Klimatångest är det största klimathotet

Vi lever i en tid där ett nyfiket och välgrundat intresse för natur och miljö har ersatts av ett undergångsperspektiv. Där nyhetssökandet drivs av en vilja att belägga en kommande katastrof och där kreativiteten inriktas mot att leta efter klimatsyndare snarare än att söka efter vägar att främja mänskligt välbefinnande. Den samhällsmodell som givit oss frihet och materiell trygghet skåpas nu ut som en källa till jordens undergång. ”Planeten brinner” heter det, vi befinner oss i ett ”klimatnödläge” och extraordinära insatser är av nöden. Man kan inte undgå att notera de kvasireligiösa undertonerna – vi har syndat, domedagen närmar sig, vi måste göra bot och bättring, tagelskjortan dras på, självspäkelse anbefalles, vi ska ge upp våra bekvämligheter, våra resor, vår onyttiga konsumtion, vår kärlek till det goda livet.  

Att klimatfrågan är central, för att inte säga definierande, för vår tid framgår av alla de befattningar och funktioner som bygger på antagandet att vi befinner oss i ett ”klimatnödläge”. Stockholm anställde till exempel år 2021 en ”skyfallsstrateg” som förberedelse inför ”hundraårsregnet”; året därpå inrättades samma befattning i Lund. Svenska kyrkan, som har givit sig själv målet att vara ”klimatneutral” till 2030, håller sig med 30 ”klimatambassadörer”; enskilda stift har dessutom skaffat ”klimatpedagoger” (med uppdrag att utbilda barn om klimatet) liksom ”klimat- och miljöstrateger”. Vid Uppsala universitet har en tioårig gästprofessur i ”klimatledarskap” inrättats. Till detta kommer alla de funktioner inom näringsliv och ideella organisationer som har särskilda enheter eller grupper av anställda som ägnar sig åt vad som benämns ”klimatarbete”. 

Diskussionen om klimatförändringar vilar på forskares modeller, beräkningar och mätningar. Som medborgare anmodas vi att lyssna på klimatforskningen – i och för sig ett rimligt och förnuftigt råd. Men inte sällan glider presentationen av forskningsläget mellan beskrivning och värdering, i synnerhet i de populariserade versioner som produceras av aktivister. När klimatkrisen kommit (2024) är ett talande exempel. Med denna broschyr vänder sig organisationen Extinction Rebellion till de folkvalda i syfte att få dem att ”förstå hur vårt samhälle redan drabbas och vilka följderna blir om vi inte vidtar nödvändiga åtgärder snarast”. Här spekuleras friskt i allt elände och lidande som antas följa i den globala uppvärmningens spår: ”Fler dör och blir sjuka ... Fler behöver fly ... Konflikter, terrorism och krig ... Klimatkrisen hotar både demokratin och mänskliga rättigheter”. Sådana tvärsäkra domedagsprofetior påminner mer om Uppenbarelseboken än om saklig vetenskaplighet. 

Dessutom hävdar rebellmanifestet att upp emot en miljon av världens åtta miljoner biologiska arter hotas av utrotning. Nu är det väl ingen som vet ens på ett ungefär hur stort det totala antalet arter är, och antalet förmodat utrotningshotade arter bygger till stor del på datoriserade modelleringar snarare än faktiska undersökningar. Men siffrorna duger att skrämmas med och får därmed också genomslag i debatten. 

Hot mot arter tolkas ofta utifrån ett klimatperspektiv, vilket inte alltid är korrekt. I ett inslag i TV4:s Nyheterna (4/9 2021) påstods att den indonesiska komodovaranen, världens största ödla, är ett blivande offer för havsnivåhöjningen. I sin Red List har den internationella naturvårdsunionen IUCN mycket riktigt ändrat varanens status från sårbar till hotad. Men de mest akuta hotfaktorerna visar sig handla om utökad bebyggelse, lokal miljöförstöring och illegal jakt. Varanens hemöar reser sig däremot hundratals meter över havsytan och lär inte översvämmas under den närmaste framtiden.  

Utan att förringa konsekvenserna av ett varmare klimat, så borde en rationell samhällsdebatt vara återhållsam med tal om nödläge. Och den borde definitivt avhålla sig från att stämpla dem som ifrågasätter nödlägesretorikens modeller och beräkningar som ”klimatförnekare” eller ”klimatvägrare” – i sig termer av sällsynt låg intellektuell vikt. Vem skulle ha förnekat klimatets existens? Vad det skulle innebära att ”vägra” klimatet är inte ens begripligt. Tal om klimatförnekelse är förstås ett retoriskt grepp varigenom vissa åsikter framställs som jämförbara med förintelseförnekelse och därmed så förkastliga att de inte ens behöver bemötas.  

När den danske statsvetaren Bjørn Lomborg i samband med förmodat klimatrelaterade bränder i Australien pekade på överdrifter i debatten (SvD 15/2 och 27/2 2020), fick han mothugg beträffande mer än själva sakfrågan. Av miljövetaren Johan Rockström (SvD 13/3 2020) kallades hans argumentation ”oetisk och destruktiv”. Men det oetiska verkar ha handlat om att Lomborg pekat på siffror som visade att branddrabbade ytor i Australien hade minskat, inte ökat, trots varmare klimat, vilket motsade Rockströms tes att det aldrig hade brunnit så mycket där som nu. Lomborgs kritik må ha varit ”destruktiv” för Rockströms position, men det är inte i sig bevis för att Lomborg skulle ha fel. Rockström påstod dessutom att Lomborgs inlägg var ”ett medvetet försök att skapa en känsla av meningslöshet och att späda på förvirring”. Men vilka skapar känslor av meningslöshet – de som uppmanar till kritiskt tänkande kring katastrofrapporteringen, eller de som påstår att loppet snart kan vara kört och att undergången står för dörren?  

En världsomspännande undersökning av tiotusen personer i åldern 16–25 år visade att tre fjärdedelar av dem fruktade framtiden och att nära nog hälften var så oroliga att det påverkade deras dagliga liv negativt (Lancet Planet Health, 2021). ”Normalisera och validera känslorna”, uppmanade en klimatpsykolog i Lunds universitets personaltidning (LUM nr 5, 2023): ”Klimatångest är inte något som måste botas, utan snarare ett adaptivt svar på ett verkligt, existentiellt hot”. Ångest ska självfallet tas på allvar, men kan den verkligen vara adaptiv – alltså av godo för förmågan att hantera livet och vardagen – när den gör det svårare att sova, äta, ta hand om sin familj, studera och arbeta?  

Aktivism som drivs av fruktan landar lätt i en entusiasm för kraftfullt handlande och en otålighet med demokratiska processer. I ett öppet brev till dåvarande statsministern Stefan Löfven skrev till exempel 87 så kallade influerare: ”Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling” (Expressen 24/1 2019). Filosofen Torbjörn Tännsjö har i samma anda pläderat för införandet av en global despoti, senast i boken Från despoti till demokrati (2024). Diktaturvurmarna verkar märkligt obekymrade av de miljökatastrofer som förorsakats i enpartistater som Sovjetunionen och Kina – där man förvisso inte tillåtit någon form av miljöaktivism.  

Den aktivistiska varianten av klimatforskning letar efter möjligheter att styra upp vår vardag och få oss att minimera vårt klimatavtryck. Men är forskningen alltid relevant? En studie har till exempel visat att betalning med kontanter ger nästan 15 gånger större koldioxidutsläpp per köp än om man betalar med kort och hela 600 gånger större utsläpp än om man betalar med Swish. Detta inte minst därför att kontanter fordrar transport med ”tunga, dieseldrivna fordon” (SvT Nyheter 7/4 2024). Är det ett skäl att sluta använda kontanter? Tveksamt. Samma studie visar nämligen att våra betalningar står för bara 0,01 procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp – som i sin tur utgör endast 0,10 procent av de globala utsläppen, enligt Our World in Data.  

Klimatfrågan är tillräckligt känslig för att aktivera akademisk självcensur. Vid Linköpings universitet ville en forskare som studerar hur industriorter påverkas genom klimatomställningen bjuda in debattören Malcom Kyeyune, men avråddes av ledningen för den egna forskarmiljön (Aftonbladet 11/1 2022). Orsaken var att det skulle kunna stöta andra medverkande och skada forskarens karriär om Kyeyune fick lägga fram sin åsikt att klimatpolitiken är ett moralistiskt medelklassprojekt som drabbar landsbygden utan att i nämnvärd grad rädda miljön. Som alternativ gäst föreslogs i stället humanekologen Andreas Malm, som av någon anledning ansågs mindre kontroversiell, trots att han med pamfletten How to Blow Up a Pipeline (2021) förespråkat samhällsskadligt sabotage i klimatnyttans tjänst.  

Genom att förespegla en total kollaps för våra samhällen om inget görs för att bromsa uppvärmningen kan man lätt framställa vilka ingrepp som helst i människors vardag och samhällens ekonomiska liv som inte bara önskvärda utan som helt nödvändiga. Men enligt de beräkningar som FN:s eget klimatforskningsorgan IPCC levererade 2018, så skulle ett scenario där man inte gör någonting alls åt klimatförändringarna, och där medeltemperaturen fram till år 2100 stiger med 3,66 grader jämfört med ett förindustriellt klimat, medföra kostnader motsvarande 2,6 procent av den totala globala bruttonationalprodukten (BNP). Inte bra, förstås, men inte heller liktydigt med mänsklighetens undergång.  

Fram till år 2100 förväntas BNP per capita att öka, i det ekonomiskt sämsta scenariot med en fördubbling, i det bästa med fjorton gånger jämfört med 2010, enligt en studie av forskare knutna till OECD (Rob Dellink, med flera, 2017). Genomsnittsmänniskan blir alltså inte fattigare.  

Poängen här är inte att förespråka passivitet inför klimatförändringar, utan att modifiera ett ensidigt katastrofperspektiv. Allt som bidrar till ökad tillväxt är förvisso inte av godo, men det innebär inte att tillväxt i sig är av ondo. Utan tillväxt kan vi inte skapa och upprätthålla hållbara välfärdssamhällen.   

Med tillväxt följer resurser för att förhindra och mildra effekter av en global temperaturhöjning. Vad som ofta missas i katastrofscenarier är att människor anpassar sig och sina samhällen till förändrade yttre omständigheter – vi bygger bättre bostäder, utvecklar nya mediciner, effektiviserar produktionen av livsmedel, och så vidare. Vi sitter inte stilla och väntar på flodvågen. Som ett resultat av denna anpassningsförmåga är det i dag färre människor som dör i naturkatastrofer än för hundra år sedan (Our World in Data).  

Till detta bör läggas, att enligt en internationell studie av temperaturrelaterad dödlighet (av Antonio Gasparrini, med flera, publicerad i The Lancet 2015), så är det långt fler människor som dör av kyla än som dör av värme. För varje värmerelaterat dödsfall finns det enligt studien sjutton dödsfall som är köldrelaterade. 

Alltför ofta tolkas klimatalarmism som tecken på medvetenhet, men vill vi fatta rationella och långsiktigt hållbara beslut, så ska dessa inte grundas i känslor av panik. Risken är då bara alltför stor att pengar okritiskt pytsas in i mer eller mindre verklighetsfrånvända projekt som lovar något ”grönt”, som batteritillverkaren Northvolt, eller Hybrit – ett projekt vars utvecklande av fossilfritt stål skulle kräva tillgång till energi motsvarande elförbrukningen i hela Finland (SvD 9/12 2022). Eller den vätgasdrivna förskolan i Mariestad som hittills kostat 85 miljoner kronor, utan att någonsin fungera. Kommunens hållbarhetsstrateg förklarade att man ville ”visa att det var möjligt” – vilket det alltså inte var (Mariestads-Tidningen 10/12 2024). 

Poängen med kritiken av klimatalarmismen är inte att förneka att klimatförändringar kan medföra samhälleliga utmaningar. Poängen är i stället att låta sans och måtta prägla såväl beskrivningen av problemen som de insatser och strategier som föreslås för att komma till rätta med dem. 

Bevarandet av en god mänsklig livsmiljö främjas inte av ett moralistiskt korståg för att ”rädda klimatet” genom nollvisioner för koldioxidutsläpp, eller genom att få människor att bli veganer, duscha kallt, och sluta använda kontanter ”för klimatets skull”. Som i fallet med alla andra utmaningar bör vi hantera klimatfrågan med förnuft och omdöme, inte i panik och ångest, för att säkerställa att boten inte blir värre än soten. 

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet  

Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet 

***

Läs även: Larm om torka saknar vetenskapligt stöd

Läs även: Viktiga frågor drunknar i ett fördummande politiskt spel