”Hellre ett skyddsrum i Tel Aviv än en gata i Malmö”

Vissa meningar är så märkliga när man först läser dem att det måste handla om missförstånd. Då läser man igen. Och så inser man: meningen är inte fel, utan att det finns en aspekt av verkligheten som du inte förstod, som byggde på en felaktig uppfattning om den.  

Jag är en israelisk jude som har bott i Sverige i många år och meningen jag syftar på skickas till mig som ett sms i olika varianter nästan dagligen av vänner, släktingar och kollegor i Israel. "Hur mår du?", skriver de, "Är du rädd? Är du trygg? Se till att inte bli skadad!". De skriver alltså från ett land av Smålands storlek som har fått över 11 000 raketer skjutna mot sig de senaste två månaderna. Ett land med en befolkning som är något mindre än Sveriges och som led runt 1 200 civila offer den 7 oktober, under en av de mest brutala terrorattackerna i modern historia och som fortfarande har över 130 av sina medborgare som gisslan hos terrorister. Och de frågar mig om jag är säker. Det är ganska uppenbart att det måste föreligga ett missförstånd. 

Det mina israeliska vänner syftar på är förstås vad de hör om hur det är att vara jude i Sverige nuförtiden. I internationella medier beskrivs Sverige som ett land där antisemitismen frodas. Ett land som är osäkert för judar, fientligt – ibland våldsamt. Det är lätt att vifta undan sådana påståenden som fake news, spridda av människor som inte förstår den svenska verkligheten. Det vet jag eftersom jag själv många gånger har gjort så. "Det är högerpopulistiska medier som hjärntvättar dig att tro att länder med stora invandrarbefolkningar från Mellanöstern är offer för ett islamistiskt maktövertagande", har jag skrivit vid flera tillfällen. Eller: "att beskylla alla muslimer för antisemitism är rasistiskt", "du måste skilja legitim kritik mot Israel från antisemitism". Och ibland tillade jag: "Sveriges mångkulturella liberala demokrati har aktivt bekämpat antisemitism i över tjugo år nu. Den är mycket säkrare för judar än nästan alla andra styrelseformer." Jag tror fortfarande på mycket av det. Men som journalist har jag fått för många telefonsamtal på sistone från svenska judar och svenska israeler som berättar saker för mig som inte stämmer med den världsbilden, saker som många icke-judiska svenskar helt enkelt inte vill veta.

Kan det vara så att mina vänner i Israel inte är de som behöver en reality check? Är det svenska samhället blint för sina judar och Israeler? Jag ska säga att jag känner folk som sa "nej, tack" till evakueringsflygen för svenska medborgare från Israel till Sverige. De som gjorde det föredrar tydligen att stanna under beskjutning i Tel Aviv, snarare än att riskera att skicka sina barn till en Göteborgsskola, ta en promenad i Malmö eller gå i en synagoga i Stockholm. Har de tappat förståndet? Lider de av trauma eller vet de något som många svenskar inte vet? 

Det bör nämnas att för en gångs skull, med just det här problemet, är det svårt att lägga skulden på regeringen. Visst, det finns frågor som regeringen måste ta itu med när det gäller svenska judars säkerhet och välbefinnande. En högre budget för säkerhet, en mer lämplig status för judiska skolor och bättre regler för olika religiösa traditioner, till exempel. Men de senaste svenska regeringarna, både till vänster och höger, har gjort mycket för att bekämpa antisemitism och främja judiskt liv i Sverige. Det handlar inte om regeringen den här gången, utan snarare om den gigantiska klyftan mellan regeringen och civilsamhället. 

Denna klyfta är uppenbar i livets alla aspekter. Allt som behövs för att se det är att öppna ögonen. Fredagen den 13:e oktober, en vecka efter att kriget mellan Israel och Hamas startade, stannade hälften av eleverna på den judiska skolan i centrala Stockholm hemma. Deras föräldrar var alldeles för rädda för att skicka dit dem. De som gick till skolan möttes av en polisbil och rekommenderades starkt att undvika att visa judiska symboler och avstå från att tala hebreiska. Från andra svenska skolor fick jag rapporter om att barn med judisk bakgrund hade trakasserats och mobbats av skolkamrater, utan intervention från lärarna. Jag fick höra detta från både grundskolor och gymnasieskolor i flera olika städer.

På universiteten kan situationen vara ännu värre. Enligt rapporter jag fått från olika institutioner tvingas judiska universitetsstudenter möta en oändlig ström av "öppna brev", namninsamlingar, inlägg i sociala medier samt olika former av våldsam politisk propaganda. Ordet "våldsam" används här för att understryka att jag inte syftar på propaganda om allmän solidaritet med det palestinska folket eller främjande av en fredlig lösning, utan snarare på innehåll som är antisemitiskt enligt alla rimliga definitioner – konspirationsteorier om judisk världsherravälde, teorier om att judar måste avlägsnas med våld från Israel och stöd för våld mot judar. Det här handlar inte om att ens att studenterna känner sig kränkta. Det handlar om en stark upplevelse av otrygghet. För att inte tala om den förtvivlan man känner när klasskamrater, lärare, kollegor och vänner visar sig vara anhängare till ens värsta föreställningar. 

Men även om allt detta kan verka vara harmlös politisk retorik, så finns det alltid faran att ord blir till handling. Det har rapporterats att världens största terroristorganisationer ser Sverige som ett prioriterat mål för en attack ända sedan koranbränningar blev omskrivna som en populär svensk hobby i världspressen. Kan svenska synagogor och judiska skolor och institituner vara i fara? Är svenska myndigheter redo i så fall? 

En indikation på det växande hotet är den lilla svenska grenen av Hizb ut-Tahrir, en radikal islamisk grupp som förespråkar skapandet av ett kalifat styrt av sharialagar, vilket är olagligt i flera länder. Hizb ut-Tahrir Sverige verkar dock fritt och helt lagligt. I Malmö och Helsingborg finns i de stora palestinska familjerna medlemmar som har dömts för terrorverksamhet i Tyskland. Malmö är också hem för civilsamhällesorganisationer som Group 194 som har fått kommunala medel, men trots det har spridit antisemitism och har kopplingar till Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), som var inblandad i attackerna den 7 oktober.  

I maj i år hölls också en stor palestinsk konferens i staden med deltagande av Amin Abu Rashid, en nederländsk palestinsk ledare med anknytning till Hamas. Jamal el-Haj, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, deltog i konferensen och ignorerade sin egen partiledning genom att göra det, men har samtidigt fått offentligt stöd av sin partiledare Magdalena Andersson och andra partikamrater. Det råder ingen brist på organisationer i Sverige som är mer eller mindre öppet kopplade till Mellanösterns terrororiströrelser, många av dem dessutom finansierade med svenska skattepengar vilket bland andra terrorexperten Magnus Ranstorp har påpekat. Det betyder inte att de alla är terrorister, men det skulle vara intressant att veta om någon håller ögonen på detta. Säpo sa 2017 att det fanns cirka 2 000 salafi-jihadister som var kapabla till våldsam verksamhet i Sverige, när jag frågar dem nu vägrar de att uppge om detta antal har förändrats sedan dess. 

Och så har vi demonstrationerna. De senaste veckorna är Sveriges städer fulla av dem. De började på kvällen den 7 oktober, timmar efter att Hamas barbariskt hade gått från dörr till dörr och dödat, lemlästat, våldtagit och bränt hundratals oskyldiga israeler. De första demonstrationerna i södra Sverige bjöd på musik, dans och bilkonvojer som tutade för att visa stöd för Hamas massaker. Efter det blev det lite mer civiliserat. Gula västar och ordingsvakter dök upp. Folk ombads att inte skrika på arabiska och man lyckades till och med hitta några judar som talade vid evenemangen för att bevisa att inte alla judar stödjer Israel (och därigenom visade även arrangörerna att de inte är antisemiter). Ändå är demonstrationerna hårda. De inkluderar anklagelser om att Israel begår folkmord och etnisk rensning och uppmaningar att radera Israel från kartan. Naturligtvis riktas ingen kritik mot Hamas överhuvudtaget. 

Rätten att demonstrera är inte poängen här. Den är självklar. Alla som är obekväma med demonstrationerna kan ju bara undvika dem. Problemet är ett annat. När svenska judar ser tusentals människor som kollektivt kallar deras släktingar för folkmördare och främjar en mycket hög nivå av hat, vet de att i den folkmassa kan finnas bekanta ansikten – kanske deras barns förskollärare eller läkaren på deras vårdcentral. Det är svårt att mäta styrkan i hat, men i ett politiskt sammanhang är jämförelsen tydlig: ryssar och iranier som bor i Sverige kanske känner sig obekväma när de passerar pro-Ukraina eller antiiranska demonstrationer. Men de blir inte rädda. Israeler och judar som passerar pro-palestinska demonstrationer blir det. Kom ihåg att när demonstranter vill bränna en israelisk flagga i Malmö (under polisskydd) kliver de inte på ett tåg och åker till Israels ambassad i Stockholm för att sända ett meddelande till Israels statsledning. De gör det utanför den lokala synagogan. 

Demonstranterna på Sergel torg och Norrbro kan hävda att detta inte är en kamp mellan muslimer och judar, det handlar bara om solidaritet med palestinier och kritik mot Israels regering. Men det är uppenbarligen inte hela historien. Att ropa ut "Intifada till segern", "Krossa sionismen" och "Från floden till havet" betyder mycket när det gäller Israel och Gaza, men det betyder mycket för israeliska svenskar också. Det betyder att allt är villkorat. Om du kritiserar ditt hemland och dess regering sitter du någorlunda säkert. Om inte, var beredd på att helvetet bryter loss. 

Alla som känner mig vet om jag är anhängare till Netanyahu eller inte. Men beror mitt och Sveriges judars välbefinnande på om jag talar emot specifik israelisk politik? Det är förstås härligt att vara en humanitär supermakt och stödja alla från Gaza till Haiti, och det är underbart att ha yttrandefrihet som tillåter allt från nynazistiska parader till koranbränningar, men hur kommer det sig att det enda som är tillräckligt provocerande och upprörande för att framkalla våld är att bära en liten Davidsstjärna runt halsen? I Sverige är man välkommen att vara stolt maoist, man kan stödja vissa terrorgrupper och man är skyddad av staten som Vit makt-anhängare. Men om du råkar vara en ortodox jude (vilket betyder att du känns igen på grund klädstilen), bör du inte ta enstaka spottande, svordomar och övergrepp personligen. Det är menat för Netanyahu, inte för dig. 

Det är allvar nu. Frågor om ifall sionismen är en kolonialistisk rörelse eller inte och hur gammalt det palestinska folket faktiskt är, är intressanta och viktiga. Jag kan säga mycket om dem liksom om den humanitära situationen i Gaza, tvåstatslösningen, den israeliska rättsreformen med mera. Men ärligt talat, vad jag tycker om dessa frågor är ingens sak, utom min egen. Som svensk medborgare har jag rätt att ha vilka åsikter jag vill. Jag har rätt att tala hebreiska i Stockholms tunnelbana och att gå till en svensk arbetsplats och bli bemött med samma respekt som alla har rätt att förvänta sig. Och för guds skull, mina barn – våra barn – har rätt att känna sig trygga och välkomna i skolan. Detta är långt ifrån självklarheter i dagens Sverige. 

Fast detta handlar inte enbart om svenska judar och israeler. Det handlar om oss alla; ty ingen vet vem som är nästa på tur. Tills detta har sjunkit in kommer Sveriges judar att fortsätta att få meddelanden som frågar om de är trygga. Avsända från människor som sitter i skyddsrum.

David Stavrou är korrespondent för tidningen Haaretz i Sverige.

Toppbild: Släkt och vänner till människor som hålls som gisslan i Gaza av Hamas sörjer tillsammans under en manifestation under Hanukkah i Tel Aviv.

***

Läs även: Haaretz – älskad, hatad, respekterad

Läs även: Simon Sebag Montefiore: Att försvara en massaker