Kungen borde bjuda Trump på statsbesök

Europa blir mer osäkert när USA:s nästa president svärs in. Men det finns sätt att bemöta den nya situationen.

Text:

Bild: AP / Montage

Före valet i USA förkunnade den blivande vicepresidenten JD Vance att om EU försöker reglera Elon Musks plattform X (tidigare Twitter) kan USA sluta stödja NATO. Det ger en fingervisning om att under Donald Trump kommer Europas försvar att bli svårt att organisera eftersom Trump, Vance och deras bundsförvanter är oberäkneliga och inte hyser några varmare känslor för vår kontinent. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Donald Trump är svårläst eftersom han egentligen inte har någon ideologi. Hans MAGA-rörelse, som nu i stort sett har tagit över Republikanerna, vilar mest på en ilska mot olika delar av USA:s etablissemang och mot världen, men de lösningar han föreslår är ett sammelsurium. Därför går det inte att förutsäga hur Trump kommer att förhålla sig till Europa och vår kontinents säkerhet. Under sin förra mandatperiod klagade han bittert på NATO, särskilt vissa av medlemmarna, men lade ändå ner extra pengar på vår kontinents säkerhet genom det så kallade European Deterrence Initiative. 

Hur det blir denna gång kan vi bara gissa. Å ena sidan är Trump mer erfaren nu och kan tänkas ha lärt sig att USA:s stormaktsställning är dyr och ofta besvärlig att underhålla — men till fördel för landet. Å andra sidan har han alltså mer erfarenhet nu och tänker knappast lyssna på etablissemangsfigurer som intalar honom att transatlantiska vänskapsband är bra och måste få kosta. Faktum är att han denna gång inte ens tänker anställa några etablissemangsfigurer. Till och med Mike Pompeo, en lojal medarbetare som var både CIA-chef och utrikesminister i förra Trump-administrationen, har fått tummen ner. De viktiga jobben kommer gå till ”MAGA guys”. Det har Donald Trump Jr och andra aviserat. 

Dessa har inte heller några stora sympatier för Europa, och fast samarbetet inom NATO kommer fortsätta, lär det få mer av transaktionskaraktär. Vi kan inte hoppas att USA hjälper oss av lojalitet, för att det anses fint och nobelt eller till försvar för demokratin och västliga värden. Eventuellt stöd beror på om det passar Trump och USA. Det krångliga är att klura ut när och hur han menar att stöd till Europa kan gagna hans land. 

Därför är det inte heller lätt att veta vad Europas regeringar nu bör göra. Att på X skicka uppmaningar om att Europa nu borde göra mer för sin säkerhet, som många akademiker och tyckare har gjort, är dock meningslöst. Europeiska beslutsfattare är redan smärtsamt medvetna om den saken. Det ”Europa” behöver göra är för det första att bestämma sig för vilka länder det handlar om. Nej, ”Europa” är fortfarande ingen enhet utan 44 enskilda länder med ofta motstridiga intressen. Hur ska ”Europa” snabbt kunna stärka sin säkerhet när NATO:s europeiska pelare, eller EU för den delen, inte har lyckats fullborda något liknande, trots många års försök? Skillnaderna länderna emellan är helt enkelt för stora. NATO fungerar därför att USA spelar huvudrollen och slätar ut skillnaderna mellan alliansens europeiska medlemmar. EU:s försvarspolitik handlar snarare om att hitta minsta gemensamma nämnare mellan de 27 medlemmarna.  

Detta låter dystert, men det är mindre dystert än det verkar. NATO, som efter kalla krigets slut verkade smått överflödigt, har i stället visat sig vara oumbärligt. Men dess uppgift är att försvara sina medlemmars territorium, inte att fungera som en europeisk allvädersborg. EU har sin försvarsdel, men försvar är inte unionens kärnuppgift. I debatt och politik använder man sig av båda allianserna av gammal vana. Nu, när Trumps nyckfullhet ställer nya krav, ges en möjlighet att tänka den sorts innovativa tankar vi borde ha tänkt för längesedan. Eftersom NATO och EU inte kan inte vara svaret på alla Europas säkerhetsbehov finns det utrymme för andra grupperingar, inklusive sådana som ännu inte uppfunnits. 

Sveriges regering borde skicka en inbjudan till statsbesök

Joint Expeditionary Force, där Sverige och nio andra nordeuropeiska länder ingår, är en sådan gruppering. Den har funnits i tio år, dess medlemmar har relativt starkt försvar och gemensamma värderingar, och de samarbetar väl. Men mindre uppenbart har hittills varit vilken uppgift JEF egentligen ska fylla. Denna försvarssammanslutning väntar därmed på uppgifter just när det blir uppenbart att Europas länder behöver göra mer för sin säkerhet. Länder i andra delar av Europa kan skapa eller stärka liknande sammanslutningar. Länderna i Sydeuropa kan till och med skapa liknande grupperingar med näraliggande länder utanför Europa. 

Dean Acheson, Harry Trumans utrikesminister från 1949 till 1953, kallade sin självbiografi ”Present at the Creation”. Inte konstigt; han var med om att tänka ut Truman-doktrinen och att skapa Marshall-planen och NATO. Trumps valseger och det prekära läget i Europa och resten av världen kan skapa utrymme för nya kreativa politiska tänkare av Achesons typ, sådana som inte behövs, eller inte får komma till, när det mesta går bra. 

Under Trumps förra mandatperiod försökte vissa europeiska länder att charma presidenten, för att på så sätt skydda sig mot dennes ovilja gentemot Europa. Polen etablerade påfallande goda band med honom tack vare att PIS-regeringen delade många av presidentens åsikter, och även Frankrikes Emmanuel Macron lyckades – inte minst genom att bjuda Trump på ett imponerande statsbesök - etablera goda personliga relationer med sin presidentkollega (ett tag i alla fall). Storbritannien försökte lika intensivt och ordnade också ett strålande statsbesök för presidenten, som älskar pompa och ståt och gärna ville ses med Drottning Elizabeth. Statsbesöket lyckades över alla förväntningar. Trump visade sig inte vara någon expert på protokoll, men Drottningen och resten av kungafamiljen skötte det hela på med sedvanlig takt och skicklighet, och än i dag väcker kungafamiljen bara positiva känslor hos Trump, som annars kan vara rätt spydig om det mesta och de flesta.  

Trump älskar fortfarande pompa och ståt. Sveriges regering borde därför skicka en inbjudan till statsbesök så snart som möjligt, inte minst eftersom vi har en kungafamilj som skulle imponera på presidenten. Att kunna förena kunglig glans med diplomati är en av monarkins många fördelar.  

Tjeckien kommer säkert att försöka använda sin fördel: familjen Trumps goda band till landet. Ivanka, presidentens första fru, kommer från det dåvarande Tjeckoslovakien, och Donald Jr, Ivanka och Eric har ofta varit på besök. De sägs till och med tala bra tjeckiska. Slovenien har en liknande fördel genom Trumps nuvarande hustru Melania.  Man ska naturligtvis försöka konkurrera ut andra europeiska länder genom bilaterala kontakter, men att få Trump mer vänligt sinnad gentemot hela vår kontinent är mer produktivt än att klaga på honom. 

Nu är de kreativa förslagens tid. Inte alla idéer kommer vara lika geniala som de som Dean Acheson och hans kollegor kom på. Men även om de är hälften så bra innebär det hopp om ett säkrare Europa. 

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC. 

***