Jag lydde bara order…

Land skall med lag byggas, heter det. Men om lagarna är dåliga eller om de tolkas överdrivet stelbent, så blir bygget heller inte lyckat.  

Dåliga lagar är sådana som kriminaliserar handlingar som inte vållar någon faktisk skada. Att sälja hemvirkade grytlappar utan teknisk dokumentation som visar att de har provats och uppfyller grundläggande säkerhetskrav, är till exempel sedan 2018 förbjudet i enlighet med en EU-förordning som klassar grytlappar som ”personlig skyddsutrustning”. I likhet med flera andra påbud från Bryssel vittnar en sådan lag mer om pedantisk regleringsiver hos de EU-parlamentariker som lever av våra skattemedel, än om ett skriande behov av bättre säkerhet i köket. Det är helt enkelt en idiotisk förordning och världen skulle inte bli sämre om svenska myndigheter struntade i att lagföra försäljare av grytlappar som saknar lagstadgad dokumentation.  

Men hur skulle det se ut om myndigheter (eller medborgare i allmänhet) struntade i lagar och regler bara för att man finner dem enfaldiga? Hamnar vi inte då i ett tillstånd präglat av anarki och godtycke? De flesta är bekanta med den retoriska frågan ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så här?”. Den brukar komma upp när någon vill ge sig själv ett undantag från regler som hon samtidigt kan se värdet av. En enskild bilist kan vilja strunta i att stanna för rött ljus, men samtidigt inse att hon skulle vara illa ute i en värld där alla bilister struntade i att stanna för rött.  

Men sådana exempel biter inte på grytlappsförordningen. För det skulle inte skapa en sämre värld för någon om svenska myndigheter ignorerade föreskriften  med hänvisning till att det är en dum reglering och att inget mänskligt intresse av liv och hälsa åsidosätts genom att man avstår från att lagföra försäljare av hemtillverkade grytlappar. 

När den svenska regeringen 1948 lade fram en proposition om att bland annat avskaffa lagförbudet mot att utföra icke nödvändigt arbete på söndagar (så kallat sabbatsbrott), så påpekade man att bestämmelsen ”på senare tid kommit alltmera ur bruk” och att ”(d)är åtal någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domstolarna givits en mycket begränsad innebörd”. Domstolarna valde alltså att underminera en lag som allmänt uppfattades som otidsenlig genom att ställa sig ovilliga att lagföra någon som eventuellt anmäldes för sabbatsbrott. Därmed gavs också signalen till övriga rättsvårdande instanser att detta inte är en förseelse som man ska lägga ned något krut på att beivra, även om det är omnämnt i lagboken. Men på intet sätt innebar detta att domstolarna tog lätt på rättskipningen i allmänhet. Det finns ingen automatisk övergång från att försumma upprätthållandet av en enskild lag till att vägra upprätthålla lagar i största allmänhet.  

Ett selektivt lagtrots fordrar emellertid en vilja hos myndighetspersoner att använda sitt omdöme snarare än att blint följa lagtexten. Omdöme är personligt och förankrat i insikter och erfarenheter som inte kan förmedlas av en föreskrift. Flertalet av oss har förmodligen en positiv inställning till omdömesgilla medmänniskor – åtminstone tenderar vi att föredra dem framför personer som uppenbart saknar förmåga att tänka själva, bortom formella regler och överordnades beslut. Vi har väl alla någon gång ställts inför en funktionär som, oavsett vad vi anför, svarar med ”Jag har mina order” och då gjort reflektionen ”Det vore bättre om du hade en hjärna”. Ordning och fattade beslut har förvisso sin givna plats i ett välordnat samhälle – men det har också omdömesförmågan. Det handlar här om förmågan att se till syftet och värdet med en viss organisation eller en viss verksamhet och inse när det är dags att lägga regelsamlingarna och policydokumenten åt sidan och i stället ”våga vara vis”, för att citera Immanuel Kant. 

Gott omdöme handlar om att förstå skillnaden mellan det som är värdefullt och det som är försumbart, mellan det som är omistligt och det som man kan klara sig utan, och att kunna hantera konflikter mellan motstridiga värden. Inte sällan handlar det om att ha vad som brukar kallas en moralisk kompass – att kunna avgöra när regellydnad och moralisk rimlighet drar åt olika håll och då våga prioritera moralen.  

Moraliskt omdöme är en bristvara i svensk offentlighet. Att så är fallet handlar åtminstone delvis om en inövad likgiltighet för moralresonemang, som idémässigt kan spåras tillbaka till Axel Hägerström, filosofiprofessor i Uppsala för hundra år sedan. Hägerström hävdade att föreställningar om moralisk rättvisa och moraliska rättigheter är ”ingenting annat än fullkomligt realitetslösa föreställningar, som uppstå genom känslornas inflytande på vår uppfattning av verkligheten och sammanhänga med primitiva föreställningssätt” – kort sagt, en form av vidskeplighet.  

En av Hägerströms lärjungar var juridikprofessorn och tillika socialdemokratiske riksdagsmannen Vilhelm Lundstedt, som fortsatte Hägerströms kamp mot tron på moraliska värden. Lundstedt menade (liksom Hägerström) att ”det, som man föreställer sig med de juridiska begreppen rättighet, plikt, rättsförhållande o. s. v., i verkligheten icke finnes till”. I stället är det samhällsnytta som bör vara juridikens ledstjärna, och samhällsnytta är helt enkelt det som folkflertalet antas vilja eftersträva. Lundstedt understryker att ”ordet samhällsnytta i min teori aldrig kan vara uttryck för något annat än subjektiva värderingar”. Det finns alltså (subjektiva) värderingar, men det finns inga (allmängiltiga) värden.  

Frikopplad från antaganden om något som är rätt och orätt i sig kan lagen reduceras till ett politiskt redskap. ”Lagar skall inte betraktas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål”, hävdade statsrådet Carl Lidbom 1974. Här öppnas för en fixarmentalitet, där man vid behov snickrar ihop de lagar som är politiskt önskade utan att behöva ta några hänsyn till en av politiken oberoende moral. 

Samtidigt öppnar man för ett tänkande kring rätt och fel som gynnar orderlydnad framför omdöme. Om det inte finns någon annan rätt än den som uttrycks i lagar och förordningar, så finns ju heller ingen grund för moraliskt ifrågasättande av utfärdade föreskrifter och fattade beslut. Inte heller kan den klandras som väljer att okritiskt lyda. Fel handlar man bara om man bryter mot någon föreskrift.  

Paradoxalt nog bidrog Hägerströms och hans lärjungars kamp mot idén om en oberoende och allmängiltig moral till ett tänkande där i stället lagar, föreskrifter, och politiska beslut kom att uppfattas som absoluta och oantastliga. Frikopplad från moralen framstår politiskt beslutade lagar och regler som självrättfärdigade. Lagboken och policydokumenten ersätter moralen; frågor om rätt och orätt juridifieras. Det viktiga är att beslut har fattats i enlighet med en viss process, inte vad beslutet handlar om; proceduren blir viktigare än innehållet. Att ifrågasätta en lags eller ett politiskt besluts rimlighet kan då avfärdas som omoget trots mot själva den demokratiska samhällsordningen (som till exempel i fallet med konflikten kring almarna i Kungsträdgården i Stockholm 1971).  

Detta skapar också en viss typ av beslutsfattare, tjänstemän och administratörer som är mer rädda för att göra fel än angelägna att göra rätt. Rädslan för att dra på sig kritik från en annan myndighet eller från någon högre upp i den egna organisationen tystar det egna omdömet. Det viktiga blir att göra saker rätt (enligt regelboken), inte att göra rätt saker (det som verksamheten fordrar). Mekanisk regeltillämpning blir den säkra vägen ut.  

Intressant nog verkar svenska Wikipedia inte ha någon text som svarar mot engelska Wikipedias artiklar om ”Superior orders” och ”Nuremberg principles”, där det bland annat redogörs för de ansvarsprinciper som formulerades i samband med Nürnbergrättegången mot Nazi-Tysklands ledarskikt. En av dessa principer säger att ”(d)et faktum att en person handlade i enlighet med sin regerings eller en överordnads order befriar honom inte från ansvar under internationell rätt, förutsatt att ett moraliskt val faktiskt var möjligt för honom”. 

Ett exempel på mekanisk regeltillämpning är justititiekansler Mari Heidenborgs beslut 2021 att betala ut en ersättning om 840 000 kronor till en dömd våldtäktsman, med hänvisning till att han på grund av sin ålder borde ha fått en straffrabatt. Till saken hör att gärningsmannen själv hade vilselett domstolen genom att inte lämna korrekta uppgifter om sin ålder. Till saken hör också att själva grunden för åtalet och domen inte dragits i fråga – mannen hade tillsammans med sin äldre bror kidnappat och våldtagit två kvinnor i Malmö under tortyrliknande förhållanden. Möjligheten att ge en lägre ersättning eller ingen ersättning alls med hänvisning till oskälighet utnyttjades inte, och i stället hävdade JK att hennes beslut var ”en nödvändig följd av lag och praxis”. Inte heller ville JK kännas vid att hon faktiskt hade en möjlighet att jämka ersättningen till den dömde mannen med hänvisning till hans egen roll. I stället tar hon sin tillflykt till ”Jag lyder bara order”-modellen: ”Det är inte jag som är lagstiftare, utan mitt uppdrag som kansler är att tillämpa lagarna. Jag anlägger själv inga synpunkter på rimligheten i olika lagstiftningar”. 

JK hade knappast riskerat sitt uppdrag om hon använt mer omdöme och mindre slentrian i regeltillämpningen. Men i andra fall finns en uttalad rädsla för att komma i konflikt med regelverket – till och med när detta hotar den egna arbetsuppgiften. Nyligen rapporterades till exempel att personalen på ett boende för missbrukare i Jönköpings län hade avstått från att rapportera hot om en förestående våldsam fritagning till polisen av rädsla för att därigenom åsidosätta gällande sekretesslagstiftning – trots att denna lagstiftning medger undantag i situationer som hotar verksamheten. 

I ett fall som detta föreligger en faktisk eller upplevd kollision mellan vad lagen säger och vad situationen fordrar. Enskilda tjänstemän och handläggare har någonstans skrämts att avstå från att göra egna bedömningar av vad omständigheterna kräver eller vad som bäst främjar verksamhetens mål. Alltså gör man ingenting. Har man inte gjort något, så har man ju inte heller brutit mot någon regel eller policy.  

Just i fall som rör sekretesslagstiftning har Integritetsskyddsmyndigheten (Imy) spelat en framträdande roll. 2020 kunde polisen klara upp ett sexton år gammalt dubbelmord i Linköping genom att i ett pilotprojekt använda sig av dna-släktforskning. Men i ett uttalande 2021 påpekade Imy förtrytsamt att man förväntar sig att i framtiden bli tillfrågad av polisen innan sådana här nya efterforskningsmetoder testas. Imy tillade, att om man hade blivit tillfrågad om just detta pilotprojekt, så skulle man ha stoppat det – med följden att mördaren skulle fortsatt ha varit på fri fot.  

Imys hållning har också skapat en osäkerhet inom polisen om hur man ska göra registerslagningar. I maj 2023 påpekade huvudskyddsombudet för polisregion Väst att rädslan för att drabbas av disciplinstraff och avsked gör poliser mer obenägna att göra registerslagningar, trots att sådana slagningar är en väsentlig del av polisens underrättelseinhämtning. Rädslan att göra fel slår ut ambitionen att göra det som uppdraget kräver. Myndighetens repressiva makt tas i anspråk för att tukta de egna medarbetarnas initiativkraft i stället för att effektivt bidra till ett tryggare samhälle.  

På liknande sätt har Försvarsmakten försetts med restriktioner för hur man värnar Sveriges territoriella suveränitet. Våren 2015 avslöjades att försvarets rätt att använda vapen och öppna eld under fredstid var underställt Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Detta innebar, enligt Magnus Sandbu, chef för en enhet vid Försvarsmakten med det tankeväckande namnet ”operativjuridiska sektionen”, att svenskt försvar i fredstid inte får medvetet utsätta en inträngande ubåt för dödligt våld. ”Vi får inte värna vårt territorium hur som helst”, menade Sandbu. Efter uppmärksamhet i media ändrades riktlinjerna och hänvisningen till Europakonventionen togs bort.  

Rimligen måste ett land värna sitt territorium mot angrepp på det sätt som är effektivast, oavsett om detta innebär att angriparen dödas eller om angreppet äger rum utan att det först avgivits en krigsförklaring. Europakonventionen syftar till att skydda mänskliga rättigheter, inte till att förhindra ett nationellt försvar av just dessa rättigheter. Men de svenska ”operativjuristerna” verkar se konventionen som ett mål i sig och bortser från dess syfte. Viljan att försvara konventionens bokstav tillåts åsidosätta själva målet med konventionen; kartan görs till viktigare än terrängen; skrivbordsdrömmar om en tillvaro där alla följer spelets regler tillåts sabotera en verklighet där ett samhälles överlevnad hänger på effektiv och flexibel respons på fientliga handlingar. 

Det är i en sådan värld som rädslan att göra fel tillåts ta kontroll över viljan att göra rätt. Paradoxalt nog är det också i en sådan värld där de stora felen kan begås, där människors liv, frihet och trygghet äventyras och där rättvisan sätts på undantag därför att regelverket är moraliskt okänsligt och de som har att tillämpa det är ovilliga att använda sitt omdöme.

***

Läs även: Att begränsa mötesfriheten är att öppna Pandoras ask

Läs även: Ska Bamse verkligen diktera utrikespolitiken?