Meritokratin tar revansch

I Joseph Campbells  tongivande Hjälten med tusen ansikten från 1949 skildras den så kallade mono-myten. Den utgör, enligt Campbell, ett underliggande symboliskt ramverk för hela den västerländska identiteten och har under de senaste årtusendena återkommande uttryckts i form av kulturbärande berättelser – från Homeros Odysséen till George Lucas Stjärnornas Krig. Ramverket kan sägas beskriva den västerländska folksjälens kärna, och skildrar i stiliserad form idealmänniskans moraliska och kompetensmässiga utveckling. I korthet innebär det en transformation från alldaglighet till hjälteroll, där protagonisten finner ett högre kall, motsträvigt accepterar det och genom lidande och självuppoffring skapar en bestående förbättring av både sig själv och världen. 

Hjältens inledande svaghet gör det möjligt för publiken att identifiera sig med honom och gör berättelsen om en moralisk resa till ett eftersträvansvärt och uppnåeligt ideal även för dem själva. Över tid kom dessa ideal att ligga till grund för upplysningserans strävsamma upptäckarglädje, vilket inte bara banade vägen för ökande välstånd och innovation – utan även etablerade det moderna samhällets individualistiska och meritokratiska normer. 

Antitesen till hjältemyternas upplysningsideal är sextio- och sjuttiotalens postmodernistiska rörelse, som inte bara dekonstruerade hjältens målsättning utan även hjältens själva identitet. Nu ersattes berättelsen om hjältens utveckling och dåd med frågan om grupptillhörighet, där hjälterollen ifrågasattes utifrån ett maktanalytiskt perspektiv. Vems hjälte förverkligade vilka ideal – och på vems bekostnad? 

Dekonstruktivistiska, maktanalytiska och identitetspolitiska ideal anammades av vänsterrörelsen i väst som ett substitut för det som gick förlorat i samband med östblockets kollaps efter 1989. Som konsekvens ökade snabbt kraven på att lyfta fram identitetspolitiskt önskvärda förebilder i alla delar av samhället – vilket nu blivit synligt inom såväl kultur och akademi som näringsliv. 

De identitetspolitiska ingreppen i kultursektorn är de mest iögonfallande. Nyligen skapade streamingtjänsten Netflix skandal när den hellenistiska drottningen Kleopatra av Egypten fick gestaltas av en afro-amerikansk skådespelerska, Adele James, därför att hon var svart. På motsvarande sätt var karaktären Jarl Haakon i vikingadramat Valhalla svart, och i det historiska dramat Mary, Queen of Scots porträtterades bland annat den skotske adelsmannen Lord Thomas Randolph av en svart aktör. 

Det är en självklarhet att skådespelare på detta sätt ska kunna gestalta en rollfigur med en annan hudfärg än skådespelarens egen – men ur ett maktanalytiskt identitetspolitiskt perspektiv är det omvända förhållandet otänkbart. Att en mörkhyad person gestaltar en ljushyad rollfigur anses progressivt och normbrytande, medan motsatsen ses som ett uttryck för förtryck.

Skälet är att den identitetspolitiska maktanalysen reducerar samhället till ett system av konkurrerande maktanspråk och konflikter mellan över- respektive underordnade grupper. Eftersom sanningsbegreppet har dekonstruerats uppfattas vart och ett av dessa maktintressen äga en egen version av sanningen, som har formulerats för att försvara deras autonomi och egenmakt. Ur detta perspektiv finns det alltså flera parallella sanningar: en svart sanning, en vit sanning, en homosexuell sanning och så vidare. Och om en överordnad grupp motsätter sig en underordnad grupps beskrivning av tillvaron likställs detta med en form av våld – där det egna maktintresset leder till förtryck av det underordnade gruppens sanningsupplevelse. 

Dessa multipla sanningsdefinitioner, där ”utsatta” grupper ges tolkningsföreträde, tydliggör identitetspolitikens instrumentella syn på kulturen som ett medel för att störta den politiska makten. Det viktiga är identiteten, inte dåden, historien eller vem regissören bedömer är bäst lämpad för en roll. 

Vad som går förlorat i identitetspolitiskt motiverade berättelser är dock just den komponent som gör dem relevanta för sin publik, nämligen dåden och den kulturbyggande karaktärsutvecklingen. Den feministiska hjältinnan Rey i de nya Stjärnornas krig-filmerna är en fulländad jedi-riddare redan i filmens inledning, vilket gör berättelsen meningslös – utöver det stelt identitetspolitiska budskapet att även en kvinnlig protagonist kan besegra en manlig antagonist. Av samma skäl floppade serietidningsföretaget DC Comics satsning på att göra Stålmannen till en bisexuell klimataktivist. Förnumstiga identitetspolitiska pekpinnar som dessa berövar publiken möjligheten att identifiera sig med hjältens utveckling – eftersom den identitetspoltiska hjälten är statisk och ideologiskt fulländad redan från början. 

På samma sätt har även näringslivet länge utsatts för hårda identitetspolitiska påtryckningar – både internt och externt. 2016 fastslog exempelvis Marc Benioff, vd för försäljningsjätten Salesforce, att företag bör ha ett högre syfte än att tjäna pengar. Och världens största kapitalförvaltare, amerikanska Blackrock, har börjat ställa krav på den etniska och könsmässiga styrelsesammansättningen i de bolag man investerar i.  

Med förhoppningen att inte stöta sig med dessa mäktiga intressen har många företag försökt anpassa sig till den nya doktrinens auktoritära moral. Från biljätten Mercedez-Benz över it-bolaget Cisco till svenska Ö&B anammas Prideflaggan. Trots att inget av dessa företag har speciellt mycket att vinna på att ta ställning i identitetsfrågor hoppas man att sådana symboliska handlingar ska immunisera företaget mot kritik från både media och progressiva anställda. Men allt mer tyder på att denna strategi är på väg att nå vägs ände. 

Högersidan häcklar gärna den identitetspolitiska rörelsen med frasen “go woke, go broke” – med referens till att knäböjandet är impopulärt i konsumentledet. År 2019 tappade exempelvis rakbladsföretaget Gillette 8 miljarder dollar i marknadsvärde efter en reklamkampanj på temat “toxisk maskulinitet”. Och i våras förlorade den amerikanska lågpriskedjan Target nära 13 miljarder dollar i marknadsvärde efter en kampanj fokuserad på bland annat transsexuella baddräkter med plats för manliga könsdelar. Och det marknadsledande amerikanska ölmärket Bud Light tappade över 25 procent av försäljningen efter ett samarbete med influencer-transpersonen Dylan Mulvaney. 

Identitetspolitikens realekonomiska konsekvenser leder alltså till smärtsamma korrigeringar inom många stora företag. Streamingplattformen Netflix har tvingats avskeda flera hundra anställda i vad som kallas “woke-utrensningar”, där identitetspolitiskt drivna tv-serier har lagts ned på grund av olönsamhet och låga tittarsiffror. 

På motsvarande sätt avskedade Disney i november 2022 sin aktivistiske vd Bob Chapek, sedan hans ställningstagande för genusundervisning i grundskolan ledde till en konflikt med Floridas konservative guvernör Ron DeSantis. Bråket lär ha kostat streamingtjänsten Disney+ 2,5 miljoner prenumeranter, vilket tillsammans med en serie fiaskoartade identitetspolitiska filmer raderade en tredjedel av mediajättens börsvärde. Bolaget återinsatte sin tidigare vd Bob Iger som avskedade 7 000 anställda, stoppade ett stort antal identitetspolitiska projekt och slog fast att bolagets innehåll hädanefter inte ska vara ”agenda-drivet, utan underhållnings-drivet”. 

Något liknande följde efter Tesla-miljardären Elon Musks förvärv av Twitter. Musk – som tidigare beskrivit identitetspolitisk aktivism som “the woke mind virus” och avvecklat Teslas HBTQI- och mångfaldsavdelning – inledde sitt ledarskap med att avskeda över 80 procent av Twitters personal. I samband med det publicerade han under rubriken “The Twitter Files” ett stort antal dokument som visade hur företagets tidigare ledning på aktivistisk grund konsekvent hade försökt dämpa konservativa budskaps genomslag i Twitters algoritm. 

Musks tuffa tag kritiserades hårt av identitetspolitiska aktivister över hela världen, och hans radikala frihetsbudskap spåddes leda till en snabb undergång för hela verksamheten. Men profetiorna besannades inte, och åtgärderna ser i stället ut att ha stabiliserat företagets ekonomi efter åratal av ohållbara förluster. 

Sensmoralen blir att företag som sätter ideologi och moralisk fostran av anställda och kunder före ambitionen att leverera de varor och tjänster som efterfrågas inte bara förlorar sina intäkter, utan även sin förmåga att genom produktivitet och värdeskapande faktiskt göra världen till en bättre plats på riktigt. 

De identitetspolitiska påtryckningar som näringslivet länge har utsatts för bör inte ses som bagateller – utan som ett medvetet angrepp på upplysningsidéns själva kärnvärden. Meritokrati ersätts med kvotering, individuellt ansvarstagande med offerskap, risktagande med triggervarningar, förnuft med dekonstruktion av sanningen och innovation med ett statiskt, utjämnat och agensberövat människoideal. 

Men utvecklingen möter nu alltså ett hårdnande motstånd, även juridiskt. Nyligen beslutade USA:s högsta domstol att förbjuda så kallad “positiv särbehandling” vid antagningen till landets universitet och college. Denna typ av regler har tidigare använts för att kvotera in mörkhyade studenter, vilket domaren Clarence Thomas – själv svart och allmänt ansedd som konservativ – i samband med förbudet beskrev som en “roderlös, etnisk rangordning som utformats för att säkerställa en specifik rasblandning hos de studerande”. 

En återgång till en mer meritokratisk ordning speglas även i den globala attitydundersökning som redovisningsjätten Deloitte nyligen publicerade. Där visas entydigt att Generation Z (personer födda efter 1997) nu rankar personlig ekonomi, trygghet och värdeskapande som viktigare än social rättvisa och klimatfrågor, i jämförelse med den föregående generationen, millennials (födda 1981 till 1996). 

Trenden finns även här. Ungdomsbarometerns undersökning “Generationsrapporten 2023” finner allt färre ungdomar som identifierar sig med aktivistiska ideologier som feminism och antirasism – och andelen ungdomar som identifierar sig med en politisk ideologi sjunker kraftigt för andra året i rad. Progressivt laddade frågor har också tappat sin dragningskraft bland ungdomar. På två år har andelen som finner miljö- och klimatfrågor särskilt viktiga sjunkit med nio procentenheter, och jämställdhetsengagemanget har fallit med åtta.

De frågor som ökar i betydelse speglar i stället konkret pragmatism som sjukvård, försvar, energipolitik och kriminalpolitik.  Denna utveckling drivs främst av unga män som förkastar ideologiska ställningstaganden till förmån för personliga identitetsuttryck som “gamer” eller “träningsmänniska” – men mönstret finns även bland kvinnor. 

Attitydförändringen motsvarar vad som inom näringslivet ibland kallas corporate neutrality – eller företagsneutralitet. Detta betyder i korthet att ett företag prioriterar produktivitet och lönsamhet – och därför väljer bort moraliska pekpinnar som riskerar att stöta bort delar av kundbasen. Det är detta ideal som uttrycks i den uppväxande generationens övergång från aktivism till realism, där teoretiska moraliska ideal förkastas till förmån för konkretion och ekonomisk hållbarhet. 

För fria människor på fria marknader måste ständigt ta steget ut i det okända – förändring driver fram förbättring. Det är också ytterst vad Joseph Campbells dynamiska mono-myt uttrycker: löftet att var och en av oss kan ge oss ut på vår egen hjälteresa där mod och hårt arbete snarare än offerskap och identitet gör det möjligt bli bättre versioner av oss själva.

***

Läs även: Adrian Wooldridge: "Utan meritokrati blir det en ständig kamp"

Läs även: Kan du ingenting? Du får alla rätt ändå