Kostsamt att skrota svenska modellen

I anledning av Tesla-konflikten har Den svenska modellen, med dess nära samarbete mellan arbetsgivare och fack som bygger på systemet med kollektivavtal, ifrågasatts. Kritikerna undrar dels om den är ändamålsenlig, dels om den är förenlig med den liberala demokratins principer om individens rätt till självbestämmande vad gäller vilka avtal man vill ingå. Man även principen om att arbetsmarknadens organisationer utser domarna i Arbetsdomstolen har ifrågasatts.  För att förstå denna kollektivistiska modell är det både nödvändigt att jämföra med andra länder och att förstå hur detta system växt fram. 

En av de största och mest avgörande arbetsmarknadskonflikterna i Europa i modern tid var gruvstrejken i Storbritannien som pågick i ett år från mars 1984. Den var synnerligen uppmärksammad, utomordentligt bitter och vid vissa tillfällen våldsam. Konflikten handlade om att det statliga företag som ägde större delen av gruvindustrin önskade stänga en del kolgruvor som man hävdade var olönsamma. Det hela slutade med ett totalt nederlag för gruvarbetarfacket medan premiärminister Margaret Thatcher gick politiskt stärkt ur konflikten.  

När jag efteråt försökte begripa detta för den brittiska fackföreningsrörelsen dramatiska nederlag var det slående hur stora skillnaderna var jämfört med hur det gick till på den svenska arbetsmarknaden. Det brittiska gruvfackets ordförande, Arthur Scargill, hade en tid före konflikten blivit kallad till en kommitté i parlamentet. Han fick där frågan om det enligt honom existerade någon nivå på förlusterna för en gruva som gjorde att facket kunde acceptera att den lades ner. Hans svar var ett klart nej: ”The sky is the limit”. Efter att ha skrivit en doktorsavhandling om svensk arbetsmarknadspolitik insåg jag att detta var ett svar en svensk fackföreningsledare näppeligen skulle ha kunnat ge.  Denne skulle ha svarat att man under en begränsad tid måhända skulle subventionera företaget för att se om konjunkturen förbättrades. Annars skulle en nedläggning accepteras mot villkor att de anställda fick stöd för klara omställningen i form av utbildning till andra yrken, beredskapsarbete eller bidrag för att kunna flytta till orter där det fanns jobb. Aktiv arbetsmarknadspolitik kallades detta. 

Vid denna tid bedrevs sådan i stor skala av Arbetsmarknadsstyrelsen, som var en myndighet, men där LO och även TCO hade ett mycket tungt inflytande. Facket hade platser i såväl den centrala styrelsen som i Länsarbetsnämnderna och var även representerat på det lokala planet tillsammans med företrädare för arbetsgivarsidan. Där kunde man direkt påverka den faktiska implementeringen av politiken ner till hur enskilda fall skulle hanteras. Parterna hade samma sorts inflytande på många andra områden såsom myndigheterna för arbetsmiljö, sjukskrivningar, yrkesutbildning, forskning om arbetslivet för att nämna några.  I mitten av 1980 hade LO så många ledamöter i statliga verk, kommittéer och utredningar att  organisationen gav ut en tryckt förteckning över alla uppdragen. I allt hade LO omkring 1000 ledamöter i över 600 organ på riksnivån. Lade man till uppdrag på läns- och kommunal nivå handlade det om uppemot 5000 personer. Arbetsgivarorganisationerna var också de väl representerade.  

Systemet med att ge starka intresseorganisationer ett tungt inflytande över såväl utformning som genomförande av den politik som berörde dem fanns också inom andra områden såsom alkoholpolitiken där nykterhetsrörelsen medverkade och jordbrukspolitiken där böndernas organisationer hade stort inflytande. Systemet hade också en lång tradition. Redan 1903 när lokala offentliga arbetsförmedlingar etablerades hämtades hälften av styrelsen från de lokala fackföreningarna och den andra hälften från arbetsgivarsidan.  Och när Socialstyrelsen bildades 1912 ingick både ordföranden för LO och Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) i styrelsen. Det stora genombrottet för denna politiska modell, som kommit att benämnas korporatism, kom emellertid först 1932 och drevs då igenom av de borgerliga partierna i riksdagen (se Fokus 6/2024). Även kristidsförvaltningen under andra världskriget dominerades till stora delar av representanter för de tunga intresseorganisationerna.  

Systemet visade sig ha flera fördelar. Dels kunde man ofta via förhandlingar uppnå samförstånd mellan motstående intressen vilket förhindrade konflikter som vore kostsamma för både parterna och samhället. Dels kunde man vid implementeringen skapa legitimitet hos den grupp mot vilken politiken riktades, vilket underlättade genomförandet. Detta var särskilt viktigt inom två områden; med bondekooperationens hjälp rationaliserades det svenska jordbruket som dominerades av många alltför små jordbruk. Dessutom lyckades man få legitimitet för en politik som tvingade många små och lågproduktiva företag att avveckla. De som då miste jobbet kunde via den aktiva arbetsmarknadspolitiken föras över till mer högproduktiva industrier. Såväl reallöner som samhällsekonomin gynnades av detta.  

Modellen väckte också omvärldens förundran och uppskattning. Den aktiva arbetsmarknadspolitikens konstruktör, LO-ekonomen Gösta Rehn, blev 1964 chef för OECD:s avdelning för dessa frågor varifrån han inte utan framgång spred modellen till flera nordeuropeiska länder. LO:s och SAF;s ordförande  blev i början av sextiotalet inbjudna till USA:s kongress där man nogsamt förhörde sig om hur denna samförståndspolitik fungerade. Böcker med titlar som ”Sweden: The Middle Way”, ”Small States in World Markets” och ”Modern Capitalism” publicerades där fördelarna med den svenska samarbetsmodellen pekades ut.  

Korporatism var länge förknippat med den italienska fascismen och begreppet ansågs därmed besudlat. Men en artikel av statsvetaren Philippe Schmitter 1974 kom att fundamentalt ändra forskningsläget. Titeln var ”Still the Century of Corporatism?” och den har fler citeringar än vad flertalet statsvetare får under hela sitt yrkesliv. Schmitter hävdade att man borde avideologisera begreppet och i stället se på korporatismen som en särskild styrelseform som existerade i såväl demokratiska som i auktoritära länder. Framförallt kritiserade han den då dominerande amerikanska synen på hur den moderna demokratin skulle förstås I denna modell. Den kallades pluralism och hävdade att moderna demokratier utmärktes av att ett stort antal konkurrerande intresseorganisationer som inom sina områden inte har någon monopolliknande situation och som inte var formellt sanktionerade eller mottog direkt ekonomiskt stöd från staten.  

Korporatism, hävdade Schmitter, var i stället ett system där staten officiellt sanktionerade vissa intresseorganisationer som gavs de facto monopol på att företräda sektorn i utbyte mot att få inflytande och kontroll där man inriktade sig på samförståndslösningar. Någon konkurrens mellan olika organisationerna önskade sig den korporativa staten inte, utan man ville ha en förhandlingspartner som kunde leverera fungerande uppgörelser byggda på konsensus. Bländade av sina berömda kolleger från USA:s prestigeuniversitet hade europeiska statsvetare missat det uppenbara; i länder som Danmark, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Finland, Belgien och särskilt Sverige var det den korporativa modellen, inte pluralismen, som dominerade det politiska systemet. Schmitters provokativa artikel inledde vad som kom att bli en veritabel forskningsindustri om korporatismen inom europeisk statsvetenskap.   

Medan korporatismen i stor utsträckning förefaller leva vidare i nyss nämnda länder har utvecklingen i Sverige tagit en särskild väg. I början av nittiotalet bestämde sig SAF:s ledning för att dra sig ur det hävdvunna systemet. Man lämnade ensidigt sina uppdrag i de många myndigheter där man var representerad, vilket gjorde att hela systemet föll. SAF gjorde emellertid ett undantag, nämligen Arbetsdomstolen.  

Varför SAF drog sig ur systemet är omstritt eftersom intresseorganisationer näppeligen är kända för att stiga av maktpositioner. En förklaring kan vara att den nya managementorienterade socialdemokratiska förvaltningspolitiken som växte fram under åttiotalet gjorde det allt mindre intressant att vara representerad i myndigheternas styrelser. En annan förklaring går tillbaka till den omorientering av SAF:s strategi som följde på den intensiva konflikten om löntagarfonderna under sjuttio- och åttiotalen. Man menade att den samförståndslinje som hade gällt sedan Saltsjöbadsavtalet hade rämnat och SAF valde då att övergå till en mera ideologisk konflikstrategi. Det framfördes också att från en liberal-demokratisk position finns det goda skäl att ifrågasätta varför i grunden privata organisationer alls skall betros med offentlig myndighetsutövning. Förutom kollektivavtalen, Arbetsdomstolen och Hyresnämnderna är det således inte så mycket kvar av den en gång så dominerande svenska korporatismen. 

Korporatismen i västeuropeisk tappning har inte många principiella försvarare utan skall nog bäst förstås som ett utslag av politisk pragmatism. Vi ser i länder som saknar inslag av detta system - till exempel Frankrike, Storbritannien och USA - många oförsonliga konflikter mellan både starka och mera löst organiserade intressegrupper vilka kan leda till stora kostnader för såväl de inblandade som samhället i stort.

Alternativet till den korporativa modellen är inte de fria individernas konkurrens, utan i stället en politik dominerad av organiserade lobbyister. Korporatismen är ett system som förvisso står i konflikt med grundläggande liberala principer om individens frihet att stå utanför kollektiven och att utövandet av offentliga uppgifter skall följa principen om opartiskhet.  Men frågan som måste ställas är om vi av dessa principiella skäl är villiga att ta risken att hamna i den situation vi hade på den svenska arbetsmarknaden före Saltsjöbadsavtalet. Då hade Sverige tidvis världsrekord in antal förlorade arbetsdagar på grund av strejker och lockouter. En nog så delikat fråga, med andra ord. 

***

Läs även: Borgarna införde den svenska korporatismen

Läs även: De märkliga effekterna av Tesla-striden