Justitiemordet på läkarna är ett trauma som inte försvinner
Både nämndemannasystemet och grundlagens meddelarfrihet bidrog till rättsövergreppet i da Costa-fallet, skriver Gunilla Edelstam.
Bild: Lotta Jarlsdotter / TT
Rättsfallet rörande läkarna Thomas Allgen och Teet Härm är ett svenskt trauma som inte försvinner. I vintras visade SVT dokumentärserien Det svenska styckmordet av Johannes Hallbom och Dan Josefsson och nu kommer Per Lindebergs journalistiska storverk Döden är en man i nyutgåva. Detta trauma handlar inte enbart om de två läkarna som fick sina liv ödelagda, utan även om Sverige som rättsstat. Här väcks frågor om det svenska rättssystemets grundvalar när det gäller domstolarnas sammansättning och om de politiska ledamöternas förmåga att värdera uppgifter som enbart består av indicier. Det fanns ingen bevisning som band läkarna till mordet på Catrine da Costa eller till styckningen av henne. Däremot fanns indirekta uppgifter, så kallade indicier, som ”vägdes samman” med förödande resultat.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fallet väcker också frågor kring polisens läckande av uppgifter till media under fyra år. En rättsreporter som 1984 besökte polismyndigheten fick reda på att Teet Härm häktats dagen innan med anledning av mordet på da Costa. Därefter tog det fyra år innan åtal väcktes 1988. Under denna långa tid skrevs och rapporterades mycket kring fallet, särskilt i kvällspressen, och det uppstod närmast lynchstämning bland delar av allmänheten, bland annat i kvinnoorganisationer. Under rättegångarna fanns det mycket folk i och utanför domstolen, mest kvinnor.
Mot denna bakgrund kan man fråga sig huruvida Sverige uppfyllde grundläggande krav på en rättsstat. När uppgifter från polisen kommer ut till allmänheten långt innan åtal väcks och lynchstämning uppstår, kan de som senare tilldelas uppgiften att döma i fallet ha påverkats till de åtalades nackdel. Detta innebär att domstolen inte är oberoende. En rättsstat grundas på vissa principer för domstolars verksamhet. Dessa principer står, vid eventuell konflikt, över vanlig lag och över grundlagsbestämmelser. De utgör grunder för ett rättssystem som medborgarna ska kunna ha tillit till. Den som ställs inför domstol anklagad för ett brott ska kunna lita på att de som dömer är väl insatta i lagtolkning och bevisvärdering och att domstolen är oberoende. Detta oberoende består i att rättens ledamöter inte får låta sig påverkas av något annat än det som framkommer under domstolsprocessen. Det kan strida mot rättsstatens grundprinciper att låta nämndemän som är politiker ha avgörande inflytande över domar.
Nu, år 2025, pågår förberedelser för ansökan om resning i Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) för tredje gången gällande kammarrättens återkallande av de båda läkarnas legitimationer. I denna artikel tas tingsrättens ”friande” dom i brottmålet mot de båda läkarna upp, eftersom den haft avgörande betydelse för processerna därefter. Läkarna fick inte överklaga tingsrättens dom.
Här följer en redogörelse för vilka processer som ägde rum och nämndemäns (det vill säga politiker) deltagande i dessa. I målet i Stockholms tingsrätt 1988 (TR1) deltog sex nämndemän och en juristdomare. Nämndemän nomineras av de politiska partierna och utses av kommunfullmäktige i den stad där domstolen är belägen. Domaren och en nämndeman ansåg att bevisningen inte var övertygande och ville frikänna. Men då fem nämndemän ansåg att läkarna var skyldiga dömdes de för mord i TR1.
Flera av de nämndemän som ville fälla beklagade märkligt nog - i en intervju som omgående efter domen gjordes av Richard Aschberg för Aftonbladet - att det inte funnits några tydliga bevis mot de två läkarna. På grund av att domen ännu inte var avkunnad när artikeln publicerades hade de dessutom inte rätt att uttala sig. Rättegången måste därför göras om med två andra domare och sex andra nämndemän, TR2. I domen från 1988 friades läkarna från mord men rätten gjorde i samma handling som den friande domen, ett ”uttalande” om att de två läkarna hade överbevisats om att ha styckat da Costas kropp. Detta var emellertid något som läkarna inte hade åtalats för (beroende på att brottet var preskriberat) och som de därför inte kunde dömas för.
Därefter återkallades läkarnas legitimationer genom ett beslut av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). De två juristerna i HSAN fann bevisningen mot läkarna otillräcklig och ansåg därför att legitimationerna inte skulle återkallas. Men övriga ledamöter i HSAN som var i majoritet och bestod av politiker, fackliga representanter och företrädare för sjukvården, röstade för ett återkallande. Läkarna överklagade detta beslut till kammarrätten och processen där startade 1989. Kammarrätten (KR1) kom fram till att läkarna skulle få behålla legitimationerna. Socialstyrelsen överklagade beslutet till Regeringsrätten som återförvisade fallet till kammarrätten och uttalade att denna hade skyldighet att göra en ytterligare utredning. I den nya domen (KR2) återkallades läkarnas legitimationer. I KR2 deltog fyra lagfarna domare men inga nämndemän. Det fanns inget enskilt bevis som på ett övertygande sätt band de två läkarna till styckningen medgav de fyra domarna i KR2. När de hade ”vägt ihop” hela indiciematerialet hade de ändå ”känt sig” övertygande om att läkarna var skyldiga.
Juridiskt centralt i detta ärende är TR2:s ”friande” dom med det tillfogade ”uttalandet” om att läkarna ändå hade styckat da Costa. Frågan handlade i de olika instanserna om bevisvärdering men det fanns ingen direkt bevisning som band någon av läkarna till något brott, vare sig mord eller styckning. Det som fanns var indicier - såsom ”barnets berättelse” och en fotohandlarfrus utpekande av Thomas Allgen - som var för sig inte kunde ligga till grund för en fällande dom. Det måste alltså i stället fastställas huruvida flera indicier tillsammans kunde utgöra tillräcklig bevisning på att just dessa två läkare hade begått brottet/handlingen.
Ett fundamentalt krav på rättegångar i en rättsstat är att processen måste vara rättvis och att prövningen sker i en oberoende domstol. Detta innebär att ingen får straffas eller dömas utan rättslig grund och en rättvis prövning och att domstolen inte får låta sig påverkas av politiskt tryck eller medias skriverier eller av en upprörd lynchmobb. Bevisvärdering är något helt annat än att tolka en lagtext. I ett fall som detta, där det inte fanns någon direkt bevisning som kopplade läkarna till brottet, blir det som kallas bevisvärdering en sammanvägning av indicier. Detta kan ibland bli mer en fråga om att ”känna” än att ”veta”, men oaktat den saken måste domstolen vara oberoende. Den ska agera självständigt och stå fri från politiska eller andra maktcentras påtryckningar (som media, lynchmobbar eller kvinnoorganisationer). Fyra års skriverier och rapportering i media innan åtal väcktes, och i ett fall med enbart indicier, främjade inte domstolens oberoende. Sekretess gällde i och för sig under förundersökningen, men samtidigt användes den i grundlag, Tryckfrihetsförordningen (TF) 1:7, stadgade meddelarfriheten i form av läckor från poliser redan under förundersökningen och vem som hade lämnat dessa uppgifter fick inte efterforskas.
Meddelarfriheten i grundlagen står alltså över sekretessen i Sekretesslagen. Meddelarfrihet gäller för sekretessbelagda uppgifter i kriminalfall som är under utredning (förundersökning) under förutsättning att det sker för publicering. Det är alltså förbjudet att efterforska vem som lämnat uppgiften till media och poliser som utreder ett brott har sådan meddelarfrihet. Det kan till och med vara möjligt att få betalt för uppgiftslämnandet. Uppgifterna som läcktes till media kan ha påverkat dem som senare dömde i fallet da Costa. Politiskt utsedda nämndemän dömde i brottmålen i TR och dessa nämndemän utan juridisk skolning har tillsammans större makt än de lagfarna domarna att fastställa dom. Eftersom nämndemännen inte är utbildade i det juridiska tänkandet finns det en större risk att de påverkas av skriverier i pressen än vad fallet är med domare.
För domstolen är det okomplicerat att döma i ett mordfall med direkt bevisning. Då kan domstolens ledamöter lägga tydliga, bevisade och relevanta fakta till grund för domen. Men om det saknas sådan tydlig bevisning om att en utpekad är skyldig och det samtidigt sker en intensiv mediabevakning med publiceringar av uppseendeväckande uppgifter som har tillhandahållits av poliser innan någon rättegång ens har inletts? Kan detta tänkas påverka en sammanvägning av enbart indicier i samband med dömandet? De som dömer läser ju också tidningar och det är klart att de kan påverkas. De ledamöter som är nämndemän hämtas från de politiska partierna och kanske påverkas lättare av lynchmobbar och skriverier till nackdel för de tilltalade, än domare. Det ligger ju i politikens väsen att lyssna in vad befolkningen tycker. Det kan främja möjligheten att bli vald till politiska poster. Domare däremot, som har juristutbildning och är skolade i det juridiska tänkandet om bevisning, kan förväntas se annorlunda på indicier som ska vägas samman. Brus i form av lynchmobbar ska domaren klara att sortera bort från sin bedömning. Men vid starka påtryckningar från allmänhet och media kanske det kan hända att även den lagfarne domaren påverkas i sin uppfattning om bevisvärdet, om det enbart finns indicier när målet tas upp i domstol.
I fallet da Costa fanns endast indicier som måste ”vägas samman”. Majoriteten av dem som gjorde sammanvägningen av indicierna var nämndemän som kommunfullmäktige hämtat från politiken och som sedan placerats i denna rättegång. Under de ca fyra år som förundersökningen pågick kunde alla i Sverige ta del av uppgifter som lämnats ut från polisen till media för publicering. Detta kunde alltså ske innan åtal väcktes mot två enskilda medborgare. Visserligen angavs inte namn och foton på dessa två läkare i media förrän frågan nådde kammarrätten, men det fanns ändå så mycket uttalat genom media att lynchstämning fanns i och utanför tingsrätten när domstolsprocessen inleddes.
Den svenska staten kunde alltså inte uppfylla grundläggande rättsstatliga krav på en rättvis rättegång i en oberoende domstol och har därigenom bidragit till att skapa detta trauma som inte försvinner. Närmare bestämt finns det allvarliga brister i nämndemannasystemet och i meddelarfriheten. Det är kombinationen av dessa och en ”sammanvägning” av enbart indicier som orsakade rättsstatens sammanbrott och det tragiska justitiemordet på Teet Härm och Thomas Allgen.
Om skribenten: Gunilla Edelstam är docent och juris doktor
***
Läs även: Ett monumentalt rättsövergrepp
Rättsfallet rörande läkarna Thomas Allgen och Teet Härm är ett svenskt trauma som inte försvinner. I vintras visade SVT dokumentärserien Det svenska styckmordet av Johannes Hallbom och Dan Josefsson och nu kommer Per Lindebergs journalistiska storverk Döden är en man i nyutgåva. Detta trauma handlar inte enbart om de två läkarna som fick sina liv ödelagda, utan även om Sverige som rättsstat. Här väcks frågor om det svenska rättssystemets grundvalar när det gäller domstolarnas sammansättning och om de politiska ledamöternas förmåga att värdera uppgifter som enbart består av indicier. Det fanns ingen bevisning som band läkarna till mordet på Catrine da Costa eller till styckningen av henne. Däremot fanns indirekta uppgifter, så kallade indicier, som ”vägdes samman” med förödande resultat.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fallet väcker också frågor kring polisens läckande av uppgifter till media under fyra år. En rättsreporter som 1984 besökte polismyndigheten fick reda på att Teet Härm häktats dagen innan med anledning av mordet på da Costa. Därefter tog det fyra år innan åtal väcktes 1988. Under denna långa tid skrevs och rapporterades mycket kring fallet, särskilt i kvällspressen, och det uppstod närmast lynchstämning bland delar av allmänheten, bland annat i kvinnoorganisationer. Under rättegångarna fanns det mycket folk i och utanför domstolen, mest kvinnor.
Mot denna bakgrund kan man fråga sig huruvida Sverige uppfyllde grundläggande krav på en rättsstat. När uppgifter från polisen kommer ut till allmänheten långt innan åtal väcks och lynchstämning uppstår, kan de som senare tilldelas uppgiften att döma i fallet ha påverkats till de åtalades nackdel. Detta innebär att domstolen inte är oberoende. En rättsstat grundas på vissa principer för domstolars verksamhet. Dessa principer står, vid eventuell konflikt, över vanlig lag och över grundlagsbestämmelser. De utgör grunder för ett rättssystem som medborgarna ska kunna ha tillit till. Den som ställs inför domstol anklagad för ett brott ska kunna lita på att de som dömer är väl insatta i lagtolkning och bevisvärdering och att domstolen är oberoende. Detta oberoende består i att rättens ledamöter inte får låta sig påverkas av något annat än det som framkommer under domstolsprocessen. Det kan strida mot rättsstatens grundprinciper att låta nämndemän som är politiker ha avgörande inflytande över domar.
Nu, år 2025, pågår förberedelser för ansökan om resning i Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) för tredje gången gällande kammarrättens återkallande av de båda läkarnas legitimationer. I denna artikel tas tingsrättens ”friande” dom i brottmålet mot de båda läkarna upp, eftersom den haft avgörande betydelse för processerna därefter. Läkarna fick inte överklaga tingsrättens dom.
Här följer en redogörelse för vilka processer som ägde rum och nämndemäns (det vill säga politiker) deltagande i dessa. I målet i Stockholms tingsrätt 1988 (TR1) deltog sex nämndemän och en juristdomare. Nämndemän nomineras av de politiska partierna och utses av kommunfullmäktige i den stad där domstolen är belägen. Domaren och en nämndeman ansåg att bevisningen inte var övertygande och ville frikänna. Men då fem nämndemän ansåg att läkarna var skyldiga dömdes de för mord i TR1.
Flera av de nämndemän som ville fälla beklagade märkligt nog – i en intervju som omgående efter domen gjordes av Richard Aschberg för Aftonbladet – att det inte funnits några tydliga bevis mot de två läkarna. På grund av att domen ännu inte var avkunnad när artikeln publicerades hade de dessutom inte rätt att uttala sig. Rättegången måste därför göras om med två andra domare och sex andra nämndemän, TR2. I domen från 1988 friades läkarna från mord men rätten gjorde i samma handling som den friande domen, ett ”uttalande” om att de två läkarna hade överbevisats om att ha styckat da Costas kropp. Detta var emellertid något som läkarna inte hade åtalats för (beroende på att brottet var preskriberat) och som de därför inte kunde dömas för.
Därefter återkallades läkarnas legitimationer genom ett beslut av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). De två juristerna i HSAN fann bevisningen mot läkarna otillräcklig och ansåg därför att legitimationerna inte skulle återkallas. Men övriga ledamöter i HSAN som var i majoritet och bestod av politiker, fackliga representanter och företrädare för sjukvården, röstade för ett återkallande. Läkarna överklagade detta beslut till kammarrätten och processen där startade 1989. Kammarrätten (KR1) kom fram till att läkarna skulle få behålla legitimationerna. Socialstyrelsen överklagade beslutet till Regeringsrätten som återförvisade fallet till kammarrätten och uttalade att denna hade skyldighet att göra en ytterligare utredning. I den nya domen (KR2) återkallades läkarnas legitimationer. I KR2 deltog fyra lagfarna domare men inga nämndemän. Det fanns inget enskilt bevis som på ett övertygande sätt band de två läkarna till styckningen medgav de fyra domarna i KR2. När de hade ”vägt ihop” hela indiciematerialet hade de ändå ”känt sig” övertygande om att läkarna var skyldiga.
Juridiskt centralt i detta ärende är TR2:s ”friande” dom med det tillfogade ”uttalandet” om att läkarna ändå hade styckat da Costa. Frågan handlade i de olika instanserna om bevisvärdering men det fanns ingen direkt bevisning som band någon av läkarna till något brott, vare sig mord eller styckning. Det som fanns var indicier – såsom ”barnets berättelse” och en fotohandlarfrus utpekande av Thomas Allgen – som var för sig inte kunde ligga till grund för en fällande dom. Det måste alltså i stället fastställas huruvida flera indicier tillsammans kunde utgöra tillräcklig bevisning på att just dessa två läkare hade begått brottet/handlingen.
Ett fundamentalt krav på rättegångar i en rättsstat är att processen måste vara rättvis och att prövningen sker i en oberoende domstol. Detta innebär att ingen får straffas eller dömas utan rättslig grund och en rättvis prövning och att domstolen inte får låta sig påverkas av politiskt tryck eller medias skriverier eller av en upprörd lynchmobb. Bevisvärdering är något helt annat än att tolka en lagtext. I ett fall som detta, där det inte fanns någon direkt bevisning som kopplade läkarna till brottet, blir det som kallas bevisvärdering en sammanvägning av indicier. Detta kan ibland bli mer en fråga om att ”känna” än att ”veta”, men oaktat den saken måste domstolen vara oberoende. Den ska agera självständigt och stå fri från politiska eller andra maktcentras påtryckningar (som media, lynchmobbar eller kvinnoorganisationer). Fyra års skriverier och rapportering i media innan åtal väcktes, och i ett fall med enbart indicier, främjade inte domstolens oberoende. Sekretess gällde i och för sig under förundersökningen, men samtidigt användes den i grundlag, Tryckfrihetsförordningen (TF) 1:7, stadgade meddelarfriheten i form av läckor från poliser redan under förundersökningen och vem som hade lämnat dessa uppgifter fick inte efterforskas.
Meddelarfriheten i grundlagen står alltså över sekretessen i Sekretesslagen. Meddelarfrihet gäller för sekretessbelagda uppgifter i kriminalfall som är under utredning (förundersökning) under förutsättning att det sker för publicering. Det är alltså förbjudet att efterforska vem som lämnat uppgiften till media och poliser som utreder ett brott har sådan meddelarfrihet. Det kan till och med vara möjligt att få betalt för uppgiftslämnandet. Uppgifterna som läcktes till media kan ha påverkat dem som senare dömde i fallet da Costa. Politiskt utsedda nämndemän dömde i brottmålen i TR och dessa nämndemän utan juridisk skolning har tillsammans större makt än de lagfarna domarna att fastställa dom. Eftersom nämndemännen inte är utbildade i det juridiska tänkandet finns det en större risk att de påverkas av skriverier i pressen än vad fallet är med domare.
För domstolen är det okomplicerat att döma i ett mordfall med direkt bevisning. Då kan domstolens ledamöter lägga tydliga, bevisade och relevanta fakta till grund för domen. Men om det saknas sådan tydlig bevisning om att en utpekad är skyldig och det samtidigt sker en intensiv mediabevakning med publiceringar av uppseendeväckande uppgifter som har tillhandahållits av poliser innan någon rättegång ens har inletts? Kan detta tänkas påverka en sammanvägning av enbart indicier i samband med dömandet? De som dömer läser ju också tidningar och det är klart att de kan påverkas. De ledamöter som är nämndemän hämtas från de politiska partierna och kanske påverkas lättare av lynchmobbar och skriverier till nackdel för de tilltalade, än domare. Det ligger ju i politikens väsen att lyssna in vad befolkningen tycker. Det kan främja möjligheten att bli vald till politiska poster. Domare däremot, som har juristutbildning och är skolade i det juridiska tänkandet om bevisning, kan förväntas se annorlunda på indicier som ska vägas samman. Brus i form av lynchmobbar ska domaren klara att sortera bort från sin bedömning. Men vid starka påtryckningar från allmänhet och media kanske det kan hända att även den lagfarne domaren påverkas i sin uppfattning om bevisvärdet, om det enbart finns indicier när målet tas upp i domstol.
I fallet da Costa fanns endast indicier som måste ”vägas samman”. Majoriteten av dem som gjorde sammanvägningen av indicierna var nämndemän som kommunfullmäktige hämtat från politiken och som sedan placerats i denna rättegång. Under de ca fyra år som förundersökningen pågick kunde alla i Sverige ta del av uppgifter som lämnats ut från polisen till media för publicering. Detta kunde alltså ske innan åtal väcktes mot två enskilda medborgare. Visserligen angavs inte namn och foton på dessa två läkare i media förrän frågan nådde kammarrätten, men det fanns ändå så mycket uttalat genom media att lynchstämning fanns i och utanför tingsrätten när domstolsprocessen inleddes.
Den svenska staten kunde alltså inte uppfylla grundläggande rättsstatliga krav på en rättvis rättegång i en oberoende domstol och har därigenom bidragit till att skapa detta trauma som inte försvinner. Närmare bestämt finns det allvarliga brister i nämndemannasystemet och i meddelarfriheten. Det är kombinationen av dessa och en ”sammanvägning” av enbart indicier som orsakade rättsstatens sammanbrott och det tragiska justitiemordet på Teet Härm och Thomas Allgen.
Om skribenten: Gunilla Edelstam är docent och juris doktor
***
Läs även: Ett monumentalt rättsövergrepp
