”Maktkuppen går långt utanför Botkyrka”

Det är länge sedan nu. Jag var 23 och aktiv i SSU i Tensta och vi drev ett kafé för traktens tonåringar på fredags- och lördagskvällar. Kommunen lät oss använda en lokal, men utöver det skötte vi kaféet själva. Det blev mycket populärt och när vi upptäckte att det fanns en större lokal ledig gjorde vi upp planer för ett ungdomshus. Vi ansökte om pengar från Civildepartementet och Stockholms kommun och beviljades flera miljoner.    

När ett gäng av de äldre killarna i området  började engagera sig blev vi glada och utgick ifrån att de ville göra något bra för ungdomarna.  Men 1990 kom en kille som brukade hänga på kaféet  fram till mig när jag var på väg till affären och ville prata. Vi brukade ägna lite extra tid åt honom eftersom han var tystlåten och inte kunde hävda sig bland de tuffare grabbarna, och vi märkte att han hade börjat ty sig till oss från SSU. Fast innan han berättade vad han hade på hjärtat var jag tvungen att lova att inte avslöja varifrån jag hade fått informationen.    

Han sa sedan att det lite äldre gäng som hade visat intresse för ungdomshuset var kriminella och hade sina egna planer för verksamheten. Huset skulle bli en central för deras brottsliga verksamhet. Pojken var verkligen rädd för gänget och när vi granskade medlemmarnas bakgrund visade sig att flera av dem hade dömts för allvarliga brott. Herregud! Hur skulle jag kunna stoppa detta utan att det avslöjades att hur vi hade fått reda på gängets planer? 

Jag kontaktade Kent Carlsson, en tidigare ordförande i  SSU-distriktet i Stockholm som jag hade känt i många år och hade stort förtroende för. Jag minns att han kom hem till mina föräldrar och vi satte oss i vardagsrummet. Han insåg allvaret och lovade att hjälpa till.    

Först kontaktade han en tjänsteman på Civildepartementet som stoppade beslutet om utbetalningen. Därefter pratade han med en högt uppsatt socialdemokratisk kommunpolitiker i Stockholm, som i sin tur pratade med Moderaterna i stadshuset, och tack vare att S och M gemensamt grep in kunde även de pengarna stoppas, och det utan att vi avslöjades. De som hade makten den gången förstod allvaret och hade självförtroende nog att ta ansvar och agera.   

Men tio år senare, 2002,  blev min erfarenhet en helt annan. Jag hade lämnat riksdagen men var mycket engagerad i valrörelsen. S vann i kommun-, landstings-, och riksdagsvalet och det var speciellt att vi styrde i alla tre församlingarna. Socialdemokraterna fick även majoritet i stadsdelsnämnden och skulle utse sina ledamöter dit. Jag ingick i valberedningen. Det förväntades att vi skulle föreslå en blandning av olika sorters människor. Hälften skulle vara kvinnor, och både gamla, unga och människor med invandrarbakgrund skulle ingå.  

Ett outtalat krav var också att vi skulle föreslå omval av S-gruppens sittande ordförande. Jag var ytterst tveksam efter en händelse några år tidigare. Mannen som kände till att jag hade en maktposition inom S kontaktade mig och ville att jag skulle använda mina kontakter för att förmå regeringen att bidra med några miljoner till ett projekt han drev i Syrien, ett projekt som hade stöd av landets dåvarande regim. När mannen beskrev hur han redan hade fått stadsdelsnämnden att anslå medel till projektet såg jag min farfar Mele Zeki framför mig.    

Under hela min barndom pratade farfar föraktfullt om Turkiets premiärminister Suleyman Demirel, som senare blev president. Han var känd för sina maffiakontakter. Medan S-gruppens ordförande pratade på fick jag en obehaglig känsla av att jag höll på att dras in i Demirels nät. Jag avslutade samtalet och hoppades slippa fortsatta kontakter, men mannen gjorde nya försök. Att utsättas för påtryckningar på detta sätt blev till sist så obehagligt att jag bytte telefonnummer för att slippa bli uppringd igen.    

Därefter tog jag kontakt med den högste tjänstemannen i Socialdemokraterna i Stockholm och berättade om min oro för vad partikamraten ägnade sig åt och vilka lojaliteter han hade. Svaret blev dock: "Vad har du emot honom, personligen?" Det kändes sedan svårt när valberedningen beslöt att föreslå omval av ordföranden, men man får acceptera majoritetsbeslut, tänkte jag.  

Förslaget skulle läggas fram vid ett möte två veckor senare och jag glömmer aldrig vår stora förvåning när ledaren för en av de kristna kyrkorna i Tensta tågade in tillsammans med 142 nyblivna S-medlemmar. Vi gamla medlemmar var nog inte fler än 30. Det visade sig senare att ordföranden hade sökt hjälp av sin kyrka att värva medlemmar, med motiveringen att muslimerna annars skulle ta över stadsdelsnämnden. Detta var första gången jag kom i kontakt med fenomenet kollektiv anslutning på religiös och etnisk grund.  

Nu blev det uppenbart att stadsdelsnämndens sammansättning låg i nykomlingarnas händer och att resultatet skulle följa ordförandens intentioner. Vi andra kunde inte längre påverka utgången men när vi förstod att ordföranden hade lovat de nya och ovana medlemmarna att mötet skulle vara högst en timme bestämde vi att åtminstone sätta käppar i hjulet för själva valprocessen. Inför valet av varje enskild ledamot höll vi långa pläderingar och begärde därefter sluten omröstning.   

Ordföranden hade tänkt sig en majoritet av egna landsmän i S-gruppen men han ville inte mista nämndens vice ordförande Nisse. Det var han som på god kanslisvenska brukade författa de handlingar som skulle skickas ut till mötena. Inför valet av Nisse fick jag en fråga från partiveteranen Lasse: "Borde han säga några ord om Nisse inför valet?" Lasse var en snäll och timid 80-åring nog hade skrämt bort många partimedlemmar genom sina långa och omständliga resonemang på mötena. Jag sa att detta var ett utmärkt tillfälle att berätta mer om Nisse och hans halvsekellånga engagemang för partiet. "Berätta allt!", uppmanade jag Lasse som tog micken och satte igång. Jag satt längst fram och nickade uppmuntrande vilket sporrade Lasse att bre ut sig. 

De nyblivna medlemmarna tröttnade snart och ropade "När ska gubben sluta?". Medan farsen pågick diskuterade vi i smyg att åberopa en regel i partistadgan om att, förutsatt att en tredjedel av medlemmarna på mötet begärde det, skicka ut hela listan med förslag på ledamöter på medlemsomröstning. Klockan 02:30,  när de nya medlemmarna trodde att mötet äntligen skulle ta slut, begärdes så medlemsomröstning. En i vårt lag var ute och rökte såg hur prästen tryckte tillbaka folk som ville åka hem in i möteslokalen. Några månader senare fick dock kyrkan sin belöning när den nyvalda stadsdelsnämnden återgäldade stödet med ett anslag på 450.000 kronor.  

Som isolerad händelse och tjugo år senare kan den här berättelsen framstå som en lite lustig historia. Men skrattet fastnar i halsen när jag läser om hur kommunalrådet Ebba Östlin i Botkyrka avsattes. Vi som var med den gången oroades då, och oroas nu igen, av att det tycks finnas så lite skydd i föreningslivet mot olika former av påtryckningar och även direkta kupper. Och mot kriminella och korrumperade krafter som vill utnyttja de demokratiska strukturerna för sina egna syften.  

Det som bekymrar mig allra mest är dock Socialdemokraternas tafatta hantering av frågan. Att partiets företrädare inte tycks ta den på allvar och inse att avsättningen av Östlin är ett problem som går långt utanför Botkyrka – ja faktiskt att det är ett allvarligt bekymmer för hela vårt samhälle och vår demokrati. Jag har i många år varnat för etnifieringen av politiken och hävdat att den öppnar vägar att manipulera partierna. En kandidat som av partiet placerats på en valsedel som "invandrarrepresentant", med den uttalade eller underförstådda uppgiften att leverera röster från den egna etniska eller religiösa gruppen, hamnar i en utpressningssituation när de som röstat på honom eller henne förväntar sig något i utbyte.   

Utvecklingen i Botkyrka visar också att vi måste inse hur lätt det är för kriminella gäng att infiltrera politiska partier för att få igenom beslut som gynnar dem. Jag hade förväntat mig att min partiledning skulle rycka ut omedelbart och ge Ebba Östlin sitt stöd. Hon tog risker och visade stort mod när hon tog strid mot den organiserad brottslighet som rörde sig hemtamt i en fritidsverksamhet som kommunen finansierade.  

Men partisekreteraren Tobias Baudin avfärdade uppgifterna som enbart ett lokalt problem. Inser han inte att det är ett akut hot mot demokratin om kriminella lyckas infiltrera lokala politiska organisationer? Alla etablerade partier måste, var och ett på sin kant, bygga ett skydd mot sådana antidemokratiska krafter och Socialdemokraterna borde just nu vara extra angelägna.  

Tobias Baudin kunde till exempel skissa på ett förslag till ändring av partistadgan som skulle ge partiledningen möjlighet att under en begränsad period "tvångsförvalta" en arbetarekommun som tagits över av en kriminella eller andra odemokratiska krafter.  

Och i stället för att vända bort blicken borde han lyssna, stötta och ta en modig partikollega på allvar när hon utsätts för vad som verkar vara en maktkupp. Allt annat är oanständigt.

Nalin Baksi är sjuksköterska. Hon var riksdagsledamot för Socialdemokraterna 1994-2002 och ordförande för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 2003-2011. 

***

Läs även: "Tjafsa aldrig med Botkyrka"

Läs även: Mycket har förändrats sedan Fadime Sahindals tid