålsenliga och mer verkningsfulla. Det här är särskilt problematiskt i en tid då stora investeringar i näten är nödvändiga. När så mycket pengar står på spel är det avgörande att varje krona används klokt. Men om incitamenten saknas riskerar vi att få fel investeringar – eller onödigt dyra sådana.

Fast det stannar inte där. Ett tredje, ofta förbisett problem, är att Ei tillämpar samma reglering på alla nätbolag – oavsett om de är kundägda, kommunala eller privata. Detta trots att forskningen visar att dessa bolag har helt olika drivkrafter, beteenden och resultat. Samma studie som ovan skickade ut enkäter till svenska elkunder och det visade sig då att kundägda bolag levererar mest ”prisvärde” – alltså bäst kvalitet i förhållande till pris. Därefter följer kommunala bolag. Sist kommer de privata​. Detta är inte ett politiskt ställningstagande, utan ett empiriskt konstaterande. Men trots detta behandlar Ei alla bolag likadant. Det är som att ge samma träningsupplägg till både elitidrottare och nybörjare och sedan bli förvånad över skillnader i resultat. En smartare reglering skulle ta hänsyn till ägarstruktur och lokala förhållanden – vilket sker i en del andra länder, till exempel Nya Zeeland.

Vad kan då göras? Ett stort steg i rätt riktning vore att använda en reglering där kundernas upplevelse av prisvärdhet används för att justera bolagens intäktsramar. Enkelt uttryckt: de bolag som levererar hög kvalitet till rimligt pris får mer svängrum, medan de som presterar dåligt får mindre. Det skulle skapa en incitamentsstruktur som bygger på verkliga kundupplevelser, inte på skrivbordskonstruktioner​.

Denna modell är enkel att implementera, lätt att förklara – och framför allt rättvis. Den kan också kombineras med en mer differentierad reglering beroende på ägarform. För kundägda bolag, som redan drivs i kundernas intresse, kan regleringen lättas. För privata bolag kan den skärpas där det behövs. Den låga prisvärdheten elnätskunderna i Sverige får är inte oundvikliga. Den är i hög grad ett resultat av en reglering som inte gör sitt jobb. En reglering som varken fångar kundernas verkliga preferenser eller sätter tryck på effektivitet. Och som behandlar alla bolag likadant – trots att de är fundamentalt olika.

Det är dags att uppdatera den svenska elnätsregleringen till 2020-talets verklighet. Nätbolagen och kunderna förtjänar bättre.

Magnus Söderberg är professor i energiekonomi vid Griffith University och forskare vid Ratio forskningsinstitut.

***

Läs även: Sverige drog nitlotten när Europas elsystem gjordes om

Läs även: Vart ska vindkraften ta vägen?