Eli Göndör: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?

År 2010 höll Sufian Abu Zaida en föreläsning på Ben Gurion-universitetet i Beersheva i Israel. Han föddes 1960 och tillhörde den innersta kretsen av Fatah, PLO:s största fraktion som styrde (och fortfarande styr) Västbanken. Salen var full av studenter och lärare och ämnet för föredraget var hur Hamas lyckades ta makten i Gaza år 2007. Abu Zaida menade att det var Israels fel att terrororganisationen tog över Gazaremsan, eftersom Israels tillbakadragande inte hade koordinerats med Fatah. Detta, sade Abu Zaida, lämnade ett vakuum som Hamas kunde utnyttja.  

Efter föreläsningen var det tid för frågor, jag räckte upp handen: ”Vore det inte på tiden att släppa flyktingstatusen?” frågade jag och fortsatte. ”Jag menar att det ena inte behöver utesluta det andra. Ni bevarar naturligtvis er palestinska identitet, historia och era minnen, men att det görs med en framtidssyn. En flykting har ju per definition ingen annan vision än att inte vara flykting och samtidigt görs ju inget för att förändra tillståndet.”  

Abu Zaida blängde ilsket på mig med sina klarblå ögon och lyfte ett varnande finger. ”Ingen, ingen rör vår flyktingstatus. Jag är flykting. Min mor är flykting och min mormor var flykting!”, sade han. 

Det palestinska flyktingproblemet är unikt i världen. Detta då det har permanentats och blivit en fast del i Mellanösterns demografiska och politiska karta. I 75 år sedan 1948 har människor i flyktingläger utnyttjats i ett cyniskt politiskt spel med världssamfundet godkännande. UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är flyktingorganet som hanterar palestinska flyktingar. Det innebär att palestinier har ett eget flyktingorgan och en egen definition på vem som är flykting. Världens övriga flyktingar från länder som Ukraina, Irak, Afghanistan, Myanmar med flera får hjälp av ett annat FN-organ, UNHCR.  

Sveriges bistånd till UNRWA har varit bland de högsta i världen, strax efter USA och Tyskland och mycket högre än exempelvis Qatars, Saudiarabiens och Turkiets respektive bidrag (se tabell). År 2022 hade UNRWA en budget på 1,6 miljarder dollar, motsvarande cirka 17 miljarder kronor. Organisationen har 30 000 anställda som med få undantag är anställda lokalt vilket gör UNRWA till en av de största icke-statliga arbetsgivarna i regionen. Huvudkontoret ligger i Jordaniens huvudstad Amman.  

Hamas totala kontroll över Gaza ger en antydan om vem som där tar hand om UNRWA:s pengar och attraktiva arbetstillfällen. På UNRWAs hemsida står att 5,9 miljoner registrerade palestinska flyktingar får sina basala behov tillgodosedda av UNRWA i Syrien, Libanon, Jordanien, Västbanken och Gaza. Det innebär bland annat vård, utbildning och administration av flyktingläger. Det ordet kan frammana en bild av stora tältläger eller kåkstäder, men de palestinska flyktingläger som jag har besökt i Jordanien och Libanon är i dag snarare små städer med riktiga hus och allt från frisörer till matbutiker, restauranger och bilköer. 

UNRWA har fått skarp kritik av UN Watch för att ha tagit fram antisemitiska läromedel till sina skolor där terror glorifieras och barnen får lära sig att hata judar. Och år 2019 avslöjades en stor korruptionsskandal som ledde till att ledande personer inom verksamheten lämnade sina poster. År 2009 publicerade The Washington Institute for Near East Policy en rapport om UNRWA på 80 sidor av James G. Lindsay som arbetat inom UNRWA mellan från 2000 till 2007. Han menar att verksamheten inte längre ägnar sig åt sitt kärnuppdrag, utan istället är en politisk organisation som hindrar fredliga lösningar på Israel-Palestina-problemet.  
 
Hur blev det så här?

Konflikten mellan israeler och palestinier kan diskuteras i all oändlighet. Mest relevant för just den palestinska flyktingfrågan är dock sannolikt att granska kriget som pågick mellan Israel och de kringliggande arabländerna från maj 1948 till mars 1949. Benny Morris bok The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949 från 1989 ger, enligt min uppfattning, den mest relevanta beskrivningen av händelseförloppet. Det baserar jag dels på att Morris fick tillgång till dokument som precis hade offentliggjorts, efter att under lång tid varit hemligstämplade. Dels på att han fick hård kritik från båda hållen när boken kom ut. I Israel anklagades han för att vara en förrädare och bland palestinier för att vara en ärkesionist. I dag är hans böcker i ämnet en självklarhet i den akademiska världen. 

Morris skiljer mellan fyra faser i tillkomsten av det palestinska flyktingproblemet. Medan britterna fortfarande styrde våren 1948 satte sig 75 000 personer i säkerhet för att slippa hamna i slaglinjen när kriget – som alla visste skulle följa då britterna lämnade och Israel utropade sin självständighet – väl bröt ut. Det var främst den palestinska eliten. Akademiker, affärsmän och överklass.  

Mellan april och juni samma år följde massflyktens månader. Morris hittar inga belägg för att arabstaternas ledare via radiostationer eller på annat sätt lockade människor att fly. Han slår också fast att det aldrig har existerat någon israelisk plan för att fördriva palestinier från den nybildade staten.  

Från juli till oktober 1948 utfärdade den israeliska armén order som förbjöd alla former av övergrepp mot civila araber. Exempel på övergrepp i Ramleh och Lod visar dock att denna order ignorerades av lägre befäl i en del fall. Under oktober och november ägde sedan ett antal våldsamma israeliska övergrepp mot araber rum. Den sammanfattande slutsatsen i Morris bok är att flykten 1948 var resultatet av krig, inte av medveten planering, vare sig judisk eller arabisk.

I december 1948 röstade FN:s generalförsamling fram resolution 194 som sade att de palestinska flyktingar som vill återvända till sina hem skulle få göra det. Övriga skulle få kompensation för förlorad egendom. Resolutionen bidrog till att UNCCP (United Nations Conciliation Commission to Palestine) bildades 1949 med uppdraget att försöka lösa flyktingproblemet som då uppskattades omfatta 726 000 individer. Israel var villigt att ta emot 100 000 flyktingar på villkor att de arabiska grannländer som krigat mot Israel också tog sitt ansvar. Arabländerna, som startat kriget, ansåg dock att den enda lösningen var att alla flyktingar skulle återvända till sina ursprungliga hem. På grund av den uppenbara låsningen drog sig UNCCP ur förhandlingarna succesivt under femtio- och sextiotalen.

År 1949 beslöt FN även att de palestinska flyktingarna skull hanteras av UNRWA tills en lösning infann sig. I UNRWA:s första rapport, publicerad den 1 maj 1950, beräknades antalet flyktingar till 914 000 individer. Här fick också palestinierna en alldeles egen definition på vad som är en flykting: ”En arabisk person som hade bott inom det brittiska mandatet Palestina mellan juni 1946 – maj 1948 och hade flytt.” UNRWAS mandat har sedan förnyats vart tredje år och definitionen om vem som är flykting har utökats till de ursprungliga flyktingarnas barn, barnbarn och så vidare. Lite senare, 1951, grundades även UNHCR (The United Nations High Commissioner for Refugees) av FN:s generalförsamling. Ansvaret för de palestinska flyktingarna stannade dock kvar hos UNRWA.  

Det palestinska flyktingarna är därmed de enda i världen som har en egen definition på vad en flykting är, ett eget flyktingorgan samt den unika egenheten att flyktingstatusen går i arv från generation till generation. 

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld presenterade 1959 en plan för hur det palestinska flyktingproblemet skulle kunna lösas under en tioårsperiod från 1960 till 1970. Enligt den skulle de oljeproducerande arabländerna stegvis integrera flyktingarna och ge dem medborgarskap. Flyktingarnas behov av att bli medborgare i ett nytt land i stället för flyktingar från ett annat samt deras behov av jobb ansågs sammanfalla med att oljeländerna var i behov av arbetskraft. Dessutom var i dessa arabländers språk, kultur och religion samma som flyktingarnas. 

Förslaget förkastades av UNRWA. ”Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör”, kommenterade Ralph Garroway, före detta chef för UNRWA, denna vägran i augusti 1958. 

Under de 75 år som gått sedan kriget 1948 har antalet palestinska flyktingar vuxit från drygt 700 000 till 5,9 miljoner, som står under UNRWA:s ansvar i dag. Det finns flera skäl till att antalet har blivit så högt: 

Jordanien är det enda landet i Mellanöstern, förutom Israel, där palestinier har fått medborgarskap. Många väljer dock att stanna kvar i UNRWA:s flyktingläger eftersom det ger vissa förmåner som mat och utbildning. Jag har besökt flera av lägren och en gång skulle jag träffa Muhammed Samhoori, en palestinsk journalist som blivit fängslad och misshandlad för att ha skrivit kritiskt om den jordanska regimen. Adressen var ”den 28:e gränden till vänster”. Samhooris mor Miriam Haifa berättade att de två efternamnen gav henne två ransoneringskort och därmed dubbla ransoner. Dessutom ansåg hon att namnet Haifa bevarade anknytningen till det som hon såg som sitt riktiga hemland. I ett annat läger jagade en liten kille en boll. Av misstag sprang han in i mig. Han kan ha varit runt tio år. Vi skrattade båda och han bad om ursäkt. ”Var kommer du ifrån?”, frågade jag på arabiska. ”Från Jaffa”, svarade han, syftande på stadsdelen i Tel Aviv som han själv aldrig hade satt sin fot i.

Nästa år fyller UNRWA 75 år. Under denna tid har verksamheten – vars ursprungliga syfte var att skydda flyktingarna och tillfredsställa deras omedelbara behov till dess en lösning infinner sig – utvecklats till en organisation som av lokalanställd personal har format palestiniernas nuvarande identitet mer än något annat. Framför allt har arbetet inneburit att just ordet flykting har blivit det mest centrala i den palestinska identiteten.

Men palestinierna har även flätat in begreppet sumud i sin identitet. Det betyder ståndaktighet eller uthållighet. Att inte ge upp anses vara en dygd. Det förefaller ofrånkomligt att kombinationen av å ena sidan flyktingidentiteten – eller offerrollen om man så vill – och å andra sidan envisheten skapar ett tillstånd som förhindrar utveckling. Alla palestinska terrororganisationer vilar på kombinationen av flyktingstatusen och sumud.

Det är viktigt att påpeka att långt ifrån alla palestinier har fastnat i denna kombination av flyktingidentitet och sumud. Men de är tillräckligt många för att hindra att ett nytt mer konstruktivt ledarskap, som föreslår en ändring, tar över.  

Att Egypten har stängt sin gräns för flyktingar från Gaza under det pågående kriget säger också en del och kan kopplas till Garroways uttalande ovan. Palestinierna har på grund av politiserad hantering blivit Mellanösterns Svarte Petter som ingen vill ha och som anses vara FN:s – och Israels – problem.  

Men ingen lösning är möjlig så länge inte de arabiska länder som deltog i kriget 1948 tar sitt ansvar och att UNRWA läggs ner. Sufian Abu Zaida blir förstås besviken, men för kommande generationer palestinier kunde det förhoppningsvis leda till att kombinationen av flyktingidentitet och sumud ersätts med något mer konstruktivt. Och hopp om en bättre framtid än historia. 

***

Läs även: Bo Rothstein: "Arabländerna bör välkomna Gazas två miljoner palestinier

Läs även: Hamas har ont om vänner i Mellanöstern