När högskolorna blir politikens medlöpare

Det finns tyvärr ingen garanti för att storslagna politiska projekt bygger på fakta och etablerad kunskap snarare än på fromma förhoppningar, även om det pumpats in miljarder i skattemedel. Högskolorna har därför en viktig roll att spela när det gäller att upptäcka fel och brister i politiska beslutsunderlag. Men det kräver givetvis att forskare faktiskt kan ägna sig åt sådant. Därför har det internationella forskarsamfundet, med FN-organet UNESCO i spetsen, enats om vikten av att högskolorna upprätthåller ett kritiskt avstånd till samhället. En högskola som håller viss distans till samhällsutvecklingen blir inte enbart en utförare av politiskt beslutade satsningar, utan kan även bidra till att felaktiga beslut korrigeras. 

Att detta inte alltid fungerar i praktiken illustrerar det uppmärksammade fallet med ekonomen Christian Sandström vid Högskolan i Jönköping. När han skickade in en ansökan om befordran till professor trodde han att saken var klar. Enligt en tidigare överenskommelse skulle det räcka att han handlett några doktorander. I övrigt uppfyllde han redan alla krav, enligt oberoende sakkunniga. Men i stället fick Sandström beskedet att den interna bedömningsgruppen utarbetat en lista med nya, strängare krav. Krav som man menade att han inte uppfyllde. 

Till saken hör att Sandström på senare tid börjat intressera sig för grön industripolitik, vilket lett till en rad debattartiklar, forskningsrapporter och intervjuer i medierna. Där varnar han bland annat för att enorma subventioner riskerar skapa ”gröna bubblor”, när det står klart att företagen inte kan hålla vad de lovat. Exempelvis riskerar, enligt Sandström, havsbaserade vindkraftsparker bli betydligt mindre lönsamma än vad som tidigare antagits. 

I Dagens Industri (25/11) framgick att den professor som haft en ledande roll i bedömningsgruppen sitter i styrelsen för sin partners konsultbolag, verksamt inom förnybar energi. Partnern är också verksam i ett vindkraftsbolag. Även högskolan själv har förbundit sig att verka för den gröna omställningen. Då, våren 2023, framstod Northvolt och andra satsningar dessutom som visionära, progressiva framtidsprojekt och de få kritikerna avfärdades som inskränkta nejsägare och förlöjligades i medierna. Alltså försökte man bli av med Sandström. Han fortsatte dock att skriva om ämnet och gav hösten samma år ut boken Gröna bubblor. 

Ett år senare hamnade Northvolt i en akut finansieringskris och LKAB pausade vätgasprojektet Hybrit. Vattenfall och regeringen har i samma veva lagt flera stora vindkraftsprojekt på is. Exakt vilken roll Sandström och hans meddebattörer - inte minst ekonomiprofessorn Magnus Henreksson – har spelat i denna dramatik är svårt att kvantifiera, men att de påskyndat det oundvikliga verkar troligt. 

Hanteringen av Christian Sandström har gjort att Högskolan i Jönköping nu framstår som ett lärosäte som månar så om sin politiska anpasslighet och progressiva präktighet att det är villigt att offra sin akademiska integritet och förstöra en lovande forskares akademiska karriär på kuppen. Historien illustrerar också ett mer allmänt fenomen. I Universitetskanslerämbetets aktuella rapport om den akademiska friheten i Sverige nämns konformism och likriktning av många av de forskare som tillfrågats som särskilt stora hot mot forskningens frihet. I rapporten berättar forskare hur ovetenskapliga och ointellektuella miljöer frodas, särskilt inom samhällsvetenskap och humaniora. De pekar också på åsiktsgemenskaper som bildas kring politiskt progressiva ideal. Ledande personer hittar vägar att främja den politiska likriktningen genom fördelning av resurser och uppdrag. Jo, det ser vi ju i Sandströms fall. Andra vittnar i rapporten om svårigheter att bedriva forskning som inte följer strömmen men som skulle kunna leda till samhällsnytta och nya perspektiv. Någon framhåller att man måste vara oerhört stridbar för att inte tillämpa självcensur, vilket historien ovan också exemplifierar. 

Hur vanligt är det att forskare som simmar motströms stoppas i sina karriärer? Två ärenden som uppvisar stora likheter med Sandströms utspelade sig vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) respektive Stockholms universitet (se www.academicrightswatch.se för dokumentation). Som professor vid SLU i Umeå drev Mats Hagner tidigt tesen att kalhyggesbruket borde ersättas med mindre radikala avverkningsmetoder. Hans variant kallas ”naturkultur” och innebär att man koncentrerar tillväxten till de största och värdefullaste träden. Enligt Hagners beräkningar har kalhyggen förorsakat skogsägarna men även skogsindustrin miljardförluster, exempelvis genom allt sämre virkeskvalitet. 

Den svenska skogsindustrin har dock inte velat veta av något annat än kalhygge, som är kortsiktigt mer kostnadseffektivt än att välja ut enskilda träd för avverkning. Därför har det funnits ett tryck att SLU ska leverera ”rätt” vetenskaplig slutsats, det vill säga sjunga kalhyggets lov. När Hagner framhärdade i sin uppfattning blev han en persona non grata och förvägrades möjligheten att efter pensioneringen fortsätta forska som professor emeritus. Det bestämdes också, i Orwellsk anda, att hans rapporter om naturkultur skulle raderas från SLU:s publikationsdatabas. Men på senare tid verkar även Hagner ha fått rätt. Debatten om skogsavverkningar har vänt till förmån för avverkningsmetoder av den typ som Hagner förespråkat. SLU:s akademiska kultur måste nu ifrågasättas. 

Ett ytterligare exempel är behandlingen av litteraturvetaren Johan Lundberg vid Stockholms universitet. Lundberg förvägrades 2017 befordran till professor, trots att han hade de båda sakkunniga på sin sida. Det som sågs som problematiskt var att Lundberg i boken ”Ljusets fiender” vänt sig mot postmodern teori och identitetspolitik, två inflytelserika riktningar på hans institution. I det läget spelade det inte längre någon roll att Lundberg hade en omfattande litteraturvetenskaplig produktion bakom sig, med bland annat tre monografier. Han lät sig emellertid inte avskräckas utan publicerade 2020 den likaledes kritiska boken ”När postmodernismen kom till Sverige”. Någon professur har det inte blivit; Lundberg står på hemsidan alltjämt som ”universitetslektor, docent”. 

Att Christian Sandström, Mats Hagner och Johan Lundberg trots motvinden lyckats bidra till en konstruktiv samhällsdebatt beror enbart på dem själva, deras integritet och kämpaglöd. Den överväldigande majoriteten forskare som under årens lopp befunnit sig i en liknande situation har valt att lägga sin obekväma forskning i byrålådan och rätta in sig i ledet. Det är ett dåligt betyg för högskolan om dess kritiska samhällsfunktion är beroende av ett fåtal särskilt stridbara forskare som är villiga att betala ett högt personligt pris för det allmännas bästa. Min bedömning är att dagens högskolor inte uppfyller denna funktion på ett sätt som är vare sig effektivt eller etiskt acceptabelt. Ett första steg mot en högskola som rakryggat värnar sitt oberoende vore att börja se obekväma forskare inte som samhällets och högskolans fiender, utan som dess vänner. 

Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och ordförande i Academic Rights Watch som bevakar den akademiska friheten i Sverige. 

***

Läs även: Språklig segregation kvarstår enligt "Vuxen-pisa"

Läs även: Är Chalmers rektor verkligen en pappskalle?