Hög tid att lämna den ideologiska normkritiken

Hur kom det sig att könsbyteslagen kunde trumfas igenom så geschwint i våras, trots internt partimotstånd? Enkelt, enligt kommentatorerna, det handlade om partipiskor. Men enligt en artikel i Fokus (nr 9/24) handlade det också om påverkansarbete från Sveriges mest effektiva lobbyist RFSL, med tidigare ordföranden placerade på nyckelpositioner i partier på båda sidor om blockgränsen. Än viktigare var sannolikt det ideologiska påverkansarbetet som RFSL har bedrivit genom sitt mångåriga arbete för ”normkritik”, vilket blivit en ideologi som utan djupare diskussion eller kritisk granskning har fått fäste i de mest skilda sammanhang, från myndigheter, universitet, forskningsfinansiärer och kommuner till idrottsförbund.   

Den i Sverige på detta sätt etablerade ”normkritiken” skiljer sig från samhällsforskningens centrala insikt att inga mänskliga organisationsformer – varken släktbaserade klaner, hantverkargillen, företag eller storskaliga samhällssystem – kan fortleva enbart på basis av materiellt utbyte, våldsbaserad makt eller retorisk övertalning. Nej, fortlevnaden kräver att gemenskapens medlemmar sluter upp kring vissa gemensamma uppfattningar om vad som är viktigt och vad som är fel, och hur man ska bete sig och förhålla sig till varandra, det vill säga kring gemensamma normer. För samhällsvetenskapen är normer sålunda centrala konstruktiva element i organiserad fredlig samlevnad. Den RFSL-inspirerade normkritiken förbigår helt denna aspekt – att normer är nödvändiga och konstruktiva. I stället är ett genomgående drag här att normer beskrivs i nästan uteslutande negativa termer; något som måste kritiseras, ifrågasättas, utmanas och brytas.  

RFSL hävdar sålunda på sin sajt att ”normkritik syftar till att undersöka och förändra normer och arbetssätt som kan leda till medveten eller omedveten exkludering och missgynnande. Genom att jobba med övningar i normkritik kan ni synliggöra normer på arbetsplatsen som ett led i att förhindra ojämlikhet och diskriminering.”  

Enligt Riksidrottsförbundets hemsida är kunskap om ”normer, normkritik och intersektionalitet: tre viktiga delar i arbetet med att skapa en inkluderande och trygg idrottsmiljö”. Förbundet skriver vidare att ”Den som uppfattas vara enligt normen får ofta fördelar, som att känna sig självklar, medan den som utmanar eller bryter normer och därmed våra förväntningar oftare blir ifrågasatt, mer synlig och ibland exkluderad. Normer kan också samverka, så att den som utmanar flera normer blir extra utsatt.” 

Även Göteborgs stad ägnar ämnet gott om utrymme på sin sajt. Enligt staden kan normer ”verka oförargliga, men de styr våra tankar och handlingar. Följden kan bli att de personer som bryter mot normen stängs ute, bortses från eller ignoreras. Då handlar normer om makt och i värsta fall diskriminering.”  Detta påstående följs av en lista på sju ”diskrimineringsgrunder”, med kommentaren ”Till var och en av dessa diskrimineringsgrunder finns ett antal normer och föreställningar kopplade.”  

Därefter presenteras stadens arbete med normkritik: ”För att Göteborg ska vara en inkluderande (innefattande) stad måste alla verksamheter i Göteborgs Stad arbeta normkritiskt i sitt dagliga arbete. Alla verksamheter måste vara medvetna om och har kunskaper om olikheter. Göteborgs Stads kommunikation med medborgarna ska spegla den mångfald som finns i befolkningen. … Som stöd i arbetet med normkritik har Göteborgs Stad utvecklat Normblocket - ett verktyg för att normkritiskt granska bland annat Göteborgs Stads styrande dokument, blanketter och illustrationer. Vad finns det till exempel för bilder och böcker på regnbågsfamiljer i Göteborgs Stads förskolor och skolor?… Vilka finns med på bild? Vilka finns inte med?” 

En fråga som Göteborgs normkritiker undviker är om kommunikationen enbart skall vara en ”spegel av mångfalden” i en etniskt, trosmässigt och socialt fragmenterad agglomeration, eller om den också ska bidra till gemensamma, samfundsöverskridande normer?  Hur avser normkritiken till exempel att hantera den islamistiska extremismen som tar sig uttryck i att en tredjedel av de runt 300 svenska medborgare som anslutit sig till IS och liknande rörelser kommer från Göteborg? Ingår de i mångfaldsuppdraget av sådant som skall speglas? 

När normkritiken tränger in i den akademiska utbildningen tenderar den att ha samma ensidiga karaktär och dessutom kopplas till vittfamnande teoretiska anspråk samt till en cancelkultur där obekväma röster och texter skall tystas. Det illustreras av ”sexologbråket” vid Malmö universitet som Sara Jonsdotter skildrat. Det startade 2021 när en grupp studenter störde undervisningen, krävde mer postkolonial teori och i Sydsvenskan (plus en anmälan till universitetet) hävdade att rasism hade förekommit upprepade gånger i kursen. Lärarna fick stöd av sina chefer, men universitetsledningen gick på aktivisternas linje med en utredning som anbefallde obligatorisk vidareutbildning av universitetets samtliga lärare i bland annat postkolonial och normkritisk teori, samt att dessa tankesätt borde beaktas vid nyanställningar på hela lärosätet. Här finns likheterna med den ökända professorsutlysningen på Linnéuniversitetet i Växjö, där lärosätet sökte begränsa forskningens frihet genom att påbjuda specifika ideologiska teorier.  

Förvisso kan normer som är viktiga för sammanhållningen i en grupp eller sammanslutning också ha allvarligt negativa konsekvenser. Ett exempel är normerna i de patriarkala klanstrukturer och hederskulturer som följt med den utomeuropeiska invandringen till Sverige. Men trots att exkluderande normer i dessa miljöer visat sig ha en förödande effekt på unga människors – speciellt flickors – liv och framtid har normkritikerna varit ointresserade av att undersöka dem och hur de kan brytas. Ledande företrädare, såsom professorerna Irene Molina, Diana Mulinari och Paulina de los Reyes, vilka anlitats av bland andra Skolverket, har i stället förnekat att det över huvud taget finns hederskulturella normer.   

Inom kriminologin har framstående forskare som Cambridgeprofessorn P-O Wikström bedrivit långtidsstudier av resurssvaga områden i Storbritannien. Wikström har påvisat den centrala betydelse det moraliska sammanhanget – normerna i familjen, skolan och kamratkretsen – har för unga pojkars förmåga att undvika kriminalitet. I Sverige har tongivande kriminologer undvikit normbildningens betydelse och varit fixerade vid ”socioekonomiska faktorer” vilka bara förklarar några procent av brottsligheten. Som Wikström övertygande argumenterar är det mycket mer betydelsefullt att undersöka vilka normer som gör att vissa unga män ser brott som ett acceptabelt handlingsalternativ, och hur dessa normer samverkar med kulturella och mediala moment i det omgivande samhället.  

En särskilt viktig roll spelar den normativa miljön för kunskapsutveckling och kunskapsutbyte i det internationella forskarsamhället, som kan ses som en institutionell form med svaga egna maktresurser, men med stort inflytande på samhällets utveckling och livskraft. Mot bakgrund av diktaturernas frammarsch på trettio- och fyrtiotalen formulerade den amerikanske vetenskapssociologen Robert Merton fyra idealnormer som vetenskapen borde slå vakt om för att fortleva som en autonom samhällsinstitution, på engelska sammanfattat i CUDOS-idealet. I svensk översättning blir det Kommunalism – dela kunskap utan ekonomisk ersättning; Universalism – behandla alla lika oavsett bakgrund, religion, nationalitet etc; Frihet från särintressen; Organiserad skepticism genom kollegial granskning före publicering.  

Empiriska samhällsvetare har visat att det bland forskare också kan finnas motsatta rättesnören, så kallade motnormer: Dogmatism i stället för skepticism, partikularism och gynnande av den egna gruppen i stället för universalism, och så vidare.  

I dagens akademiska miljöer hämtar dessa motnormer näring från kommersiella intressen, särskilt inom läkemedelsindustrin. Grovt forskningsfusk är dock sällsynt. Betydligt vanligare är tvivelaktiga beteenden, så kallade Questionable Research Practices (QRP) där forskare kopierar andras arbeten utan att ange källa, överdriver styrkan i de egna resultaten, ”tvättar” statistiken”, underlåter att redovisa motstridig information, och manipulerar olika författares roll. Den stora fördelen med akademin jämfört med andra samhällssektorer är att omfattningen av sådana tvivelaktiga beteenden och betydelsen av olika bidragande faktorer kan studeras systematiskt, med statistiska metoder, och inte bara illustreras med enskilda fall.   

Sålunda publicerade tidskriften Journal of Academic Ethics nyligen en QRP-studie av undertecknad tillsammans med Solmaz Filiz Karabag och Bengt Gerdin, som baserades på 3000 detaljrika enkätsvar från samhällsvetenskapliga och medicinska forskare i Sverige. Av en stor mängd tänkbara påverkande faktorer, från ålder, kön och position till anställningstrygghet, konkurrensintensitet och gruppnormer, visade denna studie att den normativa miljön var den faktor som hade den starkaste kopplingen till förekomst eller frånvaro av tvivelaktiga beteenden.   

Bland annat visade studien att ”motnormerna”partikularism och dogmatism var förknippade med en hög frekvens av åtta av nio studerade indikatorer på tvivelaktiga beteenden. Den visade också att forskningsetiska diskussioner på mikroplanet – inom svarspersonernas forskningsgrupper – hade en tydlig koppling till miljöer med lägre frekvens av tvivelaktiga beteenden. Denna faktor kan ses som en motsvarighet till de moraliska miljöernas betydelse som P-O Wikström funnit i sina studier av brottslighet bland unga engelska män. Samtidigt visade den nya QRP-studien att initiativ från högskolornas ledningar, till exempel de etikkurser för doktorander som blivit obligatoriska på de flesta svenska högskolor, hade en försumbar inverkan på förekomsten av tvivelaktiga forskningsbeteenden.  

För att sammanfatta: det är nu hög tid att lämna den ideologiska normkritik som så länge spridits i olika organisationer utan kritisk granskning. Desto viktigare är det att undersöka de negativa normmiljöer, som försummats av RFSL-ansatsens efterföljare, till exempel normbildning i klanstrukturer, hederskulturer och i kriminellt belastade områden. Här är det också viktigt att systematiskt pröva vad som krävs för att med normkritikens terminologi ifrågasätta, utmana och bryta med de dominerande normerna i dessa miljöer oh stödja mer positiva normer. 

Kriminologiska studier har visat den normativa miljöns betydelse för vilka handlingsvägar som framstår som moraliskt acceptable bland unga män i fattiga områden. Studier av olika beteenden inom forskningen påvisar att också här har den normativa miljön stor betydelse för förekomst respektive frånvaro av tvivelaktiga beteenden. Dessutom har dessa undersökningar av forskningsorganisationer visat vilken typ av insatser som påverkar forskarnas faktiska beteenden. Medan centrala initiativ, policydeklarationer, obligatoriska kurser och andra formella strukturer har liten påverkan på vad forskarna faktiskt gör, tycks fortlöpande etiska samtal ”på golvet” bland de forskningsverksamma ha märkbar positiv betydelse.  

Dessa studier borde kunna inspirera undersökningar av möjligheterna till positiv normbildning inom andra samhällssektorer. Och kanske till och med stödja integrerande insatser i Sveriges etniskt, demografiskt och kulturellt alltmer fragmenterade samhälle. 

Av Christian Berggren, professor emeritus i industriell organisation vid Linköpings universitet. 

Fotnot: Forskningen som denna artikel baseras på har utförts tillsammans med Solmaz Filiz Karabag, biträdande professor vid Linköpings Universitet och Bengt Gerdin, professor emeritus vid Uppsala Universitet. 

***

Läs även: Elitens kampanj för könsideologin

Läs även: Könsdebatten har kidnappats av en sekt