Knark är bästa medicinen mot psykisk ohälsa

Svampsäsongen pågår för fullt, med denna höst ovanligt välfyllda korgar. Kantareller, Karljohan, blodriskor, färgglada kremlor, taggsvamp, trattisar: Våra skogar är ett fenomenalt skafferi för kulinariska upplevelser. 

Men inte enbart kulinariska. Det är ingen djärv gissning att en och annan plockare ni möter, spanar efter den oansenliga lilla toppslätskivlingen. Men inte för att smörsteka och lägga på macka. Utan för att torka eller koka te på – och sedan inmundiga för en psykedelisk tripp. 

Det mykologiska intresset för hallucinogener är i stark tillväxt. Så pass att Mölndalspolisen förra hösten gick ut på sociala medier: ”Vi ser allvarligt på att svampen plockas och brukas utav framför allt unga personer då det är direkt olämpligt, olagligt och farligt”. 

Hävdande av farlighet är minst sagt diskutabelt. Olämpligheten, då? Ingen polissak, väl? Olagligheten är det dock inget snack om; toppslätskivlingen, liksom flera andra svampar, är narkotikaklassade. Att plocka dem är straffbelagt. 

Men hur länge till? 

Det är nämligen knappast en överdrift att tala om en pågående revolution i synen på ”magisk svamp” och annan psykedelika, som LSD. 

En annan starkt trendande drog är det sydamerikanska naturpreparatet ayahuasca, en psykedelisk brygd innehållande bland annat den psykoaktiva substansen DMT (N,N-Dimetyltryptamin). Användarna rapporterar kraftfulla hallucinogena effekter, hos somliga av livsförändrande karaktär. 

I sammanhanget ska nämnas även ”nästanpsykedelikan”  MDMA (3,4-metylendioxymetamfetamin), världskänd under ett annat namn: ecstasy – partydrogen par excellence på 90-talet. 

Världen över hyllas och nyttjas dessa droger av konstnärer, entreprenörer, gränstestare, psykiskt vilsna, andligt sökande. Men även en snabbt växande skara forskare, läkare och terapeuter sjunger deras lov. 

Från en tillvaro i samhällets marginal – polisiärt och politiskt kraftigt bekämpad som samhällsfara – talas det nu på etablerade institutioner om psykedelikan som högpotent behandlingsalternativ av psykisk ohälsa. 

Tillstånd som beroendesjukdom, ångest, PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) har i en mängd studier kunnat visas lindras väsentligt – eller rentav försvinna. Jämfört med kontrollgrupper som bara får terapi – plus en ”aktiv placebo”, ett preparat som av deltagarna kan tolkas som att de får psykedelika – är förbättringen stor. 

Här hemma drar vi vårt strå till stacken. På Karolinska institutet har det gjorts studier på den psykoaktiva svampsubstansen psylocibin i depressionsbehandling. Kan denna problematik – som av WHO beräknas omfatta en kvarts miljard människor – behandlas bättre än med etablerade mediciner, som SSRI-hämmare (antidepressiv medicin, som slog igenom under namnet prozac på 90-talet)? 

Resultaten tyder på det. Vid horisonten skymtar enorma vinster i form av minskat psykiskt lidande, sjunkande vårdkostnader och mer produktivt liv. 

Men låt oss ta det från början. 

Nja, kanske inte allra första början… Här ges inte utrymme att reda ut människans och de hallucinogena drogernas mångtusenåriga kärleksaffär. Men helt klart har vi hominider smaskat på svamp, grodgift och dylikt ett bra tag; och genom ruset dels fått omvärlden att (till synes) radikalt ändra skepnad, dels omgestalta jagupplevelsen till något annorlunda, som närmar sig jagupplösning. Vetenskapsjournalisten Michael Pollan, en frontfigur genom sin bestseller Psykedelisk renässans (2019) har berättat hur han upplevt sitt ”själv”, sitt ego, som ett knippe fladdrande post-it-lappar, eller ett skikt färg, under en tripp som blev lite väl intensiv när han testade den mycket kraftfulla drogen 5-methoxy-N,N-dimethyltryptamine; gift från Coloradoflodpadda. 

Nya tankar tänks, nya perspektiv öppnas. Det finns rentav en vildsint hypotes, Terence McKennas ”stoned ape theory”, om att de kreativitetsbefrämjande och perceptionsförändrande egenskaperna hos psykedelika är en delförklaring till den extremt snabba tillväxten av våra hjärnor som skedde under den period då homo erectus blev homo sapiens. 

Kontroversielle McKenna menar – i grov sammanfattning – att svampens effekter på hjärnan, efter att själva ruset klingat av, hjälpte oss att jaga bättre och bli mer socialt sofistikerade, vilket ökade tillgången på mat. Vilket i sin tur gynnade en evolutionärt driven tillväxt av den så energikrävande hjärnan. 

Nu snabbspolning framåt. Ett lämpligt årtal som utgångspunkt för psykedelikans moderna historia är 1943. 

Då ägde den första trippen på LSD (lysergsyredietylamid) rum. Tripparen själv, den schweiziske kemisten Albert Hofmann, skriver i sin självbiografi LSD: mitt problembarn: ”I ett drömlikt tillstånd, med ögonen stängda upplevde jag ett oändligt flöde av fantastiska bilder, extraordinära former med intensiva, kalejdoskopiska färgmönster.” 

Hoffman hade fått i sig en dos av misstag, när han syntetiserade fram LSD från svampen mjöldryga i hopp om nya medicinska upptäckter. (När Hoffmann fyllde 100 år 2006, hyllades han stort på en riktningsgivande psykedelika-kongress)    

Det psykosliknande tillstånd drogen framkallade, gjorde den till en del av schizofreniforskningen. Forskarna fick ökad förståelse av hjärnans funktion, något som banade väg för nya mediciner. Anonyma alkoholisters grundare Bill Wilson tillhörde förespråkarna, efter visade effekter på alkoholmissbruk. Även depression och ångest kunde behandlas framgångsrikt.   

CIA:s intresse väcktes också: Kunde LSD bli ett ”sanningsserum” för att spåra upp kommunister? Eller användas som ”mind control” på fienden? 

Under de två decennierna efter Hoffmans fynd skrevs tusentals vetenskapliga artiklar om LSD, och tiotusentals individer blev föremål för LSD-forskning. Och givetvis hoppade drogen snart ur labben; det här var för spännande för att bara forskare skulle få hålla på med det. Samhällets avantgarde - konstnärer, innovatörer – började trippa, bland för att lättare kunna tänka ”utanför boxen”. (I dag är så kallad mikrodosering populärt, bland annat i syfte att öka kreativiteten. Steve Jobs talade ibland om LSD:s betydelse för datorindustrin. 

1957 publicerades ett epokgörande reportage i tidskriften  Life  om ”magic mushrooms”. 

Författaren och amatörmykologen R Gordon Wasson hade i Mexiko studerat hur urinvånarna använde svamp. Det skedde ofta rituellt, under schamaners ledning, och Mexiko blev ett psykedelika-Mekka. Bob Dylan, John Lennon, Mick Jagger med flera kom att vallfärda till San José del Pacifico, med omgivningar. Men som exemplet toppslätskivlingar visar, behöver man inte resa långt för att kunna trippa! 

Det var också vid den här tiden ordet psykedelika myntades (det betyder ungefär ”själsmanifesterande”, enligt ordledens grekiska rötter). Författaren Aldous Huxley – alltid nyfiken på nya, sköna världar – brevväxlade om de spännande drogerna och deras potential med den brittiske psykiatrikern Humphry Osmond, som kladdade ner följande rim: ”To plumb the depths or soar angelic Just take a pinch of psychedelic”.                     

På 60-talet blev psykedelikan ett element i en tilltagande generationskonflikt; eller kalla det kulturkrig. Hippies och andra unga formade en ”counterculture” mot ett konservativt ”vuxensamhälle” med ny musik, alternativa livsstilar, civilisationskritik, krigsmotstånd (Vietnam). 

Den världsberömde LSD-gurun Tim Leary mässade ”turn on, tune in, drop out”. Säg nej till utbildningssystemet, politiken, ekorrhjulet… 

Parallellt med utmanandet av auktoriteter sågs tilltagande excesser i droganvändningen, med mycket mänsklig tragik i spåren. Samhällsbevarande makthavare fick nojan. USA:s president Richard Nixon deklarerade 1971  ”war on drugs”. Narkotikalagarna skärptes drastiskt i västvärlden. Drogrelaterade forskningsprogram släcktes ner. För välkände ”psykonauten” Bill Richards, psykolog, var det en sorgens dag när han på Spring Grove-sjukhuset 1977 till en cancerpatient administrerade den sista lagliga dosen psykedelika i USA, för att lindra dennes själssmärta. 

Myndigheterna drog sig inte för att överskölja allmänheten med medvetna och omedvetna lögner. Man skrämde med kromosomskador; att hjärnan ”stektes” som ett ägg; att den fick hål. 

Från barndomen minns jag hur LSD-tripper förknippades med strömhopp från skyskrapor. 

I själva verket är psykedelika varken toxiskt (medicinskt farligt) eller beroendeskapande. Till skillnad från lagliga droger som alkohol och tobak. 

Richards och andra forskare och kliniker kunde hur som helst inte gärna förtränga vad de visste: att psykedelika kan minska lidandet i världen. Man höll därför kunskapen levande – och organiserade sig. 1986 bildades MAPS (Multidisciplinary Association for Psychedelic Studies) av drogaktivisten Rick Doblin, i syfte att bilda opinion för återupptagen drogforskning samt samla in forskningsmedel. 

MAPS huvudfokus var MDMA (ecstasy). Preparatet – tänkt som blodkoaguleringsmedel – hade utvecklats redan 1912 av det tyska läkemedelsföretaget Merck. På 60-talet upptäckte farmakologen Alexander Shulgin dess kraftfulla effekter på psyket. Det började ges mot PTSD, inte minst till krigsveteraner. 

Senare blev MDMA en hajpad (illegal) partydrog. Och grovt förtalad i medierna, osakligt sammankopplad med dödsfall hos användarna. Dessa hade i regel tagit fler droger än ecstasty. Rent forskningsfusk bidrog också till demoniseringen. Forskare tillskrev MDMA skadliga effekter, som de egentligen visste härrörde från metamfetamin. 

Men världen hade ju bestämt sig. Knark var jättefarligt. Ordet ”knark” är förresten unikt för svenskan, med sin starkt negativa konnotation. Engelskans ”drugs”, till exempel, syftar ju på såväl medicin som narkotika. 

Men oavsett språkområde, menar många debattörer och experter att den högst begripliga och medmänskliga viljan att bekämpa missbruk bidragit till demonisering. 

I  Psykedelisk renässans skriver Pollan att “den överväldigande majoriteten av människor som knarkar slipper bli beroende”, samt att vi ”tänker på beroendeframkallande som egenskap hos vissa kemikalier och beroende som något människor utvecklar efter kontakt med dessa kemikalier - men det stämmer inte med evidensen.”   

Djurförsök visar för övrigt att råttor som erbjuds morfin och lever ensamma och utan stimulans ”knarkar” jättemycket. Men om de får kompisar och leksaker, slutar de nästan helt. Missbruk kan ur det perspektivet ses mer som symptom på ett liv präglat av trauma, ångest, och livsstress än som själva orsaken till misären. 

1999 är ett nytt märkesår för psykedelikan – nu i positiv bemärkelse. Då mjukades i USA det flera decennier långa forskningsförbudet upp, ambitiösa studier sjösattes – och sedan dess hopas de anmärkningsvärda resultaten. 

Cancersjuka – en svårt depressionsdrabbad grupp – finner frid och tappar dödsskräcken. Alkoholister blir av med sitt beroende på en enda psylocibin-session. Svårt långtidsdeprimerade hjälps att bli fria från sin depression. De får dessutom höga poäng på ”välbefinnande”-skattningar. Medan SSRI-preparaten ger betydligt svagare antidepressiv effekt – och ingen välbefinnandehöjning alls. Snarare en själens tomhet, hos många. 

Och i studier på PTSD har man sett att uppemot 70 procent kan bli av med den, en effekt som kvarstår i långtidsuppföljning. Föga förvånande är därför krigsveteraner en i USA stark lobbygrupp för MDMA-behandling. Cirka 6 000 krigsveteraner begår årligen självmord i USA.

Hur funkar det då? Mycket är ännu höljt i dunkel, våra hjärnor är ju så komplexa, och forskningen släpar genom det långa forskningsförbudet efter. 

Men lite skissartat kan man säga att de närbesläktade LSD och psylocibin båda binder till ett protein, serotoninreceptor 2A. 

Rutinerade användare beskriver för övrigt rusen som lite olika: LSD är ”hårdare” och mer trippigt/hallucinogent. Svampar ger ett mjukare, mer ”jordnära” rus. 

Vad som sedan händer är inte exakt klarlagt, men gängse förklaring är ungefär följande: 

Hjärnans ”standardnätverk” deaktiveras, det vill säga våra ingrodda vanor och invanda föreställningar. Vårt fokus på egot/jagupplevelsen försvagas. Hjärnan blir mindre ”självupptagen”, mer öppen för omvärlden. 

I hjärnscanning kan man intressant nog hos deprimerade se ett överaktivt standardnätverk. De är väldigt ”jag-upptagna”, ältandes det förflutna genom prismat skuld och misstag. Även ångestproblematik har en egokomponent. Här är det framtiden som skrämmer ett ego med överdrivna krav på sig själv och starkt kontrollbehov. 

Parallellt till standardnätverkets försvagning, sker en aktivering av mindre använda nervbanor – och även en nybildning av såväl nervceller som nervbanor. 

Tänk spårcentalen på en skidort, där alla leder är snitslade. De spårbundna åkarna formar allt bredare och djupare spår. Men så får de plötsligt i sig magisk svamp – och ger sig ut i terrängen åt alla håll, spontant! Nya och många fler spår bildas, i snudd på oöverblickbara mönster. 

Kontentan är att psykedelika gör hjärnan mer (eller lagom) kaosig. Den blir därigenom mer kreativ, och egot krymper. Fantasier förstärks och tar konkret form i mäktiga syner. Färger och ljud blir mer suggestiva. Väggar rör sig. Ett slags jagupplösning gör att man blir ”ett” med omvärlden. Klart man blir mindre rädd för döden då! 

Här ser vi också ett skäl till att människor med psykos i egna, eller nära släktens, historia, inte får delta i studierna. Deras ”jag” är redan alltför instabilt. 

Effekten kvarstår även efter ruset. Hjärnan bygger nämligen bokstavligen om sig själv. (Neuroplasticitet.) Och i motsats till spritbakfylla, talas bland ”trippare” ofta om en lycklig och meningsskapande ”efterglöd”, som kan sitta i länge. Det är därför man kan få kraftfulla terapeutiska resultat på bara ett eller ett par behandlingstillfällen. Den svårt stammande magicmushroom-experten Paul Stamets (sic!) slutade exempelvis stamma efter en enda svamptripp. 

En ledande forskare, Roland Griffiths – han som introducerade den aktiva placebon i psykedelikaforskningen - har jämfört hjärneffekten med att skriva om källkoden i en dators operativsystem. 

MDMA:s verkansmekanism är en annan. Bland annat förhöjs oxytocinet, med följd att samhörigheten med andra människor ökar, liksom tilliten. Vidare försvagas aktiviteten i amygdala, en hjärnstruktur där känslor kopplade till minnen lagras. Typiskt för just PTSD-drabbade är en överaktiv amygdala, med smärtsamma minnen som löper amok utan att ges en meningsfull tolkningsram. 

Det säger sig själv att de här drogerna inte bör handskas med lättvindigt. Orden ”set” och ”setting” är i sammanhanget därför centrala. Alltså sådant som den fysiska miljön, intentionen med droginterventionen, vilka som leder den, et cetera. 

Patienterna ligger inte sällan i en säng, bär ögonbindel, lyssnar på musik. Vanligt är att tillbringa 6–8 timmar med två terapeuter i en inbjudande miljö. Drogsessionen föregås av, och uppföljs med, samtalsterapi. 

Om drogen tas under ”fel” omständigheter riskerar upplevelsen bli negativ, eftersom den är så kraftfull och präglas så starkt i minnet. 

I liten skala är psykedelikan redan ett levande vårdalternativ (fast med många restriktioner). Bland annat i Holland och i de amerikanska delstaterna Oregon och Colorado. 

Och bland USA:s psykonauter är optimismen stor om att åtminstone MDMA-behandling kan komma i gång redan nästa år. Man har kunnat peka på ett antal framgångsrika Fas3-studier, alltså den sista fasen innan myndigheterna kan stämpla godkänt. 

(Fas3-sudier görs på större och varierade patientpopulationer, och prövningsläkemedlen jämförs med gällande standardbehandling under en längre tid. Om standardbehandling saknas, testas läkemedlet mot placebo.) 

Sverige, då? Här är bedömningen hos de insatta att det dröjer åtminstone till 2030 innan psykedelika kan ges som etablerad behandling. 

Så det lär bli en hel del spring i svampskogen framöver – för den här revolutionen har bara börjat. 

***

Läs även: Verklighet eller överdiagnostik? Därför ökar ADHD-diagnoserna

Läs även: Svensk narkotikapolitik: dömd att misslyckas