Gammelkommunisten Therborn lär sig aldrig

En gång för mycket länge sedan redigerade Göran Therborn en skrift som hette En ny vänster (1966). Det var det första nedslaget i Sverige för den "nya vänstern", som uppkommit på universitet i Europa och USA. 

Boken, och rörelsen, bars av ett patos. Allt gammalt och mögligt från Komintern-traditionen skulle ersättas med fräscha idéer om en frihetlig, reformistisk, men revolutionärt syftande socialism. 

Förgrundsgestalten Perry Anderson beskrev utgångspunkten som att "både den fastlåsta senliberalismen och den fastlåsta senleninismen är lika irrelevanta ideologier". Vänsterns uppgift var att leverera nya idéer, snarare än praktisk politik.

Några år senare tog Therborn tillsammans med lundakamraterna Håkan Arvidsson, Lennart Berntson och några till över den tidigare syndikalistiska tidningen Zenit, som jämte Häften för kritiska studier i Stockholm, var den ledande marxistiska tidskriften i Sverige på sjuttiotalet.  Therborn var centralgestalt i gruppen.

Zenitgänget andades inte samma luft som bokstavsvänstern i  KFML, KFMLr, FK-arna och trotskisterna men påverkades inte desto mindre av det rigida intellektuella klimatet i 70-talsvänstern. Lenin var inte längre irrelevant utan sattes nu åter i högsätet.

Medan flera av redaktionskamraterna senare – under åttio- och nittiotalen – övergav allt vad marxism heter och i ett huj blev högerkonservativa, höll Therborn fast vid sin med tiden alltmer ortodoxa leninism.

Denne spränglärde, respekterade och numera 81-årige Cambridgeprofessorn har under innevarande år kommit ut som Rysslands- och SKP/VPK-kramare (Aftonbladet 23 februari, Flamman 24 oktober). Jag måste säga, att jag, som ett före detta fan till Therborn, funnit detta ganska upprörande, om än inte helt överraskande. 

Jag började författa en ilsken kommentar till Therborns artikel "Vänstern ska inte skämmas över sin historia" innan jag besinnade mig. Att bemöta alla felaktigheter och dumheter i artikeln – som är en lång uppläxning av Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar – är en dryg uppgift som kräver betydligt mer än några få A4-ark. Lugn, jag ska bara ta upp några av dem här.

Göran Therborn: "Kommunismens ideologi eller samhällssyn hittar du i Kommunistiska manifestet av Karl Marx, har du hört talas om den? Där hittar du ingen totalitarism och inga mördade folk."

Man häpnar över det mästrande tonfallet, och fräckheten mot Nooshi Dadgostar (förminskande omnämnd som "partiledare Dadgostar" eller Dadgostar). Så fel han har, dessutom, professorn. Uttrycket "proletariatets diktatur", som Marx och Engels annars använde sig av, förekommer visserligen inte i denna pamflett (man förstod säkert att det inte var ett vinnande koncept för att övertyga massorna), men det råder ingen tvekan om att "proletariatet som härskande klass" (citerat ur manifestet) avser just diktatur (borgarklassen berövas med våld sina egendomar och rättigheter). 

I den leninistiska-stalinistiska tolkningen förvandlades proletariatets diktatur i en handvändning till partiets diktatur. Den kommunistiska enpartistaten och den motsvarande nazistiska/fascistiska varianten är kvintessensen av 1900-talets totalitarism – i detta avseende finns det ingen skillnad mellan ideologierna.

Vad mord och "mördade folk" beträffar, får man förstås titta på annat. Ett långt blodspår sträcker sig från Sankt Petersburg och Moskva 1917 till Ukraina, Sibirien, Peking, Phnom Penh, och tillbaka till Ukraina 2022 – platsen för den av Stalin arrangerade svältkatastrofen 1932–33: Putin är i allt väsentligt Lenins och Stalins arvtagare.

Göran Therborn: "Vänsterpartiets föregångare SKP var en del av den kommunistiska rörelsen. Var det skamligt?… Här finns två frågor att reda ut. Var förhoppningen om en framtida icke-repressiv socialism en absurd tro, ungefär som att tro på Gud? För det andra, innebär inte kollektiva lojaliteter ofta överseende med oacceptabla drag i ljus av större hänsyn?"

"Tron på en bättring av de kommunistiska staterna kan knappast mätas och värderas objektivt. Men positiva förändringar kan inte förnekas. 1956 gjorde Chrusjtjov upp med stalinismen och dess förbrytelser. Det kommunistiska Östeuropa kom till slut att producera demokratiska ledare som blev hjältar även i väst: Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov...".

Sköna eufemismer serveras här, det finns hur många som helst i artikeln. Chrusjtjovs uppgörelse med stalinismen var halvhjärtad, eftersom han annars själv kommit i skottgluggen. Den fulla omfattningen av "repressionen" (terrorn, antalet offer räknas i miljoner, antalet mördade kommunister i tiotusental) är känd, mätbar – och har fastställts tämligen säkert. 

På nätet eller i biblioteket är det enkelt att införskaffa något av de många verk om ämnet som finns utgivna på svenska. Olika mått på socialismbyggarnas många misslyckanden; produktivitet, levnadsstandard, folkhälsa et cetera, är också tillgängliga i litteraturen.

Sovjetkommunismens totala misslyckande ekonomiskt, socialt och moraliskt blev alltmer uppenbart under femtio- och sextiotalen. Men kommunisterna och medlöpare i väst blundade i det längsta, till och med efter invasionen av Tjeckoslovakien 1968, då Dubcek avsattes. Efter den eftertryckliga protesten mot invasionen fortsatte CH Hermanssons och Lars Werners resor till Warszawapaktsländerna som om inget hänt.

Hela bygget föll ihop som ett korthus 1991, då Sovjetunionens kommunistiska parti upplöstes. Det var, de facto, sista kapitlet i historien om kommunismen. 

Therborns fråga ovan om man inte bör ha "överseende med oacceptabla drag i ljus av större hänsyn" rymmer i själva verket nyckeln till den kommunistiska mentaliteten, placerad mitt på bordet till allmän beskådan. 

Partiet, lojaliteten (med "arbetarstaten", det vill säga enpartistaten), övertygelsen om att ha historien på sin sida (den trosvissa marxistiska determinismen; vi kommer att segra), rättfärdigar allt – även lögn, eller ska vi säga undvikande av sanningen. Det var länge sedan kommunister var så öppenhjärtiga om detta. Och Therborn darrar inte på manschetten.

Hans artikel är en lisa för den äldre generationen marxister i Vänsterpartiet. Vilken upprättelse får de inte här, av den ansedde professorn. Till de yngre vill jag ropa: Tro inte på farbrorn!

Läs även: Ryssland är ett privatbolag styrt av banditer

Läs även: Putins sista utväg