Magplaskens valrörelse

För bara någon månad sedan ledde Donald Trump stort i den amerikanska väljaropinionen. Joe Biden hade gjort bort sig totalt i den där tv-debatten, Trump vann oväntade sympatipoäng i samband med mordförsöket och under ungefär fem aningen mer ödmjuka minuter tycktes han även överväga en transformation till mer statsmannamässig version av sig själv; Trump 2.0.  

Och även sedan Joe Biden kastat in handduken fortsatte Trumps ledning ett kort tag. Hur kunde det komma sig? Jo, som del av Joe Bidens inre cirkel framstod Harris som en kontinuitetskandidat under en period när många väljare önskar sig förändring. Överfört till svenska förhållanden hade Kamala Harris ungefär samma tudelade profil som mittenpartierna Centern och Liberalerna ofta har i Sverige. Innebärande ett tämligen stadigt stöd från storstads- och mediaeliten, men betydande svårigheter att vinna ett brett stöd hos väljarkåren. Så inte bara Joe Biden utan även Kamala Harris har av taktiska skäl länge undanhållits rampljuset, annat än under noggrant regisserade övningar. Gällande sakfrågorna som just nu engagerar väljarkåren mest – ekonomin, migrationen och inflationsfrågan – har Demokraterna varit svävande medan Trump och Republikanerna fortfarande åtnjuter ett betydande företroendeförsprång. Bara i en fråga, aborträtten, har Harris ett stort försprång, men den frågan prioriteras inte lika högt av väljarna.  

Därmed kan aktörerna runt Joe Biden, som kämpade in i det sista för att förhindra en generationsväxling, sägas ha gjort ett ordentligt magplask genom att inte förmå den sittande presidenten att lämna över stafettpinnen tidigare. Så att Demokraterna hade haft tid att lyfta fram en så tydlig reformkandidat att det sannolikt hade säkrat valvinst under en period när väljarmajoriteten ganska uppenbart hade tröttnat både på den argsint puerila Trumpismen och de senaste årens moraliserande demokratiska pekpinnar. 

Så hur har Team Harris ändå kunnat radera ut Trumps försprång och till och med passera honom? Jo, Trump har gjort ett ännu större magplask. Team Trump kunde ha fokuserat stenhårt på att prata om nyss nämnda sakfrågor (hans styrka) samt erbjuda mindre av ”Trump själv” (hans svaghet). I stället bjöd han nästan på en parodi av sig själv. Samma sorts hopplöst barnsliga personangrepp som sannolikt var den viktigaste anledningen till att han förlorade valet år 2020.  

Medan Donald Trump kan sägas erbjuda personlighet (och en avskräckande sådan) utan kampanjstrategi så kan Kamala Harris sägas erbjuda motsatsen. En strategishow utan (uppvisad) personlighet. Den latenta svagheten i Demokraternas valkampanj är att den erinrar om en enda lång partikongress. Påklistrade leenden, inövade slogans, en ständig ström av energiskt applåderande kändisar – samt pajkastning mot oppositionen. Personliga möten med väljarkåren lyser däremot med sin frånvaro. Inklusive intervjuer som ger en känsla för personen bakom fasaden. Sådant sänder signalen att Demokraterna inte litar på sin egen kandidat. Fördelen med att vägra dialog är att Harris inte behövt förklara sig under pågående ompositionering från de ”idealistiska” ställningstaganden som slutade farsartat under partiledarstriden år 2020. Harris glider nu, i fråga efter fråga, i riktning mot den typiskt sett mer praktiskt orienterade medianväljaren. Därav den i dag betydligt mer jämna opinionsbilden. Demokraternas nytändning har dessutom fått Donald Trump att surna till och gräva sig ännu djupare i sin egen grop av lättkränkthet.  

På båda sidor är kampanjpektaklet är så banalt som det bara blir när rivalerna faktiskt är ömsesidigt beroende av varandras klavertramp, elakheter och vägran att prata substans, snarare än att föra ut sin sakpolitik. Dessbättre kan detta visa sig svårt att upprätthålla hela vägen fram till valet. Donald Trumps inflytande inom Republikanerna står och faller med att han upplevs som en valvinnare. I takt med de senaste veckornas sviktande opinionsstöd har även han utsatts för intern press att skärpa sig. Det har redan resulterat i rockader inom strategiteamet.  

Kamala Harris, å sin sida, kan knappast undvika ”hårda” frågor i all oändlighet.  

Bland annat stundar TV-debatter där hon kommer att tvingas vässa sig. Harris stämplades länge som en lättviktare även inom de egna leden, hur nu det är möjligt för en person som varit högste åklagare i USA:s folkrikaste delstat Kalifornien. Kanske bidrog stoppklossarna runt Biden till nidbilden? Oavsett går det väl att växa med uppgiften, oaktat tidigare positioner, publika tabbar och svårigheter att hitta rätt tonläge. Om partiet tidigare höll tillbaka sin egen kandidat så kan Team Harris förvåna positivt även under kommande kampanjveckor.  

Samma sak gäller faktiskt också Donald Trump, men då krävs att han lyckas lägga band på sig själv och sin obstinata grälsjuka. För även gentemot Republikanernas väljare finns anledning att visa större förståelse. Tyckare som talar som om det vore självklart att Trump bara är ond – samt avvisar hans väljare som alltför korkade för att begripa sitt eget bästa – missar att även flertalet av Trumps egna väljare är väl medvetna om hans tillkortakommanden. Stödet för honom bygger på att många, i synnerhet inom vit arbetarklass, sedan länge upplever sig ignorerade – och ibland rentav hånade – av en demokratiskt orienterad administrationselit. Och inte utan grund eftersom de sistnämnda ofta har prioriterat andra behövande grupper. Att dagens vita arbetarklass ofta lever under erbarmliga förhållande fångas väl i den självbiografiska bästsäljaren  Hillbilly Elegy av Trumps vicepresidentkandidat JD Vance. En sorts  Mina Drömmars Stad för nutidens ”glömda” USA.  

USA befinner sig i ett läge där inget politiskt läger agerar språkrör, på riktigt, åt mer än sina mest högljudda intressegrupper. Så i avsaknad av äkta politiska brobyggare – sådana ledare som stora delar av väljarkåren faktiskt har velat ha i åratal – har man hamnat i det näst bästa alternativet, där varje sida i stället utser en förkämpe, ett slags korsriddare. Samtidigt trycker inte minst unga amerikanska väljare på för att båda sidor ska tagga ner sitt tjatiga stamtänkande. Därmed är det också i den mer respektfulla riktningen både Demokraterna och Republikanerna kommer att tvingas röra sig. Eventuellt snabbare än många i dag tror. 

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare bland annat till boken Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism.

***

Läs även: Om Trump förlorar valet

Läs även: Må bäste man vinna