”Människan klarar ett varmare klimat”

Det händer gång efter annan att beskrivningar av verkligheten som i grunden är mycket specifika – ibland närmast smala – ”sätter sig” i den offentliga diskussionen. De blir norm. Ofta går det till så att en kärna av obestridlig insikt utvecklas och förädlas och efter hand utnyttjas, eller kapas, till en berättelse som aldrig hade kunnat få fäste från början. 

Suffragetterna slogs för kvinnlig rösträtt. Vilket ledde till den självklara insikten att kvinnor och män måste behandlas jämställt. Vilket nu har skruvats till idén att det inte finns några skillnader mellan könen. 

Edward Jenner gjorde den fantastiska upptäckten att inympning av ofarliga kokoppsvirus ger immunitet mot livsfarliga smittkoppsvirus. Vilket blev roten till idén att varje halvlyckat vaccin som tas fram idag mot varje halvfarlig sjukdom bör injiceras i alla människor. 

Svante Arrhenius upptäckte växthuseffekten och kom fram till att ökade halter av koldioxid bör leda till att jorden blir varmare, vilket har skruvats till föreställningen att koldioxidhalten i atmosfären, och inte den lejonpart som är naturlig utan endast människans bidrag, är hela förklaringen till alla förändringar i Moder jords klimat. Den sistnämnda berättelsen beskrivs dessutom som vår tids ödesfråga. Så låt oss titta närmare på den. 

Vi vet att jorden har blivit varmare sedan lilla istiden tog slut i slutet av 1800-talet. Om förändringen är naturlig är det enda vi kan göra att anpassa oss. Men om förändringen beror på oss själva kan man slå larm: vi gör något fel och måste ändra oss. När väl den idén etablerats kan man börja tala om klimatkris. Ty kriser rättfärdigar krisåtgärder. 

De flesta kriser är kortvariga, varför de åtgärder som vidtas kan överblickas och utvärderas efter några år. Det speciella med klimatkrisen är de otroligt långa ledtiderna. Den pågår, decennium efter decennium, och kan lyftas fram av beslutsfattare så snart ingen annan kris är akut – en pandemi, ett terrorhot, en flyktingvåg, ett proxykrig. Det har lett till att samhället i dag i praktiken befinner sig i ett upplevt läge av permanent kris, med permanenta möjligheter till krisåtgårder, och tiden för överblick och utvärdering infinner sig aldrig. 

Men om klimatläget är så allvarligt som alla säger, är det då inte motiverat med krisåtgärder? Om så verkligen är fallet: ja, kanske. Men är det så allvarligt? Har du tagit dig tid att undersöka saken själv? 

I den nyutkomna boken Professionell klimatbevakning – Guide för en konstruktiv journalistik går Svenolof Karlsson och undertecknad igenom det vetenskapliga läget och pekar på var medierna brister i saklighet och hur de borde bevaka frågan. Det ska genast sägas att medierna inte avviker från de tongivande samhällsstrukturerna i övrigt. Det är också detta som är problemet. Medierna är systembevarande och ifrågasätter inte politikers eller aktivisters grundpremisser. Om fler journalister stod verkligt fria skulle mediekonsumenterna ha en betydligt mer mångfacetterad och mindre apokalyptisk bild av klimatfrågan. 

Med en retorik som inte står Greta Thunbergs efter påstår FN-chefen Antonio Guterres att klimatpanelen IPCC har utfärdat den ”högsta varningsnivån för mänskligheten” och att miljarder människor drabbas av extremväder kopplat till den människoskapade klimatförändringen. 

Det innebär att han säger saker som inte har täckning i den organisation han själv är chef för. Den drastiskt lagde kunde med visst fog säga att Guterres ljuger. Låter det som något en nyhetsredaktör skulle vifta undan som ointressant? Knappast. Ändå lyser denna nyhet med sin frånvaro. 

Den alarmistiska berättelsen har satt sig så djupt att den som exempelvis refererar till vad IPCC faktiskt säger om extremväder i sina rapporter, numera riskerar att stämplas som klimatförnekare. För den som följer klimatvetenskapen är detta en absurd utveckling. Men om man utgår från hur kulturer uppstår är den logisk. 

I sin ambitiösa bok The Grip of Culture leder den fristående forskaren och författaren Andy West i bevis att den alarmistiska delen av klimatdiskursen, det vill säga den del som i allt väsentligt blivit norm, har utvecklats till en kultur. Detta är inte en uppfattning från författarens sida, utan något han belägger genom att jämföra med andra kulturer och undersöka graden av sekularisering respektive religiositet i olika länder och regioner. 

Mänskligheten behöver kulturer. De ger sammanhållning och laganda. Men fakta hör inte hemma där. En kultur bygger på övertygande berättelser. Om torra sakuppgifter tillåts påverka en kultur löses den upp, vilket inte är lockande för de miljoner som bejakat klimatkatastrofismens varma gemenskap. Det är ingen tillfällighet att den är som starkast i regioner där religionen inte längre fångar upp det arketypiska komplexet hot om undergång–botgöring–frälsning. 

FN:s klimatpanel har en politiskt styrd överbyggnad, UNFCCC. Politiseringen tränger delvis in även i den vetenskapliga delen, men IPCC är förmodligen ändå det bästa (men långt ifrån det enda) vi har att luta oss mot i klimatforskningen. 

Mycket sällan (om det ens har hänt?) redogör politiker, aktivister och journalister för hur det vetenskapliga läget i sin helhet faktiskt ser ut. Det mest desinformativa som sägs i klimatdebatten är att vetenskapen är avgjord. Det finns hundratals studier som ger en annan bild än den alarmistiska som har blivit norm, och en stor del av dem refereras av IPCC. Här är fyra motbilder som de flesta medborgare aldrig har fått ta del av: 

Det är ställt utom allt tvivel att halten av växthusgaser i atmosfären har ökat och att människan bidragit till detta. Det är heller ingen tvekan om att jordens medeltemperatur har gått upp (även om man kan ifrågasätta om det går att exakt slå fast med hur mycket). Vi har fått fler varma dagar och färre kalla nätter. Försök tänka bort det du hör och läser om saken i medierna och ställ dig sedan frågan: hur stort problem är detta? 

Västra Europa har levt på andra sidan tvågradersmålet i flera år. I fjol låg den europeiska medeltemperaturen nästan tre grader över den kalla period man brukar jämföra med. Människor lever såväl i Sahara som på Grönland. I lilla Sverige svänger temperaturen årligen 20 till 50 grader mellan sommar och vinter, och inom loppet av ett dygn kan vi tvingas klä oss efter allt från kylig höst (i gryningen) till värmebölja (på eftermiddagen). 

Jordens medeltemperatur kanske stiger ytterligare en grad, eller två. Kanske går det att på ett märkbart sätt rucka på Moder jords egna planer genom att skruva ner människans koldioxidutsläpp. Det är i alla händelser en god idé att lära sig utvinna ren energi. Kanske spelar det mindre roll vad vi gör. Oavsett vilket kommer mänskligheten att anpassa sig till nya omständigheter. Så som den alltid har gjort. 

***

Läs även: Varför är det så varmt?

Läs även: Därför tonas goda nyheter om klimatet ned