Jag anar varför jag inte blev inbjuden till genusseminariet

Vem är akademiskt fri? Den frågan ställde Göteborgs universitet och Nationella sekretariatet för genusforskning när de nyligen anordnade heldagsseminarium med panel och diskussion. Arrangemanget ingår i en samtalsserie om forskningens villkor, där sekretariatet står som initiativtagare. Akademisk frihet kan betyda många saker, reflekterade David Brax, utredare på Nationella sekretariatet, som avslutning på seminariet. Eller det är vad jag läser att han sade. Alltför avvikande uppfattningar var inte välkomna på evenemanget, som endast var öppet för inbjudna. Kan en diskussion om frihet verkligen sägas vara fri när den är begränsad till de redan utvalda?  

Jag hade skickat in en anmälan till arrangemanget. Det blev bom. Tillställningen var ett ”begränsat sakkunnigsammanhang” löd det korta svaret från en avpersonifierad funktionsadress. Jag såg därför inte vilken kollega vid Göteborgs universitet som svarade mig. Man måste vara i förväg utvald för att delta och det var ju inte jag. Hur löd urvalskriterierna, frågade jag då och berättade samtidigt för funktionsadressen att jag sedan några år är en del av ett forskningsprojekt som studerar tystnadskultur och cancelleringar i akademiska miljöer. Kanske det är av intresse i ett sammanhang som enligt programmet skulle samtala kring UKÄ-utredningen (om akademisk frihet som presenterades i våras), informella nätverk, politisk påverkan, självcensur, eventuella lättkränkta studenter och cancelkultur?  Jag fick inget svar. 

Jag mejlade igen och påminde om min fråga om urvalsprinciperna för vilka som skulle få delta vid seminariet. Till slut kom ett svar. ”Interdisciplinär mångfald” rankas högt, liksom förmåga till ett ”konstruktivt samtalsklimat”. De utvalda deltagarna ska bidra till ”bred och dynamisk diskussion” samt skapa en ”samverkansinriktad samtalsmiljö” som ”bygger vidare på tidigare samtal”. Man måste alltså redan ha varit inbjuden en gång, för att bli inbjuden igen. Är kriterierna nedskrivna någonstans, kan man undra? Eller ändras de vid behov, när någon oönskad frågar? Svaret hade “stämts av tillsammans på lite olika nivåer” fick jag veta. Det lät kryptiskt. Kanske existerade en osynlig överenskommelse – känd av alla som inte behövde fråga om en inbjudan, men oåtkomlig för dem som behövde. Orden som vid första anblick tycktes inkluderande, visade sig betyda motsatsen.  

Inte är det cancelkultur, i alla fall. En av seminariepratarna var Åsa Wikforss, professor i filosofi och ledamot i Svenska Akademien, som i flera debattinlägg avfärdat påståenden om cancelkultur som ett hot mot den fria forskningen. De som säger att sådan kultur finns hemfaller till kulturkrigsretorik samt ägnar sig åt konspirationer och vetenskapsmotstånd, slog hon fast långt innan UKÄ-utredningen var färdig. Vad UKÄ anbelangar har myndigheten med emfas repeterat att knappt en procent av de svarande i studiens enkät angav cancelkultur som exempel på hot mot den akademiska friheten. Ett ickeproblem, således. Om Åsa Wikforss och UKÄ-utredaren Martin Bergman, även han inbjuden talare, höll samma dynamiska linje under seminariet vid Göteborgs universitet kan jag tyvärr inte svara på, men det förefaller så av referatet. 

En annan panelist, genusdocent Git Claesson Pipping, fick däremot även kreti och pleti lyssna till. Samma dag höll Nationella Sekretariatet och Göteborgs universitet nämligen ytterligare ett seminarium om akademisk frihet. Detta var öppet för alla och med ”resursfokus”. Den röda tråden var att politisk styrning accepteras om den upplevs vara individuellt gynnsam och ideologiskt rätt. För Erika Malm, docent i genusvetenskap, är de senaste decenniernas riktade utlysningar strålande, eftersom de framgångsrikt har fått genusvetenskapen att växa och institutionaliseras. Pipping saknade å sin sida ordningen som rådde före 1993, då regeringen utnämnde professorerna. Stolen var personlig och kom med pengapåse märkt med namn. Då blev man verkligen akademiskt fri, resonerade Pipping. Det är svårt att föreställa sig ett mer politiskt styrt system, men före 1993 var regeringarna i regel socialdemokratiska, vilket kan förklara Pippings nostalgi. Nu, däremot, skulle vi behöva en revolution, sade hon med eftertryck. 

Så länge pengarna rullar in som de ska, går även riktade utlysningar bra. Och kanske finns nyckeln till att förstå det plötsligt uppkomna engagemanget i akademisk frihet just där. Det är när Tidö-partierna bildar regering som oron för politisk styrning börjar materialisera sig i seminarier, debattartiklar och upprop. Mats Persson (L) initierade utredningen om den akademiska frihetens status vid svenska universitet och möttes av betydande motstånd. Från akademin, vars frihet han alltså ville värna. Initiativet sågs som politiskt motiverat – på fel sätt. Ingen motsvarande mobilisering skedde exempelvis när den tidigare rödgröna regeringen år 2016 beslutade att jämställdhetsintegrera hela universitetsväsendet. Premissen för diskussionen är att nuvarande regering politiserar högre utbildning, inte att det sedan decennier finns en ideologisk slagsida i systemet. Utgångspunkten är också att cancelkultur inte finns, därför var ordet satt inom citattecken på inbjudan. Nej, det man vill diskutera är galenpannorna som anser att ”cancelkultur” är dåligt. 

Sanningen är att 53 procent av de svarande i UKÄ:s enkät ansåg att den akademiska friheten är hotad. Sammanställningen blottlägger allvarliga problem med konformism och åsiktskorridorer. Krav på konsensus, rädsla för uthängning och undervisningssabotage påverkar arbetsmiljön på en samhällsinstitution – högskolan – som borde kännetecknas av högt i tak. Turerna kring seminariet handlar i hög grad om en likriktning och en slutenhet som universitetet själv upprätthåller. När jag från registratorn fick en förteckning över vilka som inbjudits till seminariet var det just homogeniteten, inte “mångfalden”, som slog mig. Och det var förresten helt planenligt. Bland urvalskriterierna fanns varken kritik eller kritiskt perspektiv nämnt som något som efterfrågades.

När min bok Genusdoktrinen kom ut 2020 trodde jag och min medförfattare Ivar Arpi att den skulle väcka akademisk debatt. I stället möttes vi av så kompakt tystnad att den blev ett svar i sig. Dem vi granskade valde att förbli tysta och osynliga, som om samtalets regler inte längre gällde dem. Det var inte vilken tystnad som helst, utan en mästerligt utformad strategi – en byråkratisk konstform, där man genom att inte svara säger allt man anser behöver sägas. Ni är inte inbjudna till seminariet, ni är inte "samverkansinriktade" i er kritik och förstör därför vårt ”konstruktiva samtalsklimat”. Tystnaden var inte ett vakuum utan en barriär som skyddade den inre cirkelns frihet. Mångfalden man påstår sig eftersträva handlar inte om att bjuda in andra röster, utan om att låta samma röster eka, väl avskärmade från farlig pluralism. 

Kanske är det så här friheten bäst bevaras: säkrad bakom en osynlig vägg, reglerad med omsorg av avsändare som saknar namn och ansikte, och endast tillgänglig för de redan inbjudna. En harmonisk kör av likasinnade som håller med om att friheten måste hållas fri – från alla störande inslag. 

Anna-Karin Wyndhamn är fil. dr i pedagogiskt arbete och verksam vid Göteborgs universitet.  

***

Läs även: Talande tystnad om akademisk ofrihet

Läs även: Vill Lunds universitet rädda världen eller granska den?