Herta Müller: Jag kan inte föreställa mig världen utan Israel

I de flesta skildringar av kriget i Gaza börjar inte kriget där det började. Kriget började nämligen inte i Gaza. Kriget började den 7 oktober, exakt 50 år efter det att Egypten och Syrien överföll Israel. Palestinska Hamasterrorister genomförde en massaker i Israel som man har svårt att föreställa sig. De filmade sig själva som hjältar och firade sitt blodbad. De fortsatte att fira sin seger hemma i Gaza, dit terroristerna släpade den svårt misshandlade gisslan vilken de presenterade som krigsbyte för den jublande palestinska befolkningen. Detta makabra jubel spred sig ända till Berlin. I stadsdelen Neukölln dansade man på gatorna och den palestinska organisationen Samidoun delade ut godis. Internet surrade fullt av lyckliga kommentarer.

I massakern dog över 1200 människor. Efter att ha torterats, lemlästats, våldtagits, kidnappades 239 personer. Denna Hamas massaker är en total urspårning ur civilisationen. I detta blodets rus finns en arkaisk skräck som jag inte trodde var möjlig i vår tid. Denna massaker har samma mönster som förintelse genom pogromer, ett mönster som judarna känner till sedan århundraden tillbaka. Därför har det traumatiserat hela landet, eftersom man grundade staten Israel för att skydda sig mot sådana pogromer. Och fram till den 7 oktober kände man sig också skyddad. Trots att Hamas sedan 1987 sitter i nacken på staten Israel. I Hamas grundardokument stod det redan klart och tydligt: att förinta judarna var deras mål och ”att dö för Gud är vår ädlaste önskan”.

Även om denna charta sedan dess förändrats, har det, som man kan se, inte ändrat någonting. Att förinta judarna och förstöra Israel är fortfarande det mål och den önskan Hamas har. Det är precis samma sak i Iran. För även i den islamiska republiken Iran är det sedan den grundandes, alltså sedan 1979, statsdoktrin att förinta judarna.

När man talar om Hamas terror borde man egentligen också räkna in Iran. För det är samma orsaker som gör att storebror Iran finansierar, beväpnar och gör lillebror Hamas till sin hantlangare. Båda är obönhörliga diktaturer. Och man vet att alla diktatorer radikaliseras mer och mer ju längre de härskar. Regeringen i Iran består i dag uteslutande av hardliners. Mullornas stat med sina revolutionsgarden är en skrupellöst expanderande militärdiktatur. Det religiösa är ingenting annat än kamouflage. Denna politiska islam betyder människoförakt, offentliga piskningar, dödsdomar och avrättningar i Guds namn. Iran är besatt av krig, men hycklar samtidigt att landet inte bygger några atomvapen. För grundaren av den så kallade gudsstaten Ayatolla Khomeini framlade ett religiöst dekret, en fatwa, enligt vilken atomvapen är oislamiska.

Samtidigt påvisade internationella inspektörer redan 2002 att Iran förfogade över ett hemligt atomvapenprogram. För att utveckla bomben hyrde man in en ryss. Experten från den sovjetiska atomvapenforskningen arbetade flera år i Iran. Det verkar som om Iran eftersträvar ett atomavskräckande program enligt nordkoreanskt exempel – och det är en hemsk föreställning. Framför allt för Israel, men också för hela världen.

Mullornas och Hamas besatthet av krig är så dominant att de – när det handlar om att förinta judarna – till och med ignorerar sprickan mellan shiiter och sunniter. Allt annat underordnas denna krigsbesatthet. Befolkningen hålls medvetet i fattigdom, medan rikedomen inom Hamas ledarskikt stiger omåttligt – i Qatar lär Ismael Haniye förfoga över miljarder. Och människoföraktet känner inga gränser. För befolkningen återstår nästan ingenting annat än martyrdöden. Militär plus religion som heltäckande övervakning. För avvikande åsikter inom den palestinska politiken finns det inte, i ordets verkliga bemärkelse, en endaste millimeter plats i Gaza. Med ofattbar brutalitet har Hamas förträngt alla andra politiska strömningar från Gazaremsan. Efter det att Israel hade dragit sig tillbaka från Gazaremsan år 2007, kastades Fatahmedlemmar som avskräckande exempel ner från ett femton våningars höghus. Så har Hamas kidnappat hela Gazaremsan för sina egna syften och sedan dess upprättat en obestridd diktatur. Obestridd, för att ingen som ifrågasätter diktaturen, lever länge. I stället för att bygga ett socialt nät för befolkningen, byggde Hamas ett nät av tunnlar under fotsulorna på palestinierna. Till och med under sjukhus, skolor och förskolor som finansieras av det internationella samfundet. Gaza är en enda militäranläggning, en deep state av judehat under jord. Heltäckande, men ändå osynlig. I Iran finns talesättet: Israel behöver sina vapen för att skydda sin befolkning. Och Hamas behöver sin befolkning för att skydda sina vapen.

Detta talesätt är den kortaste beskrivningen av dilemmat att man i Gaza inte kan skilja det civila från det militära. Och det gäller inte bara för byggnaderna, utan också för personalen i byggnaderna. Den israeliska armén tvingades i sitt svar på den 7 oktober in i denna fälla. Inte lockades, utan tvingades. Tvingades försvara sig, och genom att förstöra infrastrukturen gjorde man sig också skyldig till alla dessa civila offer. Och just detta ofrånkomliga ville Hamas framkalla för att kunna utnyttja situationen. Sedan dess bestämmer Hamas över vilka nyheter som går ut i världen. Åsynen av lidandet berör oss dagligen. Men ingen krigskorrespondent kan arbeta oberoende i Gaza. Hamas råder över urvalet av bilder och orkestrerar våra känslor. Våra känslor är deras starkaste vapen mot Israel. Och genom sitt urval av bilder lyckas de till och med framställa sig själva som de enda försvararna av palestinierna. Denna cyniska kalkyl fungerar.

Efter den 7 oktober kommer jag ständigt att tänka på en bok om nazisttiden, boken ”Helt vanliga män” av Christopher R. Browning. Han beskriver hur reservbataljon 101 förintar judiska byar i Polen innan de stora gaskamrarna och krematorierna i Auschwitz existerade. Det påminde om Hamasterroristernas blodtörst på musikfestivalen och på kibbutzerna. Under en enda dag i juli 1942 mejades de 1500 judiska invånarna i byn Jósefów ner. Barn och spädbarn sköts på gatan utanför husen, gamla och sjuka i sina sängar. Alla andra drevs till skogs, tvingades där att klä av sig och krypa nakna på marken. De hånades och plågades, sköts därefter och lämnades kvar i den blodiga skogen. Mördandet antog perversa former. Boken heter ”Helt normala män” då denna polisbataljon av reservister inte bestod av SS-män eller soldater från Wehrmacht, utan av civila som inte längre kom på tal eftersom de var för gamla. De kom alltså från helt normala yrken och förvandlades till monster. Först år 1962 inleddes en process angående denna form av krigsbrott. Av processakterna framgår att en del män ”tyckt att det hela hade varit ett stort nöje”. Sadismen gick så långt att en nygift kapten tog med sig sin fru till massakern för att fira smekmånaden. För blodtörsten fortsatte i andra byar. Och kvinnan flanerade i sin medhavda vita brudklänning bland judarna som fösts samman på torget. Hon var inte den enda hustrun som fick komma på besök. I processakterna säger hustrun till en löjtnant:

”Jag satt en morgon med min man och åt frukost i trädgården till hans logi när en enkel man från hans tropp kom fram till oss, ställde sig i givakt och förklarade: ’Löjtnanten, jag har ännu inte fått någon frukost!’ När min man såg frågande på honom, fortsatte han: ’Jag har inte knäppt någon jude än’."

Får man tänka på nazisternas massakrer i samband med den 7 oktober? Jag tror att man bör göra det, eftersom Hamas själva ville väcka minnet av Förintelsen. Och de ville demonstrera att staten Israel inte längre är någon garanti för judarnas överlevnad. Att deras stat är en illusion, att den inte kommer att rädda dem. Förståndet förbjuder en att närma sig ordet Shoa. Men varför måste det förbjudas? För att känslan man får inte kan undkomma denna pulserande närhet.

Något jag också kommer att tänka på och som påminner mig om nazisterna: Den röda triangeln på palestiniernas flagga. I koncentrationslägren var den tecknet för kommunistiska fångar. Och i dag? I dag kan man se den i Hamas videor och på husfasaderna i Berlin. I videorna används den som uppmaning att döda. På husfasaderna markeras mål som ska träffas. En stor röd triangel hotar ovanför ingången till tekno-klubben ”About Blank”. Med den största självklarhet dansade här i flera år både syriska flyktingar och israeliska bögar. Men nu är ingenting självklart längre. Nu skriker den röda triangeln ovanför ingången. En rejvare vars judiska familj kommer från Libyen och Marocko, säger i dag: ”Det politiska klimatet väcker alla demoner. För högern är vi judar inte tillräckligt vita, för vänstern är vi för vita.” Judehatet har ätit sig in i Berlins nattliv. Efter den 7 oktober har Berlins klubb-scen bokstavligen duckat. Trots att 364 unga människor, rejvare som de, slaktades på en tekno-festival, yttrade sig klubbledningen först flera dagar senare. Och det var också bara en pliktskyldig kommentar, för man nämnde inte ens antisemitismen, inte heller Hamas.

Jag har levt över trettio år i en diktatur. Och när jag kom till Västeuropa kunde jag inte föreställa mig att demokratin någonsin skulle kunna ifrågasättas så som nu sker. Jag trodde att man i en diktatur planenligt fördummas. Och att man i en demokrati lär sig tänka individuellt eftersom den enskilda människan räknas. Till skillnad mot diktaturen där det egna tänkandet är förbjudet och där tvångskollektivet dresserar människorna. Och där individen inte är en del av, utan en fiende till kollektivet. Jag blir så upprörd över att just unga människor, studenter här hos oss i Väst, är så förvirrade att de inte längre är medvetna om den frihet de har. Att de uppenbarligen har mist förmågan att skilja mellan demokrati och diktatur.

Det är helt absurt att homosexuella och queera demonstrerar för Hamas så som skedde den 4 november i Berlin. Det är ju ingen hemlighet att inte bara Hamas, utan hela den palestinska kulturen föraktar och bestraffar LGBT. Bara tanken på en regnbågsflagga i Gazaremsan är omöjlig. Hamas sanktionskatalog för bögar sträcker sig från minst 100 piskrapp till en dödsdom. I en enkät i de palestinska områdena från 2014 säger 99% av de utfrågade att homosexualitet är moraliskt oacceptabelt. Man kan också spetsa till det satiriskt som bloggaren David Leatherwood gjorde på ”X”: tt som queer demonstrera för Palestina är som att vara höna och demonstrera för Kentucky Fried Chicken.”

Jag undrar om studenterna på de många amerikanska universiteten vet vad de gör när de på demonstrationerna ropar: ”Vi är Hamas”, eller till och med ”Älskade Hamas, bomba Tel Aviv” eller ”Tillbaka till 1948”. Ska det vara opartiskt eller bara debilt, samtidigt som massakern den 7 oktober under dessa demonstrationer inte nämns med ett enda ord. Det är också infamt när den 7 oktober till och med tolkas som en iscensättning av Israel. Eller när man inte med ett enda ord kräver att gisslan ska släppas. När Israels krig i Gaza i stället framställs som en kolonialmakts egenmäktiga erövrings- och förintelsekrig.

Har unga människor bara klipp som på TikTok i huvudet nuförtiden? Begrepp som follower, influencer, activist känns inte längre ofarliga. Dessa smidiga internet-ord menar allvar. De existerade alla redan före internet. Jag placerar dem i förgången tid. Och plötsligt blir de stela som plåt och övertydliga. För utanför nätet betyder de anhängare, en som påverkar, aktivist. Som om begreppen övertagits från kadersmedjan i en fascistisk eller kommunistisk diktatur. Ordens smidighet är bara en illusion. För jag vet att orden också gör det de säger att de gör. De främjar opportunism och lydnad inom kollektivet och besparar en ett eget ansvar för det som gruppen gör.

Jag skulle inte bli förvånad om det inte också bland demonstranterna fanns studenter som för några månader sedan med parollen ”Kvinnor, Liv, Frihet” protesterade mot förtrycket i Iran. Det gör mig otroligt upprörd när samma demonstranter i dag är solidariska med Hamas. Det känns som om de inte fattar den avgrundsdjupa klyfta som råder mellan innehållen. Och jag undrar hur det kan göra dem detsamma att Hamas inte skulle tillåta den allra minsta lilla demonstration för en aldrig så liten kvinnorättighet. Och att de den 7 oktober visade upp skändade kvinnor som krigsbyte.

På Washingtons universitetscampus spelar de protesterande gruppspelet ”Folktribunal” som underhållning. På skoj ställs representanter från universitetet inför rätta. Och så kommer domarna och alla vrålar i kör: ”Till galgen” eller ”Till giljotinen”. Man klappar i händerna och skrattar och de döper sitt tältläger till ”Martyrernas torg”. I form av happenings firar man med gott samvete sin egen gränslösa fördumning inom kollektivet. Man undrar vad som egentligen lärs ut på universiteten nuförtiden.

Det känns som om antisemitismen sedan den 7 oktober brett ut sig på grund av att ett stort kollektiv knäppt med fingrarna, som om Hamas vore en influencer och studenterna followers. I influencernas och deras followers mediala värld räknas endast de korta videoklicken. Blicken, antydd lättrördhet. Här fungerar samma knep som inom reklamen.

Tar det faktum att massorna låter sig förföras – orsaken till 1900-talets olyckor – en ny vändning? Komplicerade förhållanden, nyanser, sammanhang och motsättningar, kompromisser är främmande för medievärlden.

Det visar sig också i det stupida uppropet som internetaktörer publicerade mot kortfilmsdagarna i Oberhausen. Det är den äldsta kortfilmsfestivalen i världen som i år firar sin 70-åriga existens. Många stora filmskapare inledde här sin karriär med tidiga arbeten. Milós Forman, Roman Polanski, Martin Scorsese, István Szábo och Agnès Varda. Två veckor efter Hamas firande på Berlins gator skrev festivalens chef, Lars Henrik Gass: ”En halv miljon människor gick i mars 2022 ut på gatorna för att protestera mot att Ryssland överfallit Ukraina. Det var viktigt. Låt oss nu göra en minst lika stor markering. Visa världen att Neuköllns Hamasvänner och judehatare är i minoritet. Snälla ni, kom!

Varpå det kom ett fientligt svar på internet. En anonym grupp anklagade honom för att demonisera solidariteten med Palestinas befrielse. Gruppen försäkrade honom att de skulle ”uppmuntra” den internationella filmvärlden att fundera på sitt deltagande i festivalen. Ett dolt upprop till bojkott som flera filmskapare följde och därför drog tillbaka sitt deltagande. Lars Henrik Gass säger mycket riktigt att man för närvarande upplever en regression i den politiska debatten. I stället för att tänka politiskt råder en esoterisk uppfattning av politik. Det beror på en längtan efter frihet från motsättningar och konformitetstryck. Också inom konstkretsarna har det blivit omöjligt att skilja mellan att stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera landets regering.

Därför har man inte ens tänkt på om hela världens upprördhet över de många döda och nöden i Gaza kanske ingår i Hamas strategi. Hamas är döva och blinda för den egna befolkningens lidande. Varför skulle de annars beskjuta gränsövergången Kerem Shalom, dit de flesta hjälpsändningarna kommer? Eller varför beskjuter de den provisoriska hamnens byggarbetsplats, där hjälpande leveranser snart ska anlända. Från herrarna Sinwar och Haniye har man inte hört ett enda ord av medkänsla med människorna i Gaza. I stället för fredsönskningar kommer bara maximala krav som de mycket väl vet att Israel inte kan uppfylla. Hamas går in för ett permanent krig med Israel. Det vore den bästa garantin för deras fortsatta existens. Dessutom hoppas Hamas att de kan isolera Israel internationellt, kosta vad det kosta vill.

I Thomas Manns roman ”Doktor Faustus” heter det, nationalsocialismen har gjort ”allt tyskt outhärdligt för världen”. Mitt intryck är att Hamas och de som stöder dem vill att allt israeliskt och därmed också allt som är judiskt blir outhärdligt för världen. Hamas vill behålla antisemitismen som varaktig global grundstämning. Därför vill de också omdefiniera Förintelsen. Också nazisternas förföljelse och den räddande flykten till Palestina ska ifrågasättas. Och därmed slutligen Israels rätt att existera. Denna manipulation går så långt som till påståendet att den tyska minneskulturen om Holocaust bara tjänar som kulturellt vapen för att legitimera det västligt vita ”Bosättningsprojektet” Israel. Med sådana ohistoriska och cyniska helomvändningar av relationen förövare och offer vill man förhindra varje form av skillnad mellan Förintelse och kolonialism. Med alla dessa konstlade konstruktioner ska Israel inte längre ses som den enda demokratin i Mellanöstern, utan som den evige aggressorn, mot vilken det blinda hatet rättfärdigas. Och till och med en önskan om att landet ska förintas.

Den judiske poeten Jehuda Amichai säger att en kärleksdikt på hebreiska alltid är en dikt om kriget. Ofta till och med inifrån kriget. Hans dikt ”Jerusalem 1973” påminner oss om Jom-Kippur-kriget:

”Bedrövade män bär minnet av

sina kära i ryggsäcken, i sidofacket

i patronbältet, i själens fickor,

i tunga drömpåsar under ögonen.”

När Paul Celan besökte Israel år 1969 översatte Amichai Celans dikter och läste dem högt på hebreiska. Här möttes två räddade efter Förintelsen. Jehuda Amichai hette Ludwig Pfeuffer när hans föräldrar flydde från Würzburg. Vistelsen i Israel skakade om Celan. Han träffade skolkamrater från den rumänska staden Czernowitz, som i motsats till hans mördade föräldrar hade kunnat rädda sig till Palestina. Efter sitt besök och kort före sin död i Seine skrev Paul Celan till Jehuda Amichai: ”Käre Jehuda Amichai, låt mig här upprepa de ord som i samtalet med er spontant kom över mina läppar: ’Jag kan inte föreställa mig världen utan Israel; och jag vill inte heller föreställa mig världen utan Israel’.” 

Fotnot: Texten är ett anförande som Herta Müller höll den 25 maj under seminariet The 7th October Forum, arrangerat av Judisk kultur i Sverige.

***

Läs även: Att försvara en massaker

Läs även: Hamas – mördarsekten som omsätter miljarder