Mats Reimer: ”Det finns bara två kön” 

En gång strävade Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, för att den rätt stora minoriteten av homo- och bisexuella skulle ges samma rättigheter som heterosexuella. Kampen var framgångsrik. Sjukdomsstämpeln avskaffades och samkönade äktenskap blev likställda; fördomarna har stadigt minskat i breda folklager.  

Men när kampen var så gott som vunnen verkade RFSL skifta fokus från sexuell läggning till könsidentitet och bytte namn till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Därefter adderades queer och för ett par år sedan lades även intersexpersoner till det allt längre namnet. Även i andra västländer skedde samma glidning från läggning till upplevd könsidentitet. Sverige verkar ha kommit till HBTQIA+ medan Nordamerika leder med LGBTQIA2S+. 

Radikaliseringen till en intersektionell rörelse, som kräver mer än likabehandling, syns även i flaggorna. Den traditionella regnbågsflaggan försågs med en kil i vitt, rosa, ljusblått, brunt och svart. De nya färgerna i progressflaggan anses symbolisera icke-binära, transmän, transkvinnor och personer med icke-vit hudfärg. Den senaste mest progressiva varianten har även en gul kil med lila ring som symbol för intersex. 

Eftersom den inre upplevelsen av könsidentitet uppenbarligen kan variera närmast i det oändliga, finns det hos aktivister en ideologiskt driven önskan att inte heller biologiskt kön skall vara binärt utan hellre en glidande skala utan skarpa gränser. Exempelvis påstår Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum för sexuell hälsa detta i regionens aktuella HBTQ-utbildning för all personal: ”Biologiskt är egentligen kön ett spektrum av olika kroppsuppsättningar”. 

Och vi kunde nyligen på Göteborgs-Postens kultursida läsa att ”vetenskapen” slagit fast att 1,7 procent av barnen föds som intersex. Att denna uppblåsta siffra upprepas av FNs högkomissionär för mänskliga rättigheter gör den inte mer sann. En mer rimlig uppskattning är att 0,02 procent, det vill säga två av 10 000 nyfödda, har ett yttre kön som är obestämbart eller ett yttre kön som går på tvärs med kromosomuppsättningen. 

Termen intersex är oftast missvisande och bör undvikas. Kön är binärt. Det finns bara två kön, baserat på typen av könsceller. Vi föds alla av kvinnor, och vi föds antingen som flickor eller som pojkar. Våra kroppar kommer i två varianter, byggda för att fortplanta sig med antingen äggceller eller spermier. 

I extremt sällsynta fall föds barn där sjukdom hos fostret gjort att könstillhörigheten är oklar, vilket är en medicinsk akutsituation. Det rör sig då oftast om en flicka vars yttre könsorgan mer eller mindre liknar en pojkes på grund av att hennes binjurar inte har bildat livsviktigt kortisol utan istället producerat testosteronliknande hormoner som maskuliniserat flickfostrets yttre könsorgan. Men det är fortfarande en flicka och inte något mitt emellan, inte en "intersexperson”. 

Denna sjukdom, CAH (medfödd binjurebarksförstoring), kan även drabba pojkar, men syns då inte på utsidan. Det fångas upp på PKU-provet på BB, och även pojkarna behöver resten av livet tillföra de nödvändiga hormoner som saknas; kortison och aldosteron. 

Det finns en lång rad olika sjukdomar som påverkar den könsliga utvecklingen, från genetiken till könskörtlar, yttre och inre könsorgan och kroppsbyggnad. Detta är inte ”intersex” utan även i Sverige används den engelska förkortningen DSD, disorders of sex development. Det vanligaste av dessa ovanliga tillstånd är Klinefelters syndrom, pojkar som har en extra könskromosom (XXY i stället för XY). Det föds ungefär 70 sådana pojkar per år i Sverige, men det är ofta svårt att upptäcka detta innan de i vuxen ålder söker hjälp för att de inte lyckas bli pappor. Näst vanligaste DSD är Turners syndrom; det föds årligen cirka 25 flickor som saknar en av sina X-kromosomer, vilket oftast upptäcks i barndomen på grund av hjärtfel, kortvuxenhet eller utebliven pubertet. Att använda CAH-flickor, Klinefelter-killar och Turner-tjejer som slagträn i transdebatten, och hävda att deras medicinska problem skulle motbevisa att biologiskt kön är binärt, är orimligt. 

Det verkar finnas en hel del homo- och bisexuella som inte känner sig hemma i den identitetspolitiska rörelse som RFSL verkar ha blivit. Därför har man bildat en ny organisation för lesbiska, homo- och bisexuella, LHB-förbundet, men de har inte varit välkomna att delta på Stockholm Pride. 

Inom HBTQ har de förstnämnda sexuella läggningarna HB (homo- respektive bisexualitet) och könsidentiteterna TQ (trans respektive queer) ganska lite gemensamt. Där HB gjorde sig kvitt en felaktig sjukdomsstämpel, kräver TQ att friska kroppar skall bli livslångt vårdberoende. Hos små barn är könsöverskridande beteende inte sällan de första tecknen på att de kommer bli gay eller bi. Idag riskerar de att i stället uppfattas som ”trans”, och att med läkemedel blockera deras naturliga pubertet blir då en slags omvändelseterapi. 

Att RFSL argumenterat för att barn skall kunna ges pubertetsblockerare så fort puberteten startat, kan ses som ett kvitto på hur organisationens fokus flyttats från HB till TQ. Och de flesta patienter med olika DSD ställer sig nog frågande till varför RFSL adderat dem som ”I” till den svällande akronymen.

Mats Reimer är läkare sedan 40 år, varav de senaste 25 åren som barnläkare och skolläkare i Mölnlycke utanför Göteborg.

***

Läs även: På spaning efter hjälten

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa