Min vän – en dömd våldtäktsman
Domstolar ska hellre fria än fälla, men så fungerar det inte när det gäller sexualbrott. Kan man lita på rättsväsendet – eller på sitt eget omdöme när ens vän dömts för våldtäkt?
I oktober förra året fälldes en kamrat till mig för våldtäkt. I april fälldes han även i hovrätten. Nu söker han resning i Högsta domstolen, som accepterar cirka en på tusen ansökningar. Lycka till, kompis.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag tvivlar inte på min kamrats oskuld. Men jag tvivlar på min brist på tvivel. Jag läser domarna och de tillgängliga delarna av förundersökningen. Där finns inte mycket att gå på. Som så många andra våldtäktsfall är det en fråga om ord mot ord. Jag står inför samma dilemma som domarna gjorde – att välja vem jag ska tro på. Den målsägande kvinnan har jag aldrig träffat, och känner bara till från förundersökningen. Nog har hon också stöttande vänner som tror på hennes berättelse.
Hur väl känner jag min kamrat? Förbättrar eller försämrar vänskapen min omdömesförmåga? Hur gott är mitt omdöme? Hur gott är mitt omdöme om mitt omdöme? Visserligen betyder vänskapen att jag vet betydligt mer om min vän än de som dömt honom. Detta sätter fallet i ett annat ljus. Men även ljus kan förblinda. Att tvivla på min kamrat innebär att jag tvivlar på mig själv och mitt omdöme. Skulle min kamrat verkligen ha gjort det här? I så fall, vad säger det om mig, som känner, gillar, och stödjer honom?
Det jag läst i förundersökningen har inte kunnat rubba min tro på min vän. Att han dömts förändrar inte det.
Min kamrat är en vild person. Han har sitt utseende emot sig. En skräckinjagande blatte med ett förflutet i kampsport och säkerhetsbranschen. Han ser skyldig ut. Även om domen är felaktig så är den inte förvånande. Samtidigt känner jag min vän väl, och tror (vet?) att han aldrig skulle göra vad som beskrivs i domen. Om min kamrat hade gjort vad han anklagats och dömts för så skulle han ha erkänt. Han är inte en person som döljer sina fel.
Det är möjligt att jag misstar mig och att min kamrat faktiskt är skyldig. Rättvisa och rationalitet kräver att möjligheten behandlas. Och visst finns det problem med hans berättelse. En kvinna som i ena stunden frivilligt har sex med honom börjar senare samma dygn en process för att få honom fälld för våldtäkt.
Det jag läst i förundersökningen har inte kunnat rubba min tro på min vän. Att han dömts förändrar inte det. Till saken hör att beviskraven för sexbrott är lägre än de är för andra brott. Inte formellt, naturligtvis, men väl i praktiken. Enligt domen så är det ”ställt utom rimligt tvivel” att min kamrat är skyldig. Jag ser inte hur det kan vara så. Är det verkligen rimligt att allt tvivel på hans skuld är orimlig? Är mitt tvivel alltså orimligt? Den enda direkta bevisningen är kvinnans vittnesmål.
De flesta rättsfall är komplicerade. Skurkar ser inte ut som skurkar, och ibland begår i grunden goda människor onda handlingar. Jag är medveten om det. Men gäller det även min kamrat? Hur bör jag göra för att få reda på sanningen? I nuläget vet bara min kamrat och den målsägande kvinnan vad som faktiskt hände. Och nog gör det mänskliga psykets irrgångar det tänkbart att ingen av dem vet vad som faktiskt hände.
Min kamrats liv har slagits i spillror. Han dömdes först till två års fängelse, men hovrätten ansåg att två och ett halvt var mer passande. I praktiken blir det sexton månaders fängelse. För en gångs skull så är jag glad över Sveriges mesiga rättsväsende. Men skadan är ändå stor. Ett skadestånd på 165 000 tusen plus ränta ska betalas. Han kommer att förlora sitt arbete och få yrkesförbud i de branscher han byggt sin karriär och sitt kontaktnät inom. De flesta av hans många vänner tror på honom, men andra har blivit ”obekväma med hans sällskap”. Snart kommer han att få ha en inte särskilt munter konversation med sin tolvåriga dotter.
Enligt både regler och sed bör våra domstolar hellre fria än fälla. Men när det gäller sexbrott har vi i praktiken slutat med det.
Att oskyldiga döms är oundvikligt i ett fungerande rättssystem. Inget system kan alltid ha rätt, och vi måste därför acceptera risken att det blir fel. Det enda sättet att inte döma någon oskyldig är att inte döma någon överhuvudtaget. Ibland ter sig helt enkelt oskyldiga som skyldiga. Men att det är oundvikligt hindrar inte att felaktiga domar skadar förtroendet för rättsväsendet.
Enligt både regler och sed bör våra domstolar hellre fria än fälla. Men när det gäller sexbrott har vi i praktiken slutat med det. Beviskraven är lägre, rättegångarna hålls bakom stängda dörrar, och förundersökningarna censureras. Hårdare straff för sexbrott har unikt politiskt stöd, eftersom även vänstern ser dessa som ett problem. Av någon anledning går det att skylla på samhället när man rånar, stjäl, misshandlar, och mördar, men inte när man våldtar.
Kanske är det till och med bra att vi sänker beviskraven. Resultatet är att vi kan fälla fler gärningsmän. Kanske är det värt att några oskyldiga stryker med. Vad vet jag? Men då blir frågan: är det alla andra brott som har för höga beviskrav? Eller är det sexbrotten som har för låga?
Om vi ska offra oskyldiga människor så bör vi göra det med öppna ögon. Vi bör inte dölja att det är vad vi håller på med. Att döma oskyldiga är illa nog utan att förvärra det med att ljuga för oss själva. Rättegångar bör vara öppna, och förundersökningar tillgängliga. Låt folk se hur domstolarna resonerar, precis som vi i andra fall anser vara nödvändigt för rättssäkerheten. Detta är inte bara för rättssäkerhetens skull, utan även för de dömdas anhöriga. Vi bör göra vårt bästa för att upphäva deras tvivel. På det ena eller det andra sättet.
***
Jakob Sjölander är författare och har bland annat skrivit The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures.
Läs även: JK: Det är inte mitt fel – det är lagens
