”Lundin Oil-målet är ett totalhaveri för rättssystemet”

Vid Stockholms tingsrätt pågår ett gigantiskt brottsmål som rör misstanke om medhjälp till folkrättsbrott begångna i Unity states i södra Sudan åren 1997-2003. Sudans historia präglas sedan århundranden av krig, inbördeskrig och annat våld mellan olika religiösa och etniska grupper. Konflikterna har avlösts varandra och milisgrupper styrda av olika klaner har kostat hundratusentals människor livet och gjort livet outhärdligt för miljontals, framför allt civila. Vid den aktuella tiden pågick enligt UNICEF över 40 från varandra fristående konflikter i Sudan som då – före Sydsudans självständighet – var Afrikas största land. En förmodad tillgång på olja i Unity states gjorde att många internationella intressenter sökte sig dit.

I juni 2010 inleddes en svensk förundersökning om folkrättsbrott och redan då var det alltså fråga om att utreda händelser som ägt mellan sju och tretton år tidigare. När förundersökningen väl var klar omfattade den 80 000 sidor. I november 2021 väcktes åtal mot Lundin Oils (numera Orrön Energy) tidigare ordförande respektive vd, Ian Lundin och Alex Schneiter och samtidigt talan om företagsbot och förverkande mot Lundin Oil.

Här vill jag skjuta in att jag med ett halvt sekels yrkeserfarenhet som advokat är väl medveten om att det inte hör till god sed att en utomstående gör allvarliga juridiska anmärkningar under en pågående rättsprocess. Normalt sett bör man vänta till åtminstone ett avgörande i första instans, men jag påstår att bristerna i detta åtal är så fundamentala att jag tar mig friheten att redan nu argumentera för varför en fällande dom enligt min mening är utsiktslös här.

Nu åter till rättegången som inleddes i september 2023. Åklagarna – för närvarande fem, sex stycken – påstår följande: Under perioden 1999-2003 utförde Sudans regim offensiva militära operationer i och nära det område där Lundin Oil opererade. Syftet var att ta kontroll över områden för oljeprospektering och skapa förutsättningar för oljeutvinning. Under dessa militära operationer påstås svåra överträdelser av den internationella humanitära rätten ha begåtts. Åklagarna yrkar att Ian Lundin och Alex Schneiter skall dömas för medhjälp till dessa överträdelser vilka rubriceras som grovt folkrättsbrott (påföljden vid fällande dom är långa fängelsestraff). Dessutom yrkas näringsförbud i tio år för båda och slutligen företagsbot och förverkande av sammanlagt cirka 2,4 miljarder kronor gentemot Lundin Oil. Beloppet har senare justerats uppåt med en ny beräkning som faktiskt är så konstig att den knappast går att förstå. De åtalade och Lundin Oil har nekat till dessa påståenden.

Huvudförhandlingen pågår alltså sedan 1,5 år, tre dagar i veckan, och beräknas ta knappt tre år i anspråk. I målet har 32 målsägande hörts och därutöver skall fler än 60 vittnen höras. Förutom alla åklagare är ett tiotal advokater, försvarare och målsägandebiträden engagerade. Rätten har förstärkts med ytterligare en domare samt en nämndeman och utgör idag sammanlagt sex personer, plus sekreterare, assistenter et cetera.

En bit in i förhandlingen avskildes målsägarnas skadeståndstalan ”till den för tvistemål stadgade ordningen” som det heter. Detta var ett stort bakslag för dem och berodde på att målsägarnas ombud framförde deras yrkanden för sent för att de skulle kunna hanteras inom ramen för brottmålsprocessen. Av tingsrättens protokoll från en muntlig förberedelse i målet kan man se att försvaret påpekade cirka ett år före förhandlingarnas start att målsägarna behövde komma in med sina yrkanden omgående för att de skulle kunna prövas, något som alltså inte gjordes.

Fundamentet i en brottmålsprocess är gärningsbeskrivningen. Den utgör ramen för hela processen och måste vara konkret och koncis så att domstolen och försvaret vet vad de har att ta ställning till och i försvarets fall bemöta. Förhållandet att de påstådda brotten ska ha begåtts för cirka 25 år sedan gör förstås att kravet på precision blir särskilt betydelsefullt.

I detta mål är gärningsbeskrivningen enorm och upptar tretton sidor. Man kunde då förmoda att det påstådda brottet är noga angivet. Så är dock inte fallet. Gärningsbeskrivningen saknar – trots sin ovanliga längd – handfasta påståenden om konkreta händelser. Den innehåller inte ett enda påstående där ett folkrättsbrott preciseras med tid, plats och händelseförlopp. Detta är från mitt perspektiv en fundamental brist. Inte heller har någon brottsplatsundersökning genomförts eller förhör hållits med några personer på plats. Varken polis eller åklagare har ens besökt de områden där de påstår att brott har begåtts. Att trots detta väcka åtal måste vara närmast unikt och ett minst sagt häpnadsväckande agerande. I åklagarens bevisuppgift finner jag inte heller ett enda fysiskt bevis på att några folkrättsbrott har begåtts. Exempelvis finns inga foton på bombkratrar eller splitter eller på döda eller skadade människor som kan kopplas till en tid och plats.

I detta mål förekommer däremot flera rapporter i bevisuppgiften från så kallade non-governmental organizations, NGO:s, det vill säga en organisation som agerar fristående från stater och myndigheter. NGO-rapporter har i detta mål i flera delar ersatt konventionella förundersökningar, utförda av polis och åklagare. Det är enligt min mening en stor brist, eftersom de som upprättar sådana rapporter i allmänhet inte känner till de regler och principer som gäller för en svensk förundersökning. Den typen av rapporter upprättas normalt inte heller för att tjäna som bevis i en brottmålsrättegång.

Anledningen till att åklagarsidan stödjer sig på dessa NGO-rapporter är obekant för mig, men det kan vara av kostnads- och/eller tidsskäl. Värdet av denna bevisning måste dock betecknas som lågt. Förhållandet att åklagaren ändå tycks luta sig så tungt mot dessa rapporter kan vara en bidragande orsak till att gärningsbeskrivningen är så oklar.

I detta mål finns åtminstone en NGO-rapport som särskilt sticker ut – Depopulating Sudans Regions. Den anges vara skriven av Diane De Gutzman, numera avliden. Vid förhör som hölls med henne i tingsrätten innan rättegången startade uppgav hon dock att hon inte hade skrivit rapporten och att hon inte ens läst den innan den publicerades.

Vad därefter angår vittnesförhör och bevistema ser jag stora svårigheter även där. Eftersom gärningsbeskrivningen är så allmänt hållen och konturlös blir det mycket svårt att ange ett preciserat bevistema. Detta innebär i sin tur att förhören med de olika vittnena måste bli mycket ”breda” så att man inte missar något viktigt under förhören. Det ställer samtidigt stora krav på domstolens processledning. Jag ser här framför mig mycket utdragna vittnesförhör och ytterligare förseningar i huvudförhandlingen.

Det är också märkligt att nästan inget av åklagarens vittnen har varit på plats. De ytterst få vittnen som verkligen har varit på plats är, efter vad jag kunnat finna, dels en, möjligen två personer, som arbetat med en NGO-rapport, dels två-tre tidigare anställda. Av de stickprov jag gjort i polisförhören verkar dessa förhörspersoner inte alls bekräfta åklagarens påståenden.

Bedömningen att den oklara gärningsbeskrivningen leder till en onödigt utdragen förhandling har därtill redan besannats. Åklagarna hade enligt huvudförhandlingsplanen fyra dagar för förhör med Ian Lundin. Under förhöret med Lundin begärde dock åklagarna mer tid, först tre ytterligare dagar och sedan tre dagar till. Åklagarnas totala förhörstid med Ian Lundin blev alltså tio dagar. Åklagarna begärde mer tid även för förhöret med Alex Schneiter, från fyra dagar till nio dagar. Detta trots att huvudförhandlingsplanen varit godkänd av alla parter. Slutdagen för förhandlingen har därmed blivit ytterligare försenad.

Rättegångsbalken trädde i kraft 1948 och den har naturligtvis kompletterats och reviderats sedan dess, men upphovsmännen kunde knappast i sin vildaste fantasi föreställa sig att ett sådant mammutmål som detta skulle tas upp i en svensk domstol. Våra rättegångsregler är således ej anpassade för ett mål som det föreliggande. Pressen på rättens ledamöter att under så lång tid hantera ett så extremt mål är närmast omänsklig. Om några av rättens ledamöter faller ifrån blir det ingen dom. Risken för detta är uppenbar.

Vem bär då ansvaret för att målet ändå förs? Det ligger på åklagarsidan. Jag är övertygad om att åklagarna samrått med överordnade i kåren, ytterst Riksåklagaren, för att få klartecken att väcka åtal. Vad många inte känner till är att det bara är två som har straffimmunitet i vårt land. Kungen i grundlagen och åklagarna i rättspraxis. En åklagare kan begå mycket grova fel och misstag i sin tjänst utan att behöva risker någon påföljd.

Hur kan jag påstå något sådant? I Brottsbalken finns bestämmelser om påföljder för obefogat åtal och falskt åtal, men de tillämpas aldrig. En åklagare får inte väcka åtal om det saknas goda grunder att förvänta sig en fällande dom. Lagen anger ”bortom varje rimligt tvivel”.

I min bok om Karl Hedin och det så kallade Vargjaktsmålet finns en omfattande korrespondens med Särskilda Åklagarkammaren. Den försåg mig med utförlig statistik på denna punkt. Efter 2008 har fler än 200 begäran i olika mål inlämnats till denna åklagarkammare (jag har undantagit uppenbara rättshaverister) om inledande av förundersökning för påståenden om obefogat åtal och falskt åtal. Inte i något fall har någon förundersökning inletts och i Vargjaktsmålet hade Riksåklagaren själv ett finger med i spelet. Kriminologen Leif GW Persson har i tv och på andra håll sagt att ”det finns sex till sju rötägg i åklagarkåren men de får härja vidare utan påföljd”. Justitieministern måste ta tag i denna ”rättsröta”, påstår jag.

Avslutningsvis vill jag även framhålla en annan sak. Fristående bedömare har beräknat slutnotan för skattebetalarna till hundratals miljoner kronor för detta mål, inklusive den över tio år långa förundersökningen. Detta leder i sin tur till frågan om Åklagarmyndigheten på egen hand ska få dra i gång så extrema processer som denna på statens bekostnad och risk. Rimligt vore enligt min mening med en regel som i fall som detta kräver ett samtycke från regeringens sida innan åtal väcks.

Skribenten Magnus Ullman är advokat med 50 år i yrket. Han har ingen koppling till någon av parterna i målet.

***

Läs även: Justitiemord i vardande?

Läs även: ”Anklagelsen saknar grund”