Fredsrörelsen sviker Ukraina
De fredsorganisationer som vill stoppa militärt stöd till Ukraina gör sig till nyttiga idioter för Vladimir Putins imperialism.
Bild: Libkos
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 innebar det slutliga uppvaknandet från de förhoppningar om fredliga relationer med Ryssland som västvärlden har närt sedan nittiotalet. Det gick inte längre att blunda för Putins imperialistiska politik med angrepp mot Georgien 2008, Krim 2014 och hans fortsatta plundring av det ryska folkets tillgångar. Inte heller för hans uttalade politik om en ny säkerhetsordning, som inte bygger på internationell rätt utan som ska dikteras av ryska intressen. Helt oförblommerat uttryckt i Putins presidentvalskampanj med parollen ”Ett Ryssland utan gränser”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skibentens egna.
Den demokratiska världen reagerade starkt den 24 februari för två år sedan. En militär stormakt som angriper en europeisk demokrati måste stoppas. Det massiva anfallet, de systematiska sexuella övergreppen, kidnappningen av 20 000 barn sedan 2022 (enligt Rysslands barnombudsman Maria Lvova-Belova har 700 000 barn förts in i Ryssland sedan 2014), tortyren, avrättningarna, plundringen – är alla delar av Rysslands folkmordspolitik. Kreml hymlar inte med att målet är att utplåna Ukraina som nation och förinta den ukrainska kulturen. Ukraina och ukrainarna ska upphöra att existera.
Ett långvarigt militärt, ekonomiskt och humanitärt stöd till Ukraina innebär påfrestningar och uppoffringar också för oss i Sverige. En stark opinion till stöd för Ukraina är en förutsättning för fortsatt stöd. I denna farliga situation hade fredsrörelsen kunnat spela en viktig roll, men stora delar av den har gått rejält vilse i Ukrainafrågan.
Flera fredsorganisationer, med Svenska Fredskommittén i spetsen, agerade under hela 1900-talets andra hälft som en megafon för Kremls ”socialistiska” utrikespolitik. När Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) under mitt ordförandeskap arrangerade demonstrationer mot Sovjets invasion av Afghanistan, motarbetades initiativet av Svenska Fredskommittén. De agerade också mot vår kritik av den sovjetiska utplaceringen av de taktiska kärnvapenrobotarna SS20 i Europa och påverkade samarbetsorganet Sveriges Fredsråd. När den allmänna meningen i Fredsrådet var att skyla över motsättningarna, så valde vi i SFSF att lämna rådet.
Det anmärkningsvärda är att organisationer vars ställningstaganden den gången låg i linje med ett ”socialistiskt och solidariskt” Kreml, i dag fortsätter att vara megafoner för vad som tycks vara raka motsatsen; ett imperialistiskt och fascistiskt Kreml. Det spelar ingen roll att Kreml motiverade den fullskaliga invasionen med att Ukrainas regering är ”narkomaner” och ”nazister”.
”Ryssland utan gränser”
Många inom fredsrörelsen tror att kriget bottnar i att Nato växer. Denna villfarelse punkterades dock effektivt av Putin själv under den famösa intervjun med tv-kändisen Tucker Carlson. Trots att Putin gång på gång får frågan om inte Natos utvidgning utgör orsaken till invastionen, orerar Putin i 30 minuter om att orsaken är att Ukraina egentligen inte finns. Enligt den ryske presidentens historieskrivning är Ukraina en del av Ryssland, som det är dags att införliva med moderlandet.
Detta innebär i sig inte att Kremls desinformationsapparat kommer sluta rikta Nato-kritik mot europeiska fredsorganisationer och politiska partier. Inte för att Nato utgör något hot mot Ryssland, utan för att frågan bygger in konflikter i – och har potential att splittra – Europa.
De organisationer och partier som väljer Kremls anti-Nato narrativ verkar följa en antiamerikansk ryggmärgsreflex, snarare än en fredspolitisk analys. Förutom Svenska Fredskommittén och Sveriges fredsråd hittar vi här också Kvinnor för Fred och organisationen Folk och Fred.
Dessa organisationer kan tyckas ofarliga i sina svårbegripliga ställningstaganden. Men de blir farliga när de opinionsbildar för eldupphör och förhandlingar, i stället för att Ryssland skall lämna allt ukrainskt territorium. Förhandlingar kan låta lockande för en allmänhet som tyngs av krigets konsekvenser med höga energipriser, inflation och ökade militärutgifter. Det kan se ut som en möjlig väg till fred. I realiteten riskerar dock allt som inte innebär ett fullständigt ryskt tillbakadragande att leda till en frusen konflikt. Under ett antal år kan då rysk militär återuppbyggnad ske för att utmynna i ett nytt krig, där begränsningen inte går vid Ukraina. Ambitionerna verkar, utifrån vad som kan utläsas av signalerna från Kreml, vara mycket större än så när man nu talar om ett ”Ryssland utan gränser”. Landet har också brutit flera avtal om att respektera Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Varför skulle de respektera ett eventuellt nytt avtal?
Tillbaka på ruta ett
Hur ser fredsorganisationerna på sig själva och sin uppgift? Den fredspolitiska delen av rörelsen, SFSF och Kristna Freds, har alltid verkat för en konfliktförebyggande politik. När så ett storkrig bryter ut tycks många bli rådvilla. När det konfliktförebyggande arbetet har misslyckats lurar den radikalpacifistiska fallgropen.
I praktiken är väldigt få radikalpacifister. Den överväldigande majoriteten strävar i stället efter den pacifism som Per Anders Fogelström, SFSF:s ordförande under många år, stod för; att undvika militärt våld så långt det är möjligt. I början av nittiotalet då Jugoslavienkrigen bröt ut hade vi i SFSF en förhoppning att FN skulle kunna sätta in styrkor på 100 000 – 150 000 man för att förhindra en fortsatt eskalering. En kanske naiv och optimistisk förhoppning, men när den aldrig kom till stånd ändrade SFSF i mitten av årtiondet sitt idéprogram till att militärt våld i fredsinsatser kunde vara nödvändigt och acceptabelt för att förhindra folkmord.
SFSF arbetade då med begreppet säkerhetsgemenskap. En sådan innebär att länder löser sina konflikter och börjat samarbeta på sådant sätt att krig dem emellan blir otänkbart. Ett exempel är att de forna fienderna Frankrike och Tyskland började samarbeta och avvecklade inbördes krigsförberedelser. De nordiska ländernas utveckling är ett annat exempel. Utvecklingen av en säkerhetsgemenskap är en gradvis process (se figur).
Under det kalla kriget rådde en bräcklig fred grundad på militär avskräckning. Ingen bra situation, men bättre än fullt krig. Efter Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut skedde en nedtrappning av militära rustningar och ett begynnande samarbete mellan Ryssland och väst som kan betecknas som en ”omogen säkerhetsregim” med denna terminologi. Ansträngningarna fokuserade under nittiotalet på stöd till demokratiutveckling i Ryssland, ökad handel, samarbete och rustningsbegränsningar. Men med Kremls förändrade politik efter millennieskiftet och invasionen av Ukraina 2014 har utvecklingen gått bakåt och vi är nu, likt vid andra världskrigets utbrott, tillbaka på ruta ett.
På samma sätt som vi i SFSF flyttade fokus för vårt arbete fram ett steg på skalan under 1990-talet måste SFSF nu flytta bakåt. Fredsarbetet måste fokusera på att stötta Ukraina militärt, ekonomiskt och humanitärt i ansträngningarna att tvinga Ryssland till ett villkorslöst tillbakadragande. Detta arbete sker naturligtvis utan att man tappar bort det långsiktiga målet – säkerhetsgemenskap. Förmår fredsrörelsen inte förhålla sig till en föränderlig omvärld också vid bakslag, tappar man relevansen.
Här en bearbetad version av Mats Adlers diagram över säkerhetsgemenskap i ”Skapar demokratier evig fred” utgiven av PAX förlag 1995.
SFSF skulle kunna utgöra en viktig opinionsbildande kraft i ett avgörande historiskt skede. Men min upplevelse är att SFSF i dag har gått vilse. I stället för att se vad som gagnar en långsiktigt hållbar fred mest just nu – massivt militärt, ekonomiskt och humanitärt stöd till Ukraina – så gömmer man sig bakom en mur av otydlighet. I frågan om militärt stöd till Ukraina är man uttalat emot vapenexport. Ett argument är att alla andra verkar för militärt stöd, så det behöver inte en fredsorganisation göra. I verkligheten är det så att det militära stödet konsekvent varit för långsamt, inte sällan utgjorts av äldre materiel samt varit för litet.
I dag ser vi ett svajigt USA och populistiska partier på frammarsch inför EU-valet i juni. Behovet av en starkare opinion som kräver mer, bättre och snabbare militärt stöd har hela tiden varit enormt. Sverige, som är sämst av de nordiska länderna när det gäller stöd till Ukraina, och EU kan och måste göra mycket mer. Konsekvensen om vi misslyckas och Ryssland vinner, blir den kanske största militära upprustningen i världshistorien och med stor sannolikhet fler ryska krig.
När den ryskortodoxa kyrkans ledare Kirill välsignar Rysslands anfallskrig mot Ukraina och den svenska före detta ärkebiskopen KG Hammar säger att ”ickevåld är vägen i alla konflikter” så hamnar de paradoxalt nog i praktiken på samma sida i ett stöd för Kremls politik – den ena avsiktligt, den andra oavsiktligt.
Fem svagheter i Svenska Freds politik:
- Svenska Freds svar till det angripna Ukraina som ber om hjälp att överleva som nation är; Vi hör vad ni säger, men vi vill inte bistå militärt på grund av våra ickevålds-principer. Detta är att abdikera som fredspolitisk kraft och främjar Putins agenda.
- Svenska Freds vill att Ryssland ska dra tillbaka alla sina trupper från Ukraina, men motsätter sig det vapenstöd som är en förutsättning för att Ukraina inte ska ockuperas av Ryssland.
- Svenska Freds vill att fred ska lösas genom enbart politisk dialog, förhandlingar, medling och andra fredliga medel, men bortser från att alla fredsförhandlingar utgår från realiteter. Utan vapenstöd skulle Ukraina antingen vara helt ockuperat, vilket skulle göra frågan om fredsförhandlingar överspelad, eller i ett så hopplöst underläge att landet skulle vara tvunget att gå med på ryska fredsvillkor. Genom att påskina möjligheten till en för Ukraina gynnsam fred utan vapenstöd skapar man en illusion av möjligheter som inte finns.
- Intrycket som ges är att Svenska Freds inte förmår fullfölja sina tankegångar. När man slår fast att Putin måste ställas inför rätta i Haag så tycks man glömma bort att en förutsättning för att det ska kunna ske är att Ryssland förlorar kriget och tvingas lämna ukrainskt territorium.
- Utöver att Svenska Freds låter påskina att det går att uppnå en rättvis fred för Ukraina utan vapenstöd så behandlar föreningen Ukrainakriget som en isolerad företeelse. Medan man gör utförliga analyser av problemen med Natos kärnvapen och det svenska medlemskapet i Nato så tar man inte alls upp frågan om de ryska imperieambitionerna. Svenska Freds säger sig vara för ”långsiktig fred” men saknar helt en analys av konsekvenserna av Rysslands långsiktiga mål att omstöpa världsordningen och skapa en intressesfär i Europa, ambitioner som landet är berett att backa upp med militära angrepp på grannländer och hybridkrig mot väst. Svenska Freds ensidiga analys spelar Ryssland i händerna och bidrar inte till att bygga en hållbar fred på vår kontinent.
Jag hoppas att det finns krafter inom föreningen som kan vända den utvecklingen.
Aktionsgruppen Ryssland ut ur Ukraina är en partipolitiskt och organisatoriskt obunden grupp som arrangerar manifestationer utanför ryska ambassaden i Stockholm varje onsdag kl 12.30. Hittills har 290 talare medverkat. Talen livestreamas på Facebooksidan ”Ryssland ut ur Ukraina”. Syftet med arbetet är att synliggöra den starka opinionen för ett ökat militärt, ekonomiskt och humanitärt stöd från Sverige.
Lars Ångström är en av initiativtagarna till aktionsgruppen Ryssland ut ur Ukraina, ordförande i SFSF 1985–1995, riksdagsledamot i försvarsutskottet 1998–2006.
***
Läs även: Den omoraliska stormakten Sverige
Läs även: Putin tänker uppfostra ryssarna
