Förenklat om Islam och krig

Det här är en replik på: "Tillstånd att strida ges till dem mot vilka krig förs"

En av flera poänger i min ursprungliga text var att Bibelns skildringar av hebreernas intåg i Kanaan är deskriptiva, medan Koranens skildringar om Muhammeds krigföring i många fall – och i synnerhet av islamister – uppfattas som preskriptiva.

Till detta har ahmadiyya-muslimen Kashif Virk skrivit en kommentar, där han driver tesen att Muhammeds krigföring i allt väsentligt är att betrakta som försvarskrig. Han målar vidare upp bilden av den tidiga muslimska gemenskapen som en utsatt minoritet, där även attackerna mot traktens handelskaravaner ingår i narrativet av självförsvar.

Jag har inga skäl att ifrågasätta att detta stämmer med den muslimska historieskrivningen. Men det hjälper oss knappast att förstå varför islam i så hög grad har kommit att utbredas med våld. Det är ju trots allt bara att läsa i historieböckerna för att upptäcka att muslimska härar under århundradena efter Muhammed erövrade och islamiserade tidigare kristna områden i Mellanöstern, Nordafrika och Sydeuropa.

Forskare räknar med att Muhammed under sin livstid var inbegripen i närmare 90 militära kampanjer. En av de viktigaste Muhammedbiografierna, skriven på 700-talet av Ibn Ishaq, ägnar 75 procent av de åtta hundra sidorna åt att skildra profetens strider. Flera framställningar av avrättningar, våldtäkter och tortyr möts av Muhammeds uttalade välsignelse.

Jag skriver inte detta för att diskutera profetens karaktär. Men när Virk citerar Sura 22:39–40 blir det ändå lite väl selektivt. De islamister som i dag hämtar inspiration från Muhammed hänvisar nämligen till andra suror, såsom:

”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred – Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (9:5)

”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från (sitt) land.” (5:33)

Man kan naturligtvis hävda att islamisterna tolkar dessa suror felaktigt – och än en gång har jag inget behov av att ifrågasätta detta. Men historien visar att antalet muslimer som på detta sätt har ”missuppfattat” sin religion är betydande.

Samtidigt ska sägas att det inte bara är Koranen som varit bidragande till detta, utan i minst lika hög grad profetens sunna. Även uttrycket ”krigets hus” (Dar Al-Harb) är hämtat från den muslimska traditionen snarare än från Koranen.

Till sist vill jag påminna om en av mina andra poänger, nämligen att bara en minoritet av alla historiens krig har haft religion som sin primära drivkraft. Det finns ett mörker i den mänskliga existensen som är minst lika närvarande i ateistiska som i religiösa gemenskaper. Som kristen talar jag om detta som synden, och jag är övertygad om att syndens frestelse är universell. Låt oss därför inte peka finger enbart mot "den andre". Vi sitter alla (potentiellt) i samma båt.

Olof Edsinger är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och författare till boken Krigen i Gamla testamentet: Ett försök att förstå.

***