Ett omöjligt uppdrag

Nyligen engagerades en politisk kommentator, i ett stort europeiskt land, av ett känt nyhetsmedium från ett annat stort europeiskt land, för att medverka i ett program om de pan-europeiska traktorprotesterna. Dagen före sändningen blev personen uppringd av en produktionsassistent som gjorde klart att ”den vinkel vi vill betona är hur extremhögern driver på protesterna…” 

Min bekant sade inte emot, han ville vara med i programmet. Men när han under sändningen fick den ledande frågan om extremhögern underströk han:  

– Nej, högerextremisterna har inget med protesterna att göra. Jordbrukarnas organisationer i mitt land hör inte till något parti, de står närmare den organiserade fackföreningsrörelsen. Extremhögern har inget inflytande över dem. Böndernas oro bottnar inte i politik.  

Det var inte fakta utan tendens man var ute efter. Vi känner igen det där tonfallet, halvt triumferande, halvt uppgivet: ”Den yttersta högern på frammarsch igen!”. Under det spanska valet i somras var det komiskt att se de tillresta korrespondenternas snopna reaktion över högerpopulistiska Vox valfiasko. Många kolleger hade haft rubrik och analys skjutklara i flera dagar: ”Extremhögern rycker fram i Spanien!”.   

För dem som njuter av att plåga sig med extremhögerns obönhörliga framfart blev Javier Milei, den argentinske ekonomen och tv-personligheten, en tillgång. Rubrikerna efter hans valseger i presidentvalet i november var sånär identiska världen över: ”Extrema högern segrar i Argentina!”. 

Javier Milei är på vissa punkter mycket extrem, särskilt ifråga om statens åtaganden och dess roll i ekonomin. Men det intressanta med honom, både pro och contra, drunknade i klichéer. Han valdes inte till president därför att en majoritet argentinare reflekterat över hans ekonomiska program och funnit det hållbart. Han, som inte hört till någon rörelse eller parti, valdes av rent känslomässiga, inte politiska skäl. Han segrade därför att argentinarna, världens minst högerextremistiska folk, förenades i bottenlös avsky och vämjelse över hela den politiska eliten; den som Milei under sin kampanj kallade la casta. 

Argentinarna avskyr sina politiker med en passion som européer inte kan göra sig några begrepp om. Strax före höstens bägge valomgångar fick deras politikerförakt en kraftfull bekräftelse. Alla de större politiska partierna i provinsparlamentet i La Plata (staden La Plata, inte Buenos Aires, är huvudstad i Buenos Aires-provinsen) avslöjades med fingrarna i kakburken. Tillsammans hade de kokat ihop följande: privatpersoner erbjöds socialbidrag och pensionstillskott, men på ett villkor: de skulle bara få i handen en fjärdedel av summan – resten behöll partiet vars utskottsmedlemmar genomdrivit ”bidraget”. De allra flesta av de påhittade "socialfallen" tackade ja – ett kvarts bidrag är bättre än ingenting.  

Tusentals kreditkort ställdes ut med förmånstagarnas namn, kort som togs hand om av partikassörerna. Det hela exploderade då en otålig bankomatkund ringde polisen och klagade över att personen före honom i kön länsade automaten med hundratals olika kreditkort. 

Så går det till i Argentina, år efter år, generation efter generation. Politiker, med några vackra undantag, ägnar sina bästa krafter åt sådant som de borde förhindra. Staten, i stället för att smörja ekonomins hjul, är ständigt på språng för att skära ut sitt skålpund, genom exporttullar, valutareglering, nationalisering av lönsamma företag och parallella växlingskurser. (En dollar har helt olika värde för importörer, exportörer, konsumenter och turister. Alla vuxna argentinare måste lära sig skilja mellan den ”blå” dollarn, som är gatans svartabörskurs; den officiella dollarn, agro-dollarn, soja-dollarn, sparbanks-dollarn och flera andra.) 

Sedan peronistregeringen åternationaliserade energisektorn 2012 och sparkade ut majoritetsägaren, spanska Repsol, har inga främmande investerare hörts av i landet. Men Argentina är ett rikt land, kunde det inte självt alstra kapital? Jo, det kunde det, om det inte varit för export-tarifferna, som öser kallt vatten över alla exportnäringar. En soja-exportör betalar 33 procent i utförseltull till staten! När han sedan får betalt från USA eller Kina ser han inte till några dollar. Staten tar hans intäkt och betalar honom i pesos, till en (usel) kurs. Det behövs inga djupa ekonomiska insikter för att förstå hur sådana villkor påverkar investerings-humöret. Och sparandet. Ofta föredrar jordbrukare att lägga sin majs och sitt korn i silos i väntan på bättre tider, hellre än att exportera till förlustpris.  

I en sådan stagnerad ekonomi, vad lever folk av? Nära hälften av dem lever numera, efter nära tjugo år av peronistiskt styre, på bidrag och subventioner. Antalet fattiga är över fyrtio procent. Men hur har staten råd med så stora åtaganden? Den har inte råd. Det trycker sedlar, driver upp hyperinflation och får ett katastroflån från IMF, kopplat till stränga villkor som strax glöms bort. Också det mest vardagliga blir dramatiskt då staten reglerar allt: energibolagen får inte ta ut marknadspriser, utan tvingas skänka bort el och gas för att hålla väljarna på gott humör. Tills ljusen slocknar. 

Det är detta kroniska konkursbo som Milei hoppas sanera med hjälp av trosartiklar hämtade från ”den österrikiska skolan” – alltså de tänkare som vill bannlysa eller begränsa statens roll i ekonomin. Några ”österrikare” accepterar progressiv inkomstskatt och arbetsmarknadslagstiftning. Andra, som Milei, gör det inte.  

Här är upplagt för en formidabel kulturchock. Peronismen, Argentinas dominerande ideologi och politiska parti, är raka motsatsen till det österrikiska idealet: maximal statlig styrning av ekonomin, till den grad att många peronister vägrar erkänna ekonomi som ett fält utanför politiken. Allt som behöver göras i ekonomin kan göras med politiska medel, det är peronismens första bud. Politiken behöver inte rätta sig efter några ekonomiska lagar. 

Peronismen är inte bara osund teori och korrumperad politik. Den är också transportarbetarfack och andra nyckelgrupper som kan ställa till kaos i ekonomi och vardag om de ser sina privilegier hotade. Om peronisternas ledare, förra presidenten (2007-2015) Cristina Kirchner, ger sina anhängare, bland dem miljoner som fruktar för sina socialbidrag, order att lamslå landet så kan hon. 

Väl medveten om den faran har Milei presenterat ett omfångsrikt reformpaket, vars viktigaste komponent är kriminalisering av politiskt motiverade avspärrningar och kravaller. Han vill kunna skicka polisen för att öppna transportleder och väcka åtal mot dem som deltar i den typen av protester. Mileis reformpaket, som också innehåller en drastisk budgetåtstramning på 5 procent, fälldes i början av februari av kongressens andra kammare, efter att ha antagits av senaten. 

Mileis nyligen etablerade parti har få folkvalda och han tvingas nu skriva om lagförslagen under förhandlingar med de etablerade borgerliga partier han besegrade i november. Milei var inte närvarande under de uppslitande kongressdebatterna. Han var upptagen på annat håll, i Israel. Den nye presidenten deklarerade strax efter sin seger att Argentinas traditionella fjäsk för Kina, Ryssland, Iran och Kuba var över: 

– Våra nya allierade blir USA och Israel! 

Det hade glatt Argentina-vänner om Milei låtit sig inspirera av det bästa hos dessa nya allierade. Tyvärr är det snarare tvärtom. Så snart Donald Trump upphöjt sitt ramaskri efter valnederlaget 2020 så visste tv-kommentatorn Milei besked: Trump hade rätt, han hade lurats på segern av mörka krafter. När det gäller Israel så är det inte de osjälviska aktivister som räddade demokratin under fjolårets kris som värmer Mileis hjärta – utan den auktoritära lagstiftningens pådrivare, premiärminister Benjamin Netanyahu.  

Därmed är vi framme vid det mest kuriösa med Milei, hans andliga lärjunge- och beroendeställning till rabbinen Axel Wahnish. Nyligen, vid Klagomuren i Jerusalem, överväldigades presidenten av stundens och platsens allvar och brast i gråt. Rabbinen slöt honom i sin famn och talade lugnande till den betydligt kortare Milei på ett sätt som förde tankarna till en förälder som tröstar ett litet barn. 

Wahnish, 42, ledde den marockanska synagogan i Buenos Aires fram till Mileis valseger. Rabbinen, som Milei kallar ”sin andlige lärare”, har imponerande akademiska meriter, inte bara teologiska. Han har också, bakom sin lågmälda framtoning, en böjelse för filosofiska resonemang, kryddade med bibliska metaforer. När han uppmanar sina åhörare att inrikta sig på nuet, och inte på det förflutna eller på framtiden, säger han: 

– Att rusa mot framtiden, det är som huggormars gift. Att grubbla och gräma sig över det som varit är som att låta sig jagas av skorpioner.  

Sådana visdomsord, mer eller mindre djupsinniga, har en sällsam makt över Milei, som en gång i veckan pluggar bibeln och talmud med Wahnish. En förklaring, som Milei inte dementerat, av hans förvandling 2021 från tv-kommentator till politiker, går ut på att Wahnish anförtrott honom att Gud vill att han blir Argentinas president.  

Men i fortsättningen får de bägge hålla sina andliga övningar via Zoom, för en av Mileis första utnämningar gjorde Wahnish till ambassadör i Tel Aviv – och snart i Jerusalem om Milei uppfyller sitt löfte att flytta ambassaden dit.  

Det är inte säkert att de intima relationerna till rabbinen och till det officiella Israel blir till fördel för Milei under de politiska bataljer som stundar. Argentina är, som Ryssland och Ungern, ett land med djupa antijudiska underströmmar. Den uppgift som väntar honom, att röja upp i Argentinas förhärjade ekonomi, torde vara världens mest otacksamma. Att se ut att sitta i knät på en rabbin just som han lanserar sina smärtsamma reformer har redan givit elaka tungor något att viska om. 

***

Läs även: Den förlorade kontinenten

Läs även: Haaretz – älskad, hatad och respekterad