Inbördeskriget i Sudan – en glömd konflikt

I slutet av april 2007 samlades omkring 3 000 demonstranter utanför 10 Downing Street i London med ett budskap till den brittiske premiärministern. På gatan stod ett timglas, stort som en telefonkiosk, fyllt med en röd vätska som skulle symbolisera det blod som hade spillts i regionen Darfur i Sudan. Tony Blair kunde knappast missa det inte så särskilt subtila budskapet. Den del av Afrika som det handlade om hade trots allt ingått i det brittiska kolonialväldet, och Blair antogs ha möjligheter att påverka det som hände där.   

Rörelsen Save Darfur, som arrangerade demonstrationen, var en koalition med fler än 180 religiösa och politiska grupper, samt ett antal människorättsorganisationer. Den hade sitt säte i Washington, och bland frontfigurerna fanns skådespelarna George Clooney, Mia Farrow och Hugh Grant, tillsammans med andra celebriteter som Bob Geldof, Elton John, Barack Obama och Mick Jagger. På kontoret i den amerikanska huvudstaden fanns ett trettiotal organisatörer, policyrådgivare och kommunikatörer. Det blev den största globala kampanjen i sitt slag sedan anti-apartheidrörelsen.  

Timglas fanns uppställda inte bara i London utan på många håll i världen. Avsikten var att påminna om att tiden höll på att rinna ut. Det som beskrevs som ett folkmord hade pågått länge nog och aktivisterna krävde att FN skulle skicka fredsbevarande styrkor för att få slut på dödandet. Samantha Power, som senare blev amerikansk FN-ambassadör, varnade för att dödandet i Darfur kunde nå samma proportioner som i Rwanda 1994. Det folkmordet gick de flesta amerikaner förbi eftersom det inträffade samtidigt som OJ Simpsons exhustru avled under oklara omständigheter, vilket trängde ut andra nyheter under lång tid i USA.  

En av de artiklar som kickstartade Save Darfur-rörelsen var en ledartext i New York Times i mars 2004. 

”Den värsta etniska rensning som du aldrig har hört talas om är på gång i den sydöstra delen av Saharaöknen”, lydde texten. ”Det är en kampanj som handlar om mord, våldtäkter och plundring, utförd av Sudans arabiska härskare, och som har tvingat 700 000 svarta sudaneser att fly sina byar. I öknen ligger skelett från kor och getter, tillsammans med nyligen grävda flyktinggravar.”  

När ett slags bokslut över grymheterna gjordes knappt tio år senare presenterades siffran 300 000 döda och två och en halv miljon människor på flykt.  

Det fanns många problem med nyhetsrapporteringen från Darfur. Ett av de största var att så få neutrala vittnen hade varit där. Var det sant, det som påstods om antal döda och fördrivna? Eller var siffrorna skapade av aktivisterna i Washington?

George Clooney höll ett tal i FN i september 2006 och förutspådde att två och en halv miljon människor skulle komma att dö i Darfur om inte väpnade skyddsstyrkor skickades dit före månadsskiftet. De hjälpbyråer som var på plats hade ingen anledning att säga emot, men helt oberoende observatörer var svåra att uppbringa.   

Jens Odlander, svensk ambassadör i Etiopien och chargé i Sudan, var mycket skeptisk till de uppgifter om konflikten som spreds i medierna. 

– Jag tror att dödssiffran i Darfur var enormt överdriven, säger han i dag.  

– Jag var där sex eller sju gånger och såg aldrig döda människor.  

Så vem skulle man tro på? Krigsrapportering är en svår konst, och när det inte finns pålitliga ögonvittnen så är det lätt hänt att påståenden om groteska förbrytelser upphöjs till sanning utan faktakoll.  

Den enorma uppslutningen kring Save Darfurrörelsen berodde på att det var så enkelt för var och en att ta ställning. Diktatorn Omar Bashir i Sudan hade hetsat en arabisk väpnad milis till att attackera fattiga, svarta jordbrukare. Det var omöjligt att missa vilka som var good guys och bad guys. Allt var solklart, ingen behövde tänka själv. Det blev, som en journalist skrev, ”hela världens favoritkrig”.   

Kampanjen växte till att omfatta omkring 800 000 aktivister jorden runt, inklusive en mycket livaktig studentrörelse. Investerare som ville visa sitt bästa ansikte anslog sammanlagt mer än 700 miljoner dollar för att finansiera aktiviteterna. President George W. Bush fick ta emot ett närmast oräkneligt antal likalydande vykort, med uppmaningen att skicka militär för att skydda de civila i Darfur. Senatorn Hillary Clinton blev den miljonte vykortsskrivaren.  

Darfur är till ytan stort som Spanien och gränsar till Tchad i väster. I söder är det relativt bördigt men ju längre norrut man färdas, desto mer ökenlikt blir det. Det var ett självständigt sultanat fram till 1916 då det införlivades med Anglo-Egyptiska Sudan. Slavhandel och kameluppfödning var två viktiga näringar och befolkningen kan grovt delas upp i kategorierna svarta, icke-arabiska, jordbrukare i söder och boskapsskötare med mer arabisk profil i norr. Alla är muslimer.  

Konkurrensen om jordbruksmark och betesmark hårdnade, det var den urgamla, bibliska historien om Kain och Abel som upprepade sig. Väpnade miliser bildades och i början av millenniet exploderade Darfur i öppet våld. I Sudans huvudstad Khartoum, långt därifrån, satt intrigmakaren Omar Bashir och försökte fjärrstyra blodsutgjutelsen. Det slutade med att han åtalades av den internationella brottmålsdomstolen ICC, anklagad för folkmord och krigsbrott, och störtades 2019.  

Det som skulle likna en fredsöverenskommelse slöts, men konflikten var inte över för det. Den mest framträdande militära aktören i Darfur, Mohamed Hamdan Dagalo, mer känd under smeknamnet Hemetti, förklarade krig mot den ministär som hade tagit över efter Bashir. Den ursprungliga konflikten spred sig till praktiskt taget hela Sudan, nya aktörer tillkom och det går nu inte längre att urskilja vem som är hjälte eller skurk. Endast offren är tydliga.  

Inbördeskriget i Sudan – som blossade upp igen förra året och fortfarande rasar – har vållat ett lidande i stora delar av landet som beskrivs som det värsta som kan bevittnas i världen. FN rapporterar att 26 miljoner människor hotas av hungersnöd. Omkring 20 000 har dött på grund av kriget och tio miljoner är på flykt. Khartoum liknas vid en spökstad. Darfur, där allt startade, är fortfarande ett krigsområde. Men några timglas kan inte längre skönjas på Downing Street och vare sig George Clooney eller Mia Farrow har synts till på länge. Save Darfur-koalitionen upplöstes 2016 och i dag är det svårt att se att den åstadkom någonting av bestående värde. 

När konflikten bröt ut för ungefär 20 år sedan var Darfur okänt för omvärlden. En terra incognita. Fantasi fick ersätta fakta, men i takt med att fler sakuppgifter om kriget framkom blev bilden mer komplicerad. Därmed dog engagemanget, och inbördeskriget i Sudan har förvandlats till ytterligare en glömd konflikt som sällan tar plats i nyhetsrapporteringen.  

Lärdomen tycks vara, att ju mindre man känner till om orsakerna till ett krig, desto enklare är det att ta ställning. Eventuella likheter med kampanjer rörande nu pågående krigshandlingar vid Medelhavets östra strand är rena tillfälligheter.

Bengt G Nilsson är författare och journalist. Han har bevakat Afrika i över 40 år. 

***

Läs även: Hur skulle Afrika se ut om kolonialismen aldrig hade ägt rum?

Läs även: Har FN spelat ut sin roll?