Låt Migrationsverket öppna utomlands

Vi vet att rätten att söka asyl är universell. Och att den som fått avslag ska lämna landet. Vi vet att präster och känsliga själar har en humanitär hållning som ser till den enskilda människans utsatthet och behov av medmänsklighet. Vi vet att den strikt legala inställningen betonar vikten av en ordnad migrationspolitik där bara den som passerar nålsögat har rätt till internationellt skydd. Vad som fattas är modet att dra slutsatser av dessa oförenliga storheter. Det är skillnad på kunskap och insikt. Insikten driver fram avgöranden vi aldrig tidigare behövt göra. Det är jobbigt att gå lagens väg och stålsätta sig mot sina skuldkänslor. Medlidandet blir ett sätt att slippa vara realist.  

När man på tv ser den ändlösa raden av människor på Lampedusa, på marken, utmed ett stängsel, räddade, i hamn, uttryckslösa, uppgivna, vet man tämligen säkert att deras försök att få ett liv i Europa kommer att misslyckas. Det är smärtsamt. De kommer att stötas bort därför att det är en nöd-vän-dig-het. De är för många. De kommer av fel anledning. På bara en vecka tog sig 7 000 personer över från Tunisien till Lampedusa. Afrika är på väg norrut. Om 25 år har Afrika dubblat sin befolkning. EU har skäl att frukta utvecklingen. 

Lösenordet är asyl. Men de som kommer över Medelhavet har ingen plats i ”flyktingpolitiken”, ty deras nöd är inte av det slag som skyddas av konventioner. De har hört att det finns något som heter mänskliga rättigheter i Europa. Det borde väl vara för dem? Till att infoga dem bland andra? Men i praktiken är det en svårbegriplig hinderbana. Den är rättrådig så till vida att den dömer efter lagen. Men den låtsas inte om att lagen om rätt att söka asyl för länge sedan glidit ifrån verkligheten. Nu gäller den mest dem som förstår att bära fram sådana asylskäl som lagen efterfrågar. Att kalla sig bisexuell är ett sådant, att säga sig ha lämnat islam är ett annat. Tre fjärdedelar av de asylsökande får avslag.  

Men EU vidhåller illusionen om ”flyktingskäl” och ”skyddsbehov”. Alla som ”bara” är ”ekonomiska migranter” ska återvända hem. För att få denna logistik att fungera behöver EU inrätta centra utanför EU där den formella asylprövningen kan ske. Avtal har slutits med Tunisien att bli ett sådant intermediärt uppsamlingsland. Och förra veckan skrev Italien under ett avtal med Albanien om att upprätta mottagningsläger för migranter där.

Men nya obekanta folkmassor väcker motstånd hos befolkningen överallt i alla länder. Tunisien har fått en ny aggressiv rasism. Tidigare levde tunisier och afrikaner som kom söderifrån i bästa sämja, men nu betraktas de senare som inkräktare. Grekland klyvs av motsättningar, Italien och Turkiet likaså. Till och med Tyskland sviktar under trycket.  

Så länge ingen ifrågasätter Genèvekonventionen håller EU givetvis fast vid sina internationella åtaganden och vidhåller illusionen att det går att hävda två motsatta ståndpunkter samtidigt: 1) Alla har rätt att söka asyl. 2) Europas murar ska förhindra att någon tar den rätten i bruk. Så falskt. Så ovärdigt ett rättsmedvetet Europa. Putin kan säga vad som helst för han har ingen heder. Men Europa är inte Putin. 

EU borde därför ta upp frågan om att lämna Genèvekonventionen. FN:s deklaration om politiska fri- och rättigheter är huvudsakligen en lista på nationella institutioner som ett land bör hålla sig med för att människor inte ska utsättas för förtryck och missförhållanden, de så kallade negativa rättigheterna. Kraven riktas mot medlemsstaterna, de som ratificerat deklarationen. Det är där rättigheterna ska utkrävas. Asylrätten är den enda punkt i FN-deklarationen som kommit att knytas till en enskild människa som ges rätten att söka asyl, en juridiskt bindande rättighet som kan tas till domstol och kostar stora summor i reda pengar. EU kan avvara denna Genèvekonvention.  EU har Europakonventionen för mänskliga rättigheter (EKMR) och EU:s skyddsgrundsdirektiv för asylfrågor. Där finns allt som behövs. EKMR beaktar alla punkter i FN-deklarationen utom asylrätten. EU behöver inte dubbla uppsättningar mänskliga rättigheter. 

Om asylrätten inte fanns, om den inte levde kvar genom Genèvekonventionen, skulle Europa tvingas hitta något annat sätt att hantera det som egentligen är folkvandringar. EU tänker rätt när de vill utlokalisera asylprövningen utomlands eftersom alternativet med fri inströmning av asylsökande till Europa skulle få ordnade samhällen att gå under.  

Men EU kunde ta ytterligare ett steg och tänka tvärtom: att EU-länderna kommer till migranterna i stället för den mycket opraktiska lösningen att migranterna ska ta sig till Europa. Och flertalet dessutom tillbaka hem igen. EU kunde utlokalisera rutinerade handläggare på sina egna migrationsmyndigheter till stora centra i Afrika och Mellanöstern där länderna samlat kunde ta emot ansökningar. Europas flaggor kunde ses vaja utanför välbevakade och säkra migrationsfilialer. 

Där kunde migranterna beställa tid på distans, i mobilen, för registrering av biometriska data och intervju. Vem man är, vad man kan, betyg, intyg, och skälet att fly. Man kanske skulle få vänta ett år eller mer på sin tur, men det får man i Europa också och de sökande skulle ha fördelen att vara kvar hemma. De som får nej är också kvar hemma, men slipper den dyra och farliga resan tur och retur. Det är en långt värdigare procedur för alla, både migranterna och för oss i EU. De som kan styrka sin utsatthet skulle beviljas skydd enligt Europakonventionen, EKMR, men även vanliga migranter som har efterfrågad kompetens skulle kunna komma till Europa för att arbeta. 

Alla migranter som har vad som krävs för söka sig en bättre tillvaro skulle få en chans att prövas, upp till ett årligt tak som varje land sätter för sig. Europa skulle ta sig ur det ovärdiga låtsasspel vi har nu. Europa skulle vara i samklang med sin hederskodex. 

Att migrationen sammantaget ska vara bra för Sverige är regeringens styrande princip och den är framkomlig. Biståndsmedel kan finansiera utlandsenheterna. Riktlinjerna skulle fortsatt vara människans värdighet, rättssäker behandling, mänskliga rättigheter. 

Helena Rivière är fri skribent och tidigare riksdagsledamot för Moderaterna.

***

Läs även: Vi kan inte tillåta koranbränningar för principens skull

Läs även: Även yttrandefriheten har gränser