Ibland är en terrorist faktiskt bara en terrorist

Femhundra döda när Israel attackerar sjukhus, blev det bestående intrycket hos mediekonsumenter på kvällen den 17 oktober. Bilder på döda barn, brinnande byggnader och desperata människors som sökte efter anhöriga under rasmassorna dominerade inslagen. Fasansfulla bilder.  

Men när nyheten spreds runt jorden, och faktiskt bara några få timmar efter explosionen, började också en annan bild av händelseförlopp tona fram: Explosionen, som i själva verket inte alls hade raserat ett sjukhus utan slagit ner på en parkeringsplats utanför, härrörde med stor sannolikhet från en felkonstruerad raket som hade skjutits från Gaza och passerat över sjukhusområdet på sin på väg mot Israel. Dödssiffrorna var sannolikt också kraftigt överdrivna med tanke på de skador som syntes på fotografier från nedslagsplatsen.  

Rubrikerna i medierna mjukades gradvis upp under de följande dagarna: ”israelisk attack” blev ”bombning” som blev ”explosion”. Artiklar ändrades i efterhand för att tydliggöra att skuldfrågan var ”omstridd”. Med några undantag gjordes dock inga större rättelser. Fast det var ändå för sent för sådana.  

Protesterna mot ”sjukhusbombningen”, som drog igång nästan lika snabbt och spontant som det oförblommerade firandet av döda judar veckan innan, gav dem som önskade en möjlighet att glömma en berättelse där civila israeler för ovanlighetens skull hade varit offren. Att Israel ”medvetet bombade ett sjukhus” fick rättfärdiga (lite bakvänt) Hamas-terroristernas massaker på civila israeler tio dagar tidigare, men också demonstrationstågens nygamla krav på Israels totala utplånande.  

Men ett redaktionellt misstag är ändå ett misstag som ska korrigeras. Eller? Ja, det kan det vara. Det är rimligt med lite ödmjukhet inför hur oerhört svårt det är att få oberoende nyheter från snabbt uppblossande konflikter. Mindre medier – dit vi kan räkna även de stora svenska bolaget som SVT, SR och DN – har ofta betydligt sämre förutsättningar. Ukraina var en sådan plats den första veckan efter Rysslands invasion. Och i vissa fall är förhållandena på marken så komplicerade eller rent av dödliga att det är omöjligt att sända dit egna reportrar. Gaza är en sådan plats just nu. 

I frånvaro av egna utsända är medierna hänvisade till att använda de källor som står till buds – och att bedöma trovärdighet är inte alltid enkelt. Men ibland är det kanske inte heller så svårt? Varför åtnjuter Hamas, en organisation vars terrorhandlingar är väldokumenterade, över huvud taget någon trovärdighet som uppgiftslämnare? 

Hamas har styrt Gaza med järnhand i 16 år och kontrollerar alla aspekter av samhället, inklusive Shehab News Agency and the Al-Aqsa Media Network. Medier från Gaza är förbjudna även av Palestinska Myndigheten på Västbanken eftersom innehållet styrs helt och hållet av Hamas. Inte heller internationell media är fri att rapportera från Gaza i någon reell bemärkelse: Pressvisum måste förtjänas och kan dras in eller förvägras om inte rapporteringen är till Hamas belåtenhet, eller anses harmlös. Ingenting försiggår i Gaza som inte Hamas kontrollerar och all information därifrån måste värderas därefter. 

Hamas har egentligen aldrig dolt sin agenda att utplåna Israel, men intensiteten av direkta aktioner har varierat. Och med tiden har organisationen kommit att betraktas av många i omvärlden som något mer än en terrororganisation med självmordsbombningar som huvudsaklig syssla. Kanske på grund av aningslöshet eller rent önsketänkande men också för att Hamas har lagt sig till med den fernissa av regeringsduglighet som krävs i internationella sammanhang.  

I verkligheten är alla Gazas institutioner underställda Hamas. Oberoende verifiering av exempelvis dödsiffror är därför omöjligt. Begrepp som ”Gazas hälsomyndighet” kan frammana bilden av oväldiga tjänstemän på en fristående myndighet, men i själva verket är det inget annat än Hamas PR-avdelning. Ändå rapporteras siffror från Hamas ofta utan den typ av brasklappar som exempelvis ryska uppgifter i Ukraina-kriget brukar förses med. 

Den här ambivalensen framkommer också i hur svenska medier hanterar och benämner Hamas jämfört med andra terrororganisationer. Sökningar i en databas där i stort sett alla svenska tidningar, tidskrifter och etermedier finns i fulltext målar en tydlig bild. Mellan den 8 och 14 oktober, veckan efter Hamas-terrorister mördade 1 400 israeler, så var det tre gånger vanligare att svenska medier använde epitetet "terrorstämplad” om Hamas, än ”terrororganisationen”.  

Semantiskt, kan tyckas, men ordvalet innebär också att slags passivt avståndstagande från benämningen. Ansvaret för ”stämplingen” är någon annans, det är inte mediehusets egen. Kopplingen mellan terrorn och organisationen blir därmed inte en objektiv beskrivning av verkligheten, utan en möjlig beskrivning av många: Somliga kallar Hamas gärningar för terrorism – andra inte. Den här typen av ambivalens skulle vara otänkbar för de flesta andra ämnen.  

År 2016, när Islamiska staten förekom som mest i medierna var de tydligare: Det var cirka nio gånger vanligare att IS benämndes just som ”terrororganisation” än som ”terrorstämplad”. För en terrororganisation var ju precis vad IS var – och det gick ingen förbi. 

Svenska medier är naturligtvis inte ensamt skyldiga till – eller ens huvudansvariga för – den våg av tämligen oförtäckt antisemitism och brinnande Israel-hat som nu sveper över jorden. Men konsekvenserna av bristande vaksamhet blir reella, även i vårt hörn av världen. 

Att medierna har problem med definitionerna, slarvar med källor, gör efterhandskorrigeringar snarare än att tydligt rätta grava fel, riskerar att göra skada på riktigt. Och att i ett försök att uppfattas som neutral ömsom referera till ”Gazas hälsomyndighet” och ömsom lite vagt uppge att israeliska barn ”ska ha” kidnappats är direkt oansvarigt. Om journalistikens strävan är att, i någon mån och efter bästa förmåga, skildra verkligheten såsom den är beskaffad, så går det inte att vara nöjd.  

Medierna ska inte vara en scen där olika sidor bara får redogöra för sina versioner. Det är att ge upp den journalistiska integriteten och göra sig till ett verktyg i en komplex propagandistisk maktkamp där sanning och fakta alltid går att relativisera. Publiken blir inte klokare, snarare tvärt om.  

För den enes terrorist är inte alltid den andres frihetskämpe. Ibland är det bara en terrorist. 

Jonathan Lundqvist är skribent och debattör kring press- och yttrandefrihetsfrågor. Tidigare ordförande för Reportrar utan gränser. 

***

Läs även: Bo Rothstein: Arabländerna bör välkomna Gazas två miljoner palestinier

Läs även: Vi kan inte tillåta koranbränningar för principens skull