Har riksrevisorerna inte fattat någonting?

En missnöjd revisor är en obehaglig upplevelse för varje normalt funtad beslutsfattare. Men för den som bygger ett luftslott kan en missnöjd revisor tvärtom vara ett kvitto på att politiken ligger rätt.   

Första gången jag lägger märke till riksrevisorernas frustration är när deras uppdrag består i att granska tjugo år av (misslyckad) invandringspolitik. Det sker under en period när invandringen är den förmodligen hetaste frågan i svensk politik. De etablerade partierna har med gemensamma krafter lyckats förvandla en nynazistisk sekt till ett av landets största partier. Mycket tack vare en verklighetsfrämmande invandringspolitik. De flesta tillfrågade SD-väljare vet knappt vad Sverigedemokraterna står för och kan bara nämna en fråga som de känner till: partiet är emot de andra partiernas invandringspolitik. Följaktligen går Riksrevisionen igenom tjugosex invandringspolitiska propositioner mellan 2004 och 2015 och konstaterar att de saknar konsekvensanalyser. Riksrevisorerna är både förbryllade och frustrerade. Både lagen och instruktionerna till regeringen är ju entydiga. Konsekvensanalys måste alltid finnas med i ett betänkande eller en proposition. Och här gäller det trots allt den kanske mest brännande inrikespolitiska frågan av alla.   

Det värsta är att denna brist verkar vara systematisk. Den upprepas nämligen i proposition efter proposition. Revisorerna förstår inte. Det är som en bilist som kör till vänster på vägen och fortsätter sin färd mot trafiken, trots att alla tecknar att han måste byta sida. Men föraren vinkar bara glatt tillbaka. 

I dagarna släppte Riksrevisionen en granskning av det svenska elsystemet. Här tecknas den politiska bakgrunden till att det svenska elsystemet har gått ”Från stabil till volatil”, för att tala med stiftelsen Kunskapsverket. Revisorerna har granskat fem stora politiska el-beslut de senaste tjugo åren. Det praktiska slutresultatet av energipolitiken är tydligt, enligt Riksrevisionen: det råder inte balans mellan produktion och konsumtion, försörjningen av el i en ekonomi som skall elektrifieras är inte tryggad, och överföringskapaciteten är sedan länge bristfällig.

Alltså en ”oren revisionsberättelse” som det heter i bolagssammanhang och mormalt sett en källa till oro i varje styrelse.  

Så kommer grunden till revisorernas frustration: Bristerna och felaktigheterna är inte ett resultat av tillfälligheter, de är systematiska. Inte heller är skälet olyckor eller orsaker som kommer utifrån. Omvärldsförändringar – som det så vackert heter – sker naturligtvis, men den viktigaste är väl känd: klimathotet. Och fortfarande gäller att Sverige trots allt producerar mer el än som konsumeras inom landet. Ändå skenar priserna, den planerbara produktionen störtdyker, under halva år 2021 räcker överföringen från norr till söder inte till. Efter 2020 ser de månatliga elpriserna ut som ett EKG för en patient med hjärtsvikt.  

Riksrevisorerna mulnar: Misslyckandet beror inte heller på bristande kunskap. De svenska makthavarna har god insikt i läget.  

Det tycks, säger Riksrevisionen, som om beslutsfattarna, eftersom kunskap skulle ha stört de beslut beslutsfattarna har tänkt sig, helt enkelt har bestämt sig för att aktivt avstå från att förlita sig på kunskap.  

– Konsekvensanalyser har ibland saknats helt och hållet, säger riksrevisor Helena Lindberg. I andra fall har de inte använts för att förbättra utformningen av besluten eller för att hantera konsekvenser.  

Höjningen av kärnkraftsskatten och ökade koldioxid- och energiskatt är två exempel. Skattehöjningarna ledde helt förutsägbart till nedläggning av kärnkraft och fjärrvärmeanläggningar, vilket logiskt nog medförde sämre överföring i elnätet och effektbrist i flera storstäder.   

Percy Barnevik som mot slutet av åttiotalet var näringslivets stjärna, VD för den svenska eljätten ASEA (som senare blev ABB) sammanfattade profetiskt målet med den nya elpolitiken:  

”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den energiförsörjning som alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid ska komma ur denna situation.”

Man kan förstå riksrevisorernas frustration. Om man skall uppnå de energipolitiska målen, förutsätter det en kännedom om de energipolitiska konsekvenserna av de beslut man tar. Till det kommer som sagt en rad allmänna både svenska och europeiska förordningar som förordar att konsekvensutredning är obligatoriskt vid regelgivning och före regeringsbeslut.  

Revisorernas frustration inför makthavarnas ovilja att redovisa, eller ens tänka igenom, konsekvenserna av de energipolitiska besluten är densamma som deras frustration inför oviljan att bedöma konsekvenserna av den djupt impopulära och (socialt) icke-fungerande invandringspolitiken, invandring utan integration.  

Revisorerna har förstås fullkomligt rätt i att vara frustrerade. Men de misstar sig. Frånvaron av konsekvensanalyser är nämligen inte en brist utan en tillgång, för att inte säga: Fulländningen av den nya svenska beslutsmodellen. 

Under det senaste kvartseklet har svenska beslutsfattare – politiker, ämbetsmän, höga militärer – bytt modell. Från en modell baserad på att bedöma fördelar, nackdelar och risker med ett beslut, till en modell baserac på hur väl besluten stämmer överens med ett övergripande, ofta närmast utopiskt, ideal.   

Sett ur det perspektivet var invandringen aldrig ett misstag, utan en hejdundrande succé för Sverige. Tankegången bakom politiken var oemotståndlig för varje anständig människa: Invandring ökade mångfalden, mångfald gör ett samhälle rikare, alltså gör invandringen Sverige rikare. Detta gäller som axiom – för varje anständig människa.  

Olyckligtvis blev de oanständiga allt fler.  

Att i det läget efterlysa konsekvensanalyser för en misslyckad politik visar bara att man inte har förstått, utan har gått över till den mörka sidan.  

När det gäller elsystemen hade fem riksdagspartier från båda blocken 2016 enats om att framtidens el måste vara förnybar. Bara så kunde klimathotet avvärjas. När tydliga varningssignaler kommer från det ansvariga ämbetsverket att besluten skulle leda till nedläggning av kärnkraft, effektbrist och störning av hela det svenska elsystemet, viftar regeringen undan invändningarna med ett mördande effektivt argument: det kommer inte att hända.  

Varefter exakt det hände.(Två borgerliga partier bröt sig senare ur överenskommelsen.) 

Egentligen baserar sig den moderna svenska beslutsmodellen inte bara på att det finns eller skapas ett utopiskt ideal som besluten skall avspegla, utan beslutsfattarna etablerar en attraktiv politisk berättelse kring idealet. En fullt medieanpassad melodram. En ny typ av politik har sett dagens ljus: narrativ politik. Politik som storytelling. I denna typ av narrativ politik måste det – som i alla bra berättelser – finnas hjältar och skurkar, och ett stort ädelt mål att slåss för.  

Percy Barnevik hade, i likhet med filosofen Hegel, sett Tidsanden rida genom den svenska samtiden. Tidsanden hade inte bara med sig ett sönderkört elsystem. Utan även ett nationellt skolsystem där staten abdikerade. Ett nedlagt nationellt försvar när Ryssland började rusta upp. En migrationspolitik utan kvantitativa begränsningar och utan integration. 500 procents ränta mitt i en finanskris. I fortsättningen skulle viktiga politiska beslut inte fattas baserat på kunskap om konsekvenserna – fördelar, nackdelar och risker – utan på hur väl besluten understödjer den historia som beslutsfattarna vill berätta – och, framför allt – själva vill agera i.  

I en stark politisk berättelse finns också ett tydligt drag av nödvändighet. Det är Den Enda Vägens Politik. Vi är inte bara de goda. Vi vet vart historien är på väg. Vår kamp är ädel och vår seger given.  

Svensk statskunskap, sådan den visar sig i media (min överblick är starkt begränsad), tycks fortfarande utgå från att svenska beslutsfattare agerar som rationella individer eller i vart fall rationellt agerande politiska partier. Riksrevisionen betraktar beslutsfattarnas ovilja att utnyttja befintlig kunskap och bedöma konsekvenserna av sina beslut, som avvikande eftersom den är irrationell. 

Det är enklare att förstå svensk politik om man betraktar svensk politik som irrationell, i vart fall enligt den nya beslutsmodellen. Det irrationella är rationellt. Konsensus bland makthavarna är rationellt (för dem) även när det innebär att köra rakt mot trafiken. Förutsatt att man själv kör en ångvält.  

Att utforma en svensk energipolitik handlar mindre om kilowatt och mer om att stå rätt i en konflikt mellan ont och gott. Enligt narrativ politik är vi på väg in i en tid och ett samhälle där energi inte bara måste utan också kommer att vara förnybar.  

Alternativet är jordens undergång.  

”Vilken sida står du på?”, som det heter i Fria Proteaterns sång. ”Vilken färg har din fana?” Och kom nu inte dragande med fjärrvärmeverket i Västerås.  

Är du för eller emot jordens undergång? 

Carl Hamilton är ekonom och författare. Hans senaste bok var De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige på Mondial Förlag.  

***

Läs även: Högt pris för grön omställning

Läs även: Även yttrandefriheten har gränser