Lars Strannegård: ”Svenska universitet får inte bli som amerikanska”
Svenska universitet och högskolor måste stå emot kraven på politisering. Annars riskerar vi att hamna där USA är i dag, skriver Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm.
Bild: AP
Att rektorerna för de tre amerikanska universiteten Harvard, MIT och University of Pennsylvania inte har tagit tillräcklig ställning mot den antisemitism som inte bara har ökat i USA i stort, utan också kommit till uttryck på deras egna campus, har väckt het debatt. Bakgrunden är att det på universitetsområdena förekommit hätska protester mot kriget i Mellanöstern; på exempelvis Harvard har studentgrupper lagt allt ansvar för våldet på Israel och i förlängningen av detta har en rad antisemitiskt färgade incidenter ägt rum. Tvivelsutan verkar ett antal av dessa utspel kunna rubriceras som hets mot folkgrupp.
I svallvågorna efter protesterna kallades de tre rektorerna till en utfrågning i kongressen där den republikanska kongressledamoten Elise Stefanik ville veta huruvida uppmaning till folkmord på judar bryter mot deras respektive universitets uppförandekod eller regler om mobbning och trakasserier. Stefanik ville ha ett enkelt ja eller nej.
Rektorerna svarade inte på den svartvita frågan utan gav sig in i gråskalan. ”Det beror på sammanhanget” upprepades gång efter annan, vilket väckte Stefaniks irritation och ledde till att klippet från kongressen blev viralt. Många blev både upprörda och provocerade av rektorernas svar, som uppfattades som krumbuktande, slingrande och relativiserande. Hur svårt kan det vara att tydligt svara ja på den frågan?
Indignationen blev antagligen så stark bland annat därför att ledningarna för flera amerikanska elituniversitet tidigare inte darrat på manschetten när det gäller fördömanden. Under lång tid har många av dem tvärtom anpassat sig till det som kallas ”wokeism” - att oupphörligt betrakta världen och agera i ljuset av sådant som strukturell rasism, könsmaktordning och kolonial arvsynd. Kraven på att politisera universiteten har varit starka: trycket på uttalanden och fördömanden har ökat, och den som inte tagit bladet från munnen har betraktats som medlöpare. Att inte vara woke är enligt denna logik att ge sitt tysta medgivande till förtryck.
När det nu handlar om frågor där det finns tydliga antagonister blir rektorerna mer svävande i sina uttalanden. Självklart är uppmaningar till folkmord på judar ett brott mot universitetens uppförandekoder, men rektorerna försvarade sig med att det handlar om yttrandefrihet. Utfrågaren i kongressen förväntade sig att rektorerna skulle fortsätta på den inslagna vägen: att agera som aktivister och fortsätta politisera sina institutioner. Yttrandefrihetskortet gick inte heller hem i alla läger. Rektorn för University of Pennsylvania Elizabeth Mcgill fick avgå någon vecka efter förhören och i tisdags meddelade Harvards rektor Claudine Gay att även hon lämnar sin befattning efter blott ett halvår på posten.
Ur ett strikt akademiskt perspektiv kan rektorerna sägas ha gjort rätt. Stefanik gillrade en retorisk fälla, och en rektor som hörsammar en sådan fråga och tydligt svarar ja eller nej är inte en sant akademisk ledare. För självklart beror det på sammanhanget. Om en student opåkallat säger ”Utrota alla judar” inför en åhörarskara är det ett solklart fall av hets mot folkgrupp. Men om samma fras sägs av en lärare i europeisk 1900-talshistoria med tillägget, ”sa Hitler”, är det lika solklart inte ett brott mot någon uppförandekod. Att ignorera nödvändigheten av att kontextualisera ord eller uttalanden leder till stolligheter. Som att den stackars musei- och kulturarvslektorn Inga-Lill Aronsson vid Uppsala universitet anmäldes sedan hon sagt n-ordet under en föreläsning om det förflutnas kategoriseringar och klassificeringar.
Rektorn för ett universitet måste stå på fast akademisk grund. Där yttrandefrihet, opartiskhet, respekt för argument, en vilja att inte vantolka och självrannsakan är byggstenarna.
Det är nog ganska få som på allvar tror att rektorerna på Harvard, MIT och UPenn stödjer antisemitism. Men politiseringen av universiteten har lett till att deras agerande uppfattas så. De har sedan tidigare visat sig villiga att tydligt ta ställning för och emot, och att inte göra det i en så här tydlig fråga uppfattas då ofrånkomligen som partiskt.
Och självklart spelar pengar en central roll i detta. UPenns rektor försökte, efter bästa förmåga, att stå upp för de akademiska dygderna, men tvingades avgå då miljarddonationer hölls inne. Hennes uttalanden om yttrandefrihet gav inte tillräcklig resonans. Donatorer använder sin makt, och är fria att ge till vad de vill. Det är inte konstigt att Elizabeth Mcgill valde att lämna, när hon i dollar och cent såg exakt vad hennes agerande skulle komma att kosta universitetet. Långsiktigt är detta dock sannolikt skadligt för UPenn, då den som svassar för mycket för donatorer uppvisar svaghet och skakighet. Misstanken sprids: är UPenn verkligen en plats där de akademiska dygderna hålls högt och där armlängds avstånd mellan donationerna och verksamheten respekteras? Vilka donationer det väsentligt rikare Harvard riskerade att gå miste om har inte blivit offentligt, men även Claudine Gays beslut att avgå kan ha påverkats av tryck från donatorer (för hennes del kompliceras bilden av att det även förekommer anklagelser om att hon plagierat andra forskare och slarvat med källhänvisningar i sin egen forskning).
Den större frågan här är om det går att avpolitisera universiteten och föra tillbaka dem till fast akademisk mark. I många akademiska kretsar är ”The Chicago Principles”, som formulerades vid University of Chicago för tio år sedan, ett ideal. ”Chicago is the dream”, berättade en rektor för ett östkustuniversitet för mig. De artikulerar yttrandefrihet som en helt central akademisk princip, och den måste vara långtgående. Chicagouniversitetet ses idag som ett av de minst politiserade universiteten i USA.
I Sverige har vi i just denna fråga hittills haft ett sansat debattklimat. På Chalmers gick för en tid sedan ledningen ut och ville förbjuda politiska manifestationer på campus. Det var en i grunden fin tanke, baserad på idén att universitet inte ska vara platser för politiska slagord utan för systematisk, vetenskapligt baserad kunskapsinhämtning. Förbudet uppfattades dock som en begränsning av yttrandefriheten. Chalmers ledning påmindes om att högre lärosäten också är platser där åsikter, fakta, perspektiv och argument prövas. Så ledningen backade. Den förklarade, resonerade och argumenterade kring varför de återkallat sitt beslut. Och den svenska offentligheten reagerade sansat. Inga glåpord, inga krav på ytterligare avbön, inga offentliga tribunaler eller krav på avgång för bristande ryggrad.
Om den svenska debatten kan hållas på en sund nivå, och om våra universitet lyckas stå emot politiseringskraven, så slipper vi förhoppningsvis slå in på den väg som USA befinner sig på.
Lars Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm och professor i företagsekonomi.
***
