Elisabeth Braw: ”Sverige behöver skaffa en utrikespolitik”

Vad har Sverige för utrikespolitisk doktrin? Enkelt, säger någon: EU-medlemskap, Nato-medlemskap, deltagande i internationella sammanslutningar och initiativ, värnande om demokrati  och mänskliga rättigheter. Dessa grundläggande idéer kan dock de flesta länder i västvärlden skriva under på. Men hur bör och vill Sverige positionera sig i världen? Och hur når vi dit? Det är dessa frågor som en doktrin ska svara på. Olof Palme var väl den senaste som formulerade en svensk utrikespolitisk doktrin (vi bortser här från Margot Wallströms ”feministiska utrikespolitik”).  Fast det var länge sedan och nu när världen blivit oroligare behöver vi bestämma vad Sverige ska stå för – utöver på en generisk västlig värdegrund.  

“Dagens politiska klass i Tyskland kännetecknas av ett överskott av karriärsträvande och pompositet och en överdriven önskan att synas i tv-soffor.” Det var den tidigare förbundskanslern Helmut Schmidt som klagade, och året var 1994. Tyskland hade mirakulöst just lyckats fullborda sin återförening och införlivat alla aspekter av det forna DDR i det västtyska samhället: valuta, ekonomi, lagar, utbildningsväsen, postnummer, trafik. Det skedde inte utan spänningar och ilska, men det lyckades. Återföreningen var förbundskansler Helmut Kohls stora idé, men vad skulle det återförenade Tyskland nu stå för? Utöver europeiska värderingar och en orubblig tro på EU? Detta var mindre uppenbart. Redan då hade den europeiska identiteten blivit Tysklands identitet. När någon utrikespolitisk kris inträffade, till exempel Balkan-krigen, bestämdes vilken ställning man skulle inta i just den frågan, helst i koordination med Frankrike och andra EU-stater. I övrigt saknade Tyskland en tydlig utrikespolitisk profil.  

Sådant passade inte Schmidt. Den gamle kanslern var visserligen övertygad europé, men han var också en sann strategisk tänkare, egentligen Tysklands bäste. Mellan 1977 och 1982 ledde han Västtyskland med stor skicklighet – och vågade även ta impopulära beslut om de på sikt gagnade landets ställning i världen. Under Schmidts ledning fortsatte Västtyskland exempelvis att handla med Sovjetunionen, men inbjöd samtidigt USA att basera kärnvapen på västtysk mark. Detta ingick i Schmidts ”balansstrategi” som han hade presenterat i en bok i slutet av sextiotalet. När Baader-Meinhof-ligan skrämde upp landet med terrorattentat, mord, kidnappningar, rån och flygplanskapningar körde Schmidt en stenhård linje: inga eftergifter.  

Schmidt kunde verka arrogant, och han var arrogant, för han tog sina beslut ganska egenmäktigt och brydde sig inte så mycket om vad befolkningen eller andra ministrar tyckte. Men han hade en strategi, och han visste vad han ville att Västtyskland skulle stå för. Schmidt tvingades avgå i oktober 1982 när Helmut Kohl lyckades få med sig FDP - som lämnade koalitionen med Schmidts SPD - men därefter delade han med sig av sitt strategiska tänkande i egenskap av utgivare för tidningen Die Zeit samt genom mängder av böcker, krönikor, föredrag och intervjuer. Tyskarna (och andra) lyssnade på honom, för från Schmidt kunde man hämta strategiska idéer. När han avled år 2015 reste den då 92-årige Henry Kissinger över Atlanten för att tala vid minnesgudstjänsten - dagen till ära gjorde han det på sitt modersmål tyska. För smärre tänkare än Schmidt skulle Kissinger knappast ens ha korsat Central Park på Manhattan. 

Vem är Sveriges Helmut Schmidt? Vilka av våra politiker förmår se vårt land ovanifrån och tänka ut hur Sverige bör positionera sig i världen? Under sina glansdagar hade Socialdemokraterna den typen av tänkare. Per Albin Hansson och andra hade en vision om hur det svenska samhället borde se ut, och genomförde den. Inom utrikespolitiken var de inte lika strategiskt lagda, men där anlände ju sedermera Olof Palme som hade en tydlig utrikespolitisk doktrin. Den handlade inte bara om att gå med i internationella sammanslutningar och ha det som främsta identitet: Sverige skulle ha en helt egen identitet! Den handlade som bekant om alliansfrihet, men också om nära kontakter med alla möjliga regimer utanför västvärlden. Den handlade också om bistånd. Och om att Sverige (och helst Palme själv) skulle vara den självklara medlaren i olika konflikter.  

Doktrinen gagnade Socialdemokraterna och Palme mer än den gagnade Sverige, men en doktrin var det onekligen. I dag har norrmännen tagit över ett av dessa mål, nämligen att positionera sig som världens ledande fredsmäklare, och de bygger sin utrikespolitik enligt denna målsättning. Vem som kom på att just detta skulle bli Norges doktrin har jag inte lyckats få klarhet i, men om världens politiker skulle tillfrågas om vad Norge stod för i den internationella politiken, skulle de med en gång svara: Fredsmäkling.  

Att skapa politik med briljanta och arroganta ledare som Schmidt må vara påfrestande, men utan strategiska tänkare av hans kaliber blir det ingen doktrin. Det har svårt att se att en sådan kan formuleras av kommittéer eller politiska partier. För att tänka ut en doktrin – en samling politiska ambitioner som tillsammans skapar en tydlig profil för landet - behöver man kunna se sitt land från ovan, vilket är svårt om man tillbringat hela sin karriär i dess mitt. Trots att Schmidt hade enorm framgång inom partipolitiken var han egentligen ingen partiman; han körde sitt eget race. Henry Kissinger hade utan tvekan ett annat perspektiv än de flesta amerikaner, med sin tysk-judiska bakgrund.  Och Olof Palme var definitivt en annorlunda svensk politiker. Delvis gäller det även Carl Bildt, som nog får sägas vara vår mest strategiskt tänkande utrikespolitiker idag.  

Tyvärr finns det få vägar in i svensk politik för den som inte varit med sedan ungdomen. Sett ur ett personalperspektiv är det kanske inte så konstigt; varför skulle folk som inte arbetat sig upp genom ungdomsförbunden och distrikten få samma möjligheter som den som troget tjänat sitt parti i många år? Nu när läget i världen, inklusive i vår del av den, är så inflammerat och oförutsägbart och Sverige behöver en klar utrikespolitisk doktrin, är det dock dags att göra andra prioriteringar.  

Det betyder inte att Tobias Billström borde ersättas av en mer strategiskt lagd politiker. Att leda ett departement innebär mängder av möten och praktiska bestyr. Om Sverige ska få en utrikespolitisk doktrin som består av något mer än EU-medlemskap, NATO-medlemskap och värnande om mänskliga rättigheter vore det dock klokt av Billström att identifiera och samla Sveriges främsta strategiska tänkare (tips: de finns kanske inte inom Moderaterna, riksdagspartierna eller ens inom riket) och låta dem presentera och diskutera sina bästa idéer. Då skulle vi kunna få en utrikespolitisk doktrin som inte bara ställde Palmes självcentrerade variant i skuggan, utan också faktiskt gagnade landet nu när det behövs som bäst. 

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC.  

***

Läs även: Putin har valt banditlivet

Läs även: Osäkert om USA lyckas avskräcka Hizbollah och Iran