När forskaren blir viktigare än själva forskningen

Debatten om Sameh Egyptsons avhandling tycks handla mycket om vetenskapligheten i hans arbete. Flera av debattinläggen repeterar argumenten från den ledamot i betygsnämnden som röstade för att avhandlingen skulle underkännas – men i ett hårdare tonläge. Men är det omsorg om vetenskaplig kvalitet som främst ligger bakom uppmärksammade inlägg från till exempel Elena Namli, Carl-Henric Grenholm och Mattias Gardell?  

Gardell upprörs över att Egyptson bryter mot "god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer". Han själv har länge styrt och varit vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet. Han ingår fortfarande i ledningen för verksamheten, och har under senare år samarbetat med den Erdoğan-vänliga turkiska tankesmedjan SETA som årligen publicerar "European Islamophobia Report". I den pekar CEMFOR-forskare ut och namnger individer, bland annat i Sverige, på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister. Om Egyptson ska kritiseras för hur olika individer exponeras så är i alla fall inte Gardell rätt person att lyssna på. 

Uppsalaprofessorerna Namli och Grenholm angriper avhandlingens "politiserade karaktär" och säger att slutsatserna saknar belägg. Namli har emellertid kritiserats för just det slags osaklighet hon själv nu anklagar Egyptson för. Hon hävdade i en debatt i SvD 2017 att regimen i Ryssland inte kunde ses som ansvarig för "paramilitära" truppers agerande i östra Ukraina, och gjorde bedömningen att de baltiska staterna inte var hotade av den ryska ockupationen. I den kontroversen angav hon aldrig några källor som stöd för sina ståndpunkter utan hänvisade till sig själv och "många forskare i olika länder". Egyptson, däremot, anger källor i sin avhandling.  

Att Grenholm vill dra en lans för analyser utan politisk färg är något förvånande. Han är professor emeritus i etik och är i Sverige känd för sin framträdande roll i den radikala kristna vänsterrörelsen (se t.ex. Johan Sundeens "68-kyrkan" från 2017) och de extrema ståndpunkter som han i sin ungdom intog i Palestina- och Israelfrågan. Grenholm har varit verksam som präst i Svenska kyrkan och tycks själv ha varit en av upphovspersonerna för en politiseringsprocess som banade väg för vad som enligt flera kritiska röster har lett till samarbeten mellan Svenska kyrkan och Islamiska förbundet i Sverige. Egyptson har deltagit i den stundvis hårda debatten och han tar i avhandlingen upp just Svenska kyrkans roll i utvecklingen. Den bakgrunden kunde ha nämnts för alla de Expressenläsare som sannolikt har begränsad inblick i ämnet – om det hade funnits seriösa intentioner att sakligt diskutera intressen och motiv i forskning.  

Men saklighet är nu inte ledmotivet i Egyptson-debatten. Utan någon som helst självrannsakan ägnar sig Namli, Cederholm, Gardell med flera åt karaktärsmord. Det är ledsamt att beskåda med tanke på att Sameh Egyptson så tydligt uttrycker en ambition att föra diskussionen om islamism framåt – med hjälp av forskning. Här rekommenderar jag att den som inte har möjlighet att sätta sig in i hans 740 sidor långa avhandling i vart fall läser exempelvis Evin Ismail, Mats Lindberg, Khaled Salih och Andreas Johansson Heinö som redogör för förtjänsterna i avhandlingen. Mycket talar för att debatten om vetenskaplig oredlighet i betydande utsträckning handlar om något annat.   

Namli och Grenholm säger nämligen att "Vi kan inte erinra oss något annat exempel i modern svensk universitetshistoria där lika allvarliga avsteg har gjorts från vedertagna normer för akademisk examination." Mattias Gardell är lika upprörd. Men vad är detta? Helt oväntat tycks Karl Poppers vetenskapsteoretiska perspektiv, eller till och med gammeldags hårdkokt positivism, försvaras som rättesnöre för humanvetenskaperna. Plötsligt är alla extrema former av postmodernism, kritiska studier, och avkoloniseringsstudier som bortblåsta. Ska detta tolkas som en ny våg av stöd för rationalism och positivism i den svenska universitetsvärlden? Så är det självfallet inte. 

Egyptsons kritiker beter sig nämligen inte konsekvent. Det finns såklart mängder av avhandlingar som kritiserats hårt för att vara ovetenskapliga. Men tidigare har det inte varit lätt att få gehör för sådan kritik. Jag vill nämna två exempel som får illustrera problemets natur.  

Historikern Jonny Hjelm har under flera år framfört kritik mot politiseringen av sameforskningen i framför allt Sverige och visat, bland annat i boken Hålla huvudet kallt hur till exempel "avkoloniseringsstudier" tränger bort vetenskapliga metoder och principer (se även Respons 2/2021 och Fokus 2023-02-27) . När han gjort detta har det fått begränsat eller inget stöd i den offentliga debatten. Intrycket är snarast att inläggen har tigits ihjäl. Däremot har Hjelm råkat ut för cancelleringsförsök till följd av det han skrivit. Samma sak gäller Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi som kritiserade svenska universitet för att i alltför stor utsträckning lägga vetenskapliga principer åt sidan för att uppnå politiska mål. Av boken Genusdoktrinen framgår det hur universitet och forskning politiserats och att det är allt för vanligt att ovetenskapliga avhandlingar godkänns. Författarna tar upp ett flertal empiriska exempel som knappast kan avfärdas som enstaka olycksfall i arbetet. Men när Genusdoktrinen släpptes så tegs den mestadels ihjäl vid universiteten. Forskare vid Stockholms universitet uppmanade kolleger att inte diskutera boken. Wyndhamn och Arpi skulle cancelleras. Jämför man de olika fallen så tycks variationen i teman för forskningen spela stor roll för hur mycket vetenskaplighet betonas. Den som kritiserar forskning om samer och genus bemöts med tystnad. Den som skriver om islamism utsätt för högljudd kritik eller något värre (se bland annat organisationen Hjärtas kampanj mot Egyptson i digitala medier). 

Debatten om Egyptsons avhandling slutar inte här. Men två slutsatser kan dras av ovanstående resonemang. Den första är att Egyptsons avhandling fick en bedömning som var ovanligt hård och som vanligtvis bara förekommer när det uppdagats att en avhandling innehåller omfattande och systematiska plagiat. Måttstocken som tillämpades mot honom är en annan än den som tillämpas vid disputationer i andra ämnen inom samhällsvetenskap, humaniora och teologi. 

Den andra är att debatten om Egyptsons avhandling är vilseledande. På ytan verkar den handla om att Egyptson har hittat på sina resultat och att de som har reagerat mot avhandlingen främst värnar om vetenskaplighet, god forskningssed och rationell dialog. Men det är i flera fall precis tvärtom. Det handlar snarast om ett slags metodologisk opportunism. Just i det här fallet läggs alla postmoderna traditioner åt sidan och det ställs krav på att avhandlingen måste följa en positivistisk tradition. Själv välkomnar jag sådana krav för ett ämne som det Egyptson disputerar i. Men kritikerna backar sedan tillbaka in den relativistiska dimman och formulerar en kritik som bygger på antaganden och normativa spekulationer. Att Egyptson har belägg för sina slutsatser spelar ingen roll. Han är ju "islamofob". "Metoddebatten" tycks mest vara till för att maskera underliggande ideologiska positioner. Det är verkligen synd att det har blivit så. För Egyptson säger något som är viktigt för den som vill verka för integration och försvara demokratin i Sverige.

***

Efter Sten Widmalms artikel "När forskaren blir viktigare än själva forskningen" (230320) har två begäranden om genmälen inkommit till Fokus.

Sten Widmalm hävdar att kritiken mot Sameh Egypsons avhandling skulle vara utryck för en "cancellingkultur" som innebär att man vill beröva personer med vissa politiska åsikter en vetenskaplig plattform. Det som skriver om islamism bemöts då av hårdare kritik än andra.

Vi menar att den som ägnar sig åt "cancelling" är Widmalm själv. I stället för att sakligt bemöta våra argument mot Egyptsons avhandling misstänkliggör han våra motiv. Widmalm ägnar sig åt grova personangrepp och påstår att vi inte alls drivs av omsorg om vetenskaplig kvalitet utan av politiska bevekelsegrunder. Detta sätt att skriva om sina akademiska kolleger är högst beklagligt.

Enligt Widmalm skulle vi begå ett "karaktärsmord" på Egyptson och beskylla honom för att vara islamofob. Detta är falskt. I vår artikel i Expressen (27/2) angriper vi ingalunda Egyptson som person. Vi kallar honom aldrig "islamofob". Det vi argumenterar för är att hans avhandling kan utnyttjas av dem som praktiserar islamofobi och söker legitimera den.

Widmalm påstår vidare att vi skulle angripa avhandlingens politiska karaktär och mena att vetenskaplig analys inte får ha politisk färg. Detta stämmer inte heller. I vår egen forskning har vi ingående studerat relationen mellan religion och politik. Vi har då också argumenterat för att sådana undersökningar kan innehålla normativa ställningstaganden i politiska frågor. Men detta slags studier måste vila på en solid teoretisk och metodologisk grund. Annars får de karaktär att ett rent ideologiskt projekt med ett försvar av en politisk hållning snarare än en vetenskaplig granskning.

Vår kritik i Expressen innehåller tre punkter. För det första har Egyptsons avhandling grava teoretiska och metodologiska brister. Det vi framför allt framhåller är att en vetenskaplig studie av politisk islam inte kan bortse från rörelsens religiösa dimension. Islamiska Förbundet som är objektet för Egypsons analyser är en komplex religiös rörelse som inte får reduceras till ett politiska nätverk. För det andra är vi kritiska mot Lunds universitet som inte följde vedertagna normer för akademisk examination. Både opponenten och samtliga ledamöter i betygsnämnden saknade docentkompetens. För det tredje framhöll vi att namngivna personer mot sitt nekande pekades ut som islamister. Detta innebär en hantering av känsliga personuppgifter men Lunds universitet har avstått från att låta etikpröva projektet.

Lagen om etikprövning är etablerad och syftar till att också forskare ska reflektera över sitt ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna.

Widmalm diskuterar inte någon av dessa tre kritiska punkter. I stället väljer han att misstänkliggöra oss. Våra uppfattningar om Rysslands krigföring i Ukraina och om palestiniernas mänskliga rättigheter ges en helt missvisande beskrivning. Att vara kristen socialdemokrat framställs i Widmalms artikel som diskrediterande för en forskare. Detta om något är ett uttryck för "cancellingkultur". När argumenten tryter misstänkliggörs den andres motiv och personliga karaktär.

Allvarligt är också att Widmalm tillskriver oss ett antal besynnerliga vetenskapsteoretiska och metodologiska ståndpunkter som vi aldrig någonsin intagit. Han beskyller oss för metodologisk opportunism, försvar av en gammaldags positivism, samtidigt som vi skulle omfatta en postmodern relativism. En sådan position är svår att ens föreställa sig och den har ingenting att göra med vår forskning.

Som Widmalm vet har vi och våra kolleger inom etikämnet i Uppsala arbetat mycket ingående med vetenskapsteoretiska och metodologiska frågor. Vi har publicerat flera uppmärksammade arbeten om etisk teori och teologisk metod. Vi har bland annat utvecklat en metod för innehållslig idéanalys som ska möjliggöra kritisk granskning av olika förståelser av relationen mellan religion, etik och politik.

Det är just denna metod som Egyptson säger sig använda i avhandlingen. Men han gör det bristfälligt vilket påverkar värdet i avhandlingens resultat. Därför menar vi att avhandlingen behöver utsättas för en saklig vetenskaplig kritik. Denna kritik bör bemötas med sakliga argument – inte med misstänkliggöranden och personangrepp.

Elena Namli, professor i teologisk etik, Uppsala universitet

Carl-Henric Grenholm, professor emeritus i etik, Uppsala universitet

I Sten Widmalms artikel förekommer allvarliga sakfel som rör mig personligen och det forskarcentrum där jag tidigare var en av två vetenskapliga ledare, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), vid Uppsala universitet. Widmalms argument och analys ämnar förstås mycket i övrigt att önska, men de får stå för honom. Däremot kan så pass allvarliga sakfel inte stå okorrigerade.

Wildmalm skriver: "Gardell upprörs över att Egyptson bryter mot ’god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer’. Han själv har länge styrt och varit vetenskaplig ledare för [CEMFOR]. Han ingår fortfarande i ledningen för verksamheten, och har under senare år samarbetat med den Erdoğan-vänliga turkiska tankesmedjan SETA som årligen publicerar ’European Islamophobia Report’. I den pekar CEMFOR-forskare ut och namnger individer, bland annat i Sverige, på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister."

Jag vidhåller att Egyptson brutit mot god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer (som dolda agenter för en hemlig sammansvärjning). Däremot behöver Widmalms felaktiga utsagor i ovan citerade paragraf korrigeras enligt följande:

Mattias Gardell, professor i religionshistoria, Uppsala universitet

Mattias Gardell har tre huvudinvändningar. För det första hävdar han att han aldrig samarbetat med "med den Erdoğan-vänliga turkiska tankesmedjan SETA och det har heller inte CEMFOR någonsin gjort."

På CEMFOR:s webbsida kan man läsa att "I den sjätte utgåvan av European Islamophobia Report ger 37 lokala forskare och experter inom rasism och mänskliga rättigheter en överblick över islamofobins institutionalisering, uttryck och utbredning i Europa. Den svenska delen av denna rapport pekar på en oroväckande ökning och normalisering av islamofobi i Sverige. Publikationen stöds av ett antal framstående forskningsinstitut och lärosäten, inklusive Cemfor." På framsidan av den aktuella rapporten European Islamophobia Report 2021 kan man se CEMFOR:s logga. En av redaktörerna för European Islamophobia Report är Farid Hafez som skapade denna hårt kritiserade publikationsserie. I rapporten där CEMFOR är samarbetsparner står det att rapporten publicerats av "Leopold Weiss Institute" vilket är en del av organisationen SETA. Utöver detta så var Mattias Gardell medförfattare till det kapitel som handlade om Sverige och som publicerades i European Islamophobia Report 2017 då han var chef för CEMFOR. Den rapporten publicerades mycket tydligt under organisationsnamnet SETA. I maj i år avser Gardell att delta vid en stor islamofobikonferens i USA som anordnas av International Islamophobia Studies and Research Association (IISRA). Där sitter Gardell i styrelsen tillsammans med nämnde Farid Hafez – redaktören som Gardell säger att han aldrig har samarbetat med. Trots allt detta säger Gardell att han och CEMFOR aldrig samarbetat med SETA. Men bevisen mot hans påståenden är entydiga.

För det andra; Mattias Gardell skriver att han inte ingår "i ledningen för CEMFOR." Jag beklagar misstaget. Han var dess chef fram till 2021 och är nu forskare vid CEMFOR.

För det tredje hävdar Gardell att European Islamophobia Reporten som CEMFOR bidragit till inte pekat ut och namngett individer i bland annat Sverige på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister. Jag tror inte alla de personer som hängs ut i den CEMFOR-stödda rapporten skulle hålla med. De publiceras namn under vidriga former under rubriken "Central Figures in the Islamophobia Network".

Grenholm och Namli tillför inget nytt i debatten. Jag vidhåller att de genomför ett karaktärsmord på Egyptson. De skriver bland annat: "Några belägg för detta går inte att finna i avhandlingen som i stället ’lägger pussel’ via antaganden och indicier.” De beskyller Egyptson för att ha presenterat i bästa fall ingenting och i sämsta fall 740 sidor av lögner. Det är en falsk beskrivning av avhandlingen, och det är en beskyllning som Egyptson inte förtjänat. Att någon går så hårt ut och utan belägg anklagar en nydisputerad forskare har jag aldrig sett tidigare.

Som avslutning har jag ett tips till Gardell, Grenholm och Namli. Läs vad Malmöimamen Saeed Azam säger i Sydsvenskan 13/2: "Jag var medlem i brödraskapet och Sameh Egyptson har delvis rätt".  Försök se hur informerat han uttrycker sina synpunkter om Egyptsons avhandling. Det är ett bra exempel på att det går att diskutera Egyptsons bidrag med rationella argument. Det hade varit glädjande om fler personer med en lång akademisk karriär vid universitet hade kommit upp i den nivån i debatten om det Muslimska brödraskapet.

Sten Widmalm, professor i statskunskap, Uppsala universitet