Ilskan mot koranbränningarna handlar inte om Sverige

Kopior av Koranen har eldats upp i Sverige av människor som kommer från andra länder och SÄPO har varnat för att hotbilden mot Sverige ökat. Uppfattningen tycks vanligtvis vara att uppeldandet av korankopior gör muslimer så arga att vad som helst kan hända.  

Men är det verkligen så att upprördheten bland muslimer är ett resultat av att korankopior eldas upp? Eller kan det vara så att koranbränningarna används av olika muslimska kretsar i en pågående internmuslimsk konflikt om vem som bäst kan leda och skydda islam? 

Det är naturligtvis fullt rimligt och legitimt att bli upprörd över koranbränningar och dessutom uttrycka den upprördheten. Men denna text handlar varken om det eller om yttrandefrihet. Den handlar om hur koranbränningar används av muslimer med makt i en historisk konflikt om vem som ska leda islam. 

Men först… Olika länder har använt koraneldandet som en förevändning för att ge sig på Sverige. Kina är ett exempel. Turkiet ett annat. Men för Erdoğans del tycks ett löfte från Sverige – om att bekämpa det han anser är terror och om att verka för att Turkiet ska kunna bli medlemmar i EU – vara tillräckligt för att han ska sluta tjata om koranbränningar. Ledarskapet i Iran är för närvarande speciellt upprörda över att den iranska regimtjänstemannen Hamid Nouri, som greps på Arlanda 2019, dömdes i Sverige för grovt folkrättsbrott och mord. Domen har överklagats och Myndigheten för psykologiskt försvar har tidigare varnat för att Iran skulle intensifiera sina påverkanskampanjer mot Sverige i samband med att hovrätten tar upp fallet.  
  
Analysen i denna text utgår dock från att Sverige dessutom hamnat i en internmuslimsk konflikt, som har pågått sedan Muhammeds död år 632, om vem som är bäst rustad för att leda och skydda vad som ses som en muslimsk gemenskap – ummah. Dessutom oroar sig regimerna i de flesta muslimska länder över flödet av människor som söker sig till Europa och USA. En liknande oro finns hos företrädare för muslimska organisationer i Europa och Sverige, som dessutom gärna vill ge intryck av att ha mer makt än vad de faktiskt har. 

Kolonialmakternas närvaro i muslimska länder ledde dessutom till idén om att ummah behöver skyddas från en omoralisk och förtryckande västvärld. Det har inneburit mycket elände, inte minst för muslimer. Allt från Muslimska Brödraskapet (MB) till al-Qaida, IS och Hizbollah gör anspråk på att skydda ummah från väst för att bevara islams heder. Terrorister som i sammanhanget samtidigt tar livet av sig uppfattas i dessa kretsar som martyrer – shuhada – och anses vara det yttersta beviset på vem som offrar sig för den påstådda gemenskapens heder och ära.  

Strider om vem som ska anses vara bäst rustad för att leda ummah efter Muhammeds död ledde bland annat till shia-islams framväxt. I Irak är cirka 55 procent av befolkningen shia och Iran styrs av en shiitisk teokrati. Shia utgör dock inte mer än cirka tio procent av världens muslimer som beräknas vara runt 1,8 miljarder. Ur det shiitiska perspektivet ska shia leda och ena världens muslimska befolkning. Den nuvarande ordningen anses således vara fel. Imamiter eller tolvshiiter – ithnā'-ashariyyah – är runt 85 procent av alla shiiter i världen. De tror att en ny ordning kommer när den tolfte imamen Muhammed al-Mahdi al-Muntazar eller förenklat Mahdi, åter visar sig för världen. När han var åtta år gammal på 800-talet ska han nämligen ha försvunnit under mystiska omständigheter. Shiitiska ledare försöker därför ständigt visa hur starkt och ståndaktigt shia är i sin kamp mot väst, samtidigt som de hånar och häcklar Saudiarabien och Förenande Arabemiraten, för att vara korrupta och gå i USA:s ledband.  Det kan illustreras genom Irans återkommande utfall mot USA och Israel och Hizbollahs attacker mot Israel. I Irak leder Muqtada al-Sadr den så kallade Mahdimilisen som krigar och bråkar där det finns en möjlighet. Genom att attackera den svenska ambassaden i Irak demonstrerade al-Sadr för den övriga muslimska världen vem det är som egentligen bryr sig om att skydda ummahs heder. 

För övriga muslimska länder blev det naturligtvis nödvändigt att inte var sämre än al-Sadr och hans milis. 

Därför behövde IKO (Islamiska konferensorganisationen) också komma med ett pliktskyldigt fördömande av koranbränningarna. IKO består av 57 muslimska länder och bildades 1969 bland annat för att medla i konflikter i den muslimska världen. 

För att försäkra sig om att inte försvinna i mängden stoppade talibanstyret i Afghanistan för det första allt svenskt bistånd. Det kan vara svårt att förstå vem talibanstyret avser att straffa med den åtgärden. För det andra krävdes av Sverige ”en ursäkt till muslimerna.” 

Samtidigt söker sig allt fler människor bort från medlemsstaterna i IKO för att i stället leva i Europa eller USA. Eliter med pengar i dessa länder skickar sina barn till Europa och USA för att utbilda sig. Balansen är för närvarande alltså inte till IKO:s 57 medlemsstaters fördel. Det läckaget går bara att stoppa om en gräns upprättas mellan muslimer och väst. Ett sätt att försöka förhindra det pågående läckaget är att utnyttja koranbränningarna och beskriva dem som ett bevis på den fria världens muslimhat. Logiken i det påståendet är att om polisen skyddar koranbrännarna är det för att regeringen hatar muslimer. Alltså ett varnande finger till den som tänker ge sig av.  

Även påstådda företrädare för muslimer i väst har ett intresse av att stärka sin makt och sina positioner i respektive land och samtidigt visa andra muslimer att man skyddar muslimska intressen. Danmark upplevde det 2006 efter att Muhammedkarikatyrerna publicerats i Jyllands-posten.  Den som piskade upp stämningarna i Mellanöstern då var Ahmed Akkari. Han har beskrivit hur det gick till i sin bok ”Min afsked med islamism” (Berlingske forlag 2014). Där ber han om ursäkt och tar avstånd från det han gjorde. Akkari beskriver hur han med en liten grupp danska imamer associerade med bland annat MB turnerade i Mellanöstern och visade upp karikatyrerna som ett bevis på att både den danska regeringen och danskarna i allmänhet hatade och förföljde muslimer. Enligt Akkari ljög de medvetet för att göra sig till islams försvarare mot vad de ansåg vara det korrupta och förtryckande väst. Deras förhoppning var att det skulle leda till moraliskt och finansiellt stöd från inflytelserika muslimska länder. De gjorde sig dessutom till representanter för Danmarks muslimer trots att de i bästa fall bara representerade ett fåtal individer.

Hur det hela förlöpte vet vi i dag. Men de danska organisationernas intresse var det samma som de muslimska ländernas. I båda fallen finns det dessutom en rädsla för att förlora anhängare. Muslimer som tar intryck av livet i väst och västernifieras blir förlorade själar. Akkari menar att det finns muslimska krafter kopplade till den större MB-organisationen som medvetet försöker hålla unga muslimer i ett parallellsamhälle för att de inte ska dras till vad som förenklat kan kallas för en västerländsk livsstil. Ett tillvägagångssätt är att ständigt anklaga väst för att hata muslimer. 

Jag är övertygad om att de flesta svenska imamer eller företrädare för muslimska organisationer i Sverige inte ens har kommit i närheten av tanken på att göra det Akkari gjorde. De jag känner påstår sig vara lojala med Sverige, har i vissa fall även gjort svensk värnplikt och vet vad de kan förlora. Enligt uppgift påstår de dessutom att de arbetat för att lugna svenska muslimer och förhindra våld. Och så kan det naturligtvis vara. Samtidigt är det varken självklart att de har något större inflytande eller att deras uttalanden utåt, till andra muslimska länder, gör något större intryck. Fotograferade möten med ministrar tjänar i första hand de religiösa ledarnas syften. Företrädarna för de olika organisationerna vill gärna å ena sidan ge muslimer intryck av att de har politiskt inflytande.  Å andra sidan vill de övertyga Sveriges politiker om sitt inflytande bland muslimer i Sverige och i övriga världen. I den internmuslimska konflikten om ledarskap är det viktiga signaler.

Om Sveriges muslimer är som muslimer i England och i Frankrike är det förmodligen inte mer än mellan sex och åtta procent av den muslimska befolkningen i Sverige som stödjer eller är kopplade till dessa imamer. Det i sig betyder inte att alla andra är religiöst ointresserade. En del är kanske för radikala för att vilja befatta sig med dessa organisationer eller församlingar och andra bryr sig kanske inte om muslimsk aktivism oavsett hur det uttrycks. Visst kan det under rådande omständigheter se bra ut även för en svensk minister att visa upp sig med muslimer, men det är ett ämne för en annan text.  

Koranbränningarna har blivit den eld kring vilken högljudda muslimska röster med makt kan värma upp sitt inflytande. Konflikt och högljudd upprördhet där det tycks förekomma handlar inte sällan om deras försök att imponera på varandra. Självklart kan muslimer i allmänhet som är troende, eller som känner en kulturell eller identitetsmässig anknytning till islam, bli sårade av att se det som uppfattas som religionens och kulturens fundament eldas upp av någon som dessutom gör det endast för att jävlas. Men de flesta muslimer i världen knyter näven i fickan och går vidare även när de känner sig kränkta och ledsna över det som sker. Samtidigt är de också ofta ganska trötta på alla figurer med makt som högljutt påstår sig värna islams heder och skydda ummah men som vanligtvis inte bidrar med annat än fortsatt elände.  

***

Läs även: Även yttrandefriheten har gränser

Läs även: Känsligt läge för Sverige och svenska företag