Bo Rothstein: ”Nobelpriset till gammal skåpmat”
Årets ekonomipristagare bidrar inte med särskilt mycket ny kunskap. Och de har fel när de säger att demokrati skapar välstånd, skriver Bo Rothstein.
Bild: Niklas Elmehed / Nobelpriset
Årets pris i ekonomi till Alfred Nobels minne tilldelades Daron Acemoglu, James Robinson och Simon Johnson. Det är inte tu tal om att detta är tre synnerligen framgångsrika, exceptionellt produktiva och mycket uppmärksammade forskare. Det skall också räknas dem till godo att de inte bara publicerat sig i akademiska publikationer utan också har gett ut böcker som kan läsas av en bred allmänhet (och som säljs på flygplatser). Likväl går det att resa några frågetecken om detta pris.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Motiveringen till priset är att de har visat att vad de kallar ”inkluderande” politiska institutioner samt demokrati ger upphov till ekonomiskt välstånd. Låt oss börja med vad som skall räknas som ”inkluderande” (i motsats till ”exkluderande”) politiska institutioner. En definition de presenterat är att dessa institutioner ”tillåter och uppmuntrar majoriteten människor att delta i ekonomiska aktiviteter som på bästa sätt utnyttjar deras talanger och färdigheter och som gör det möjligt för individer att göra de val de önskar”.
Det första problemet är att vad detta faktiskt är för institutioner är synnerligen oklart och illa preciserat. De har inget svar på vilken grundläggande norm som utmärker sådana institutioner, vilket innebär att vi inte kan veta när en institution övergår från att vara inkluderande till att vara exkluderande.
Det andra problemet är att detta är lite som att säga att Det goda samhället skapar Det goda samhället. Eller som det formuleras i prismotiveringen: ”Goda politiska institutioner är en förutsättning för goda ekonomiska institutioner”. Det finns därmed ingen distans mellan vad som förklarar och vad som skall förklaras. Detta sätt att resonera blir i praktiken enbart en upprepning av data – ungefär som att säga att hur väljare röstar avgörs av vilket parti de tycker bäst om.
Det tredje problemet är att det inte är någon ny tanke att peka på institutioners betydelse för tillväxt och välstånd. Redan 1992 tilldelades ekonomhistorikern Douglass North detta ekonomipris just för insikten att institutioner är centrala för att förstå ekonomisk utveckling. Detta må synas självklart i dag men vid tiden då North belönades var samhällsforskningen i huvudsak uppdelad i två läger. Det ena betonade grundläggande samhällsstrukturers betydelse. Marxister pekade på klasstrukturen, feminister pekade på könsmaktsordningen medan många inom moderniseringsteori pekade på den grundläggande kulturen som ett strukturerande fenomen. Det andra lägret bestod av forskare som koncentrerade sig på att förstå individers beteende styrt av olika psykologiska faktorer.
Det nya med att, som North gjorde, fokusera på institutioner var att de kunde sägas förbinda individuellt beteende med strukturella faktorer eftersom de kom i form av (formella och informella) regelsystem, som till exempel formella konstitutioner och lagar eller som informella men väletablerade sociala koder. Detta var relativt nytt då men ingår numera sedan länge i facklitteraturen.
"Således, med en viss tillspetsning kan man om årets ekonomipris hävda devisen: Vad som är sant är inte nytt, och vad som är nytt är inte sant."
Ytterligare ett stort problem är pristagarnas argument att demokrati skapar ekonomiskt välstånd. Detta medför att de helt misslyckas med att förklara kommunistdiktaturen Kinas exceptionella ekonomiska utveckling. Ingen regim har på så kort tid lyckats lyfta så enormt många människor ur svårartad fattigdom som det auktoritärt styrda Kina. För snart femton år sedan skrev Amartya Sen, också han mottagare av detta pris, en uppmärksammad artikel där han jämförde Kina med det demokratiskt styrda Indien. Motvilligt (Sen är av indisk börd) tvingades han konstatera att Kina redan då överglänste Indien på snart sagt varje mått på mänsklig välfärd.
Att årets pristagare misslyckats med att förklara Kinas utveckling beror på att de inte har förstått att landet har en mycket speciell statsapparat – en förvaltning som lyckas kombinera hög professionalism och meritokrati med stark politisk-ideologisk styrning. Detta är en relativt sällsynt organisationstyp men den är inte speciell just för Kina – jag har kunnat konstatera att samma grundtyp har funnits (som undantag) under efterkrigstiden i både Sverige och USA. Den kan vara mycket effektiv, men är inte vidare demokratisk.
Att demokrati i sig inte är en huvudorsak till ekonomiskt välstånd kan man också konstatera om man jämför små länder. På 1960-talet var de små ö-länderna Jamaica och Singapore lika urfattiga. De hade ungefär lika stor befolkning och båda gjorde sig vid denna tid fria från det brittiska kolonialväldet. Om man då skulle ha bedömt ländernas utvecklingspotential skulle de flesta ha spått en ljus framtid för Jamaica. Ett land med omfattande odlingsbar mark, rikt på naturresurser, avsaknad av etniska konflikter, närhet till världens största marknad (USA), en spirande demokrati och med tillgångar som skulle kunna ha utgjort grunden för en omfattande och mycket lönsam turism, särskilt som Kuba då drog sig ur denna näring.
Singapore var i ett betydligt sämre läge. Nästan ingen odlingsbar mark, inga naturresurser (inte heller för turism), ingen demokratisk utveckling, långt från de stora marknaderna och med betydande etniska klyftor i befolkningen. Hur har det gått på dessa sextio år? Singapore har i dag klart högre BNP per capita än Sverige och ligger synnerligen väl till när det gäller standardmåtten på mänsklig välfärd. Jämfört med Jamaica har nu Singapore tolv gånger så hög BNP per capita. Kruxet här är att under hela den här perioden har Jamaica, enligt de mätningar som görs, varit en fungerande demokrati, men inte Singapore som är en, visserligen inte särskilt brutal, men dock en autokrati.
Vad som förklarar skillnaden är således inte demokrati utan i stället att det auktoritärt styrda Singapore i det närmaste lyckats med att utrota korruption och kraftigt höja kvaliteten i sin offentliga förvaltning och i sitt rättsväsende, något som det demokratiska Jamaica kapitalt har misslyckats med. Dessvärre är det också så att demokrati inte är något säkert botemedel mot korruption eller en dysfunktionell offentlig förvaltning, snarast förhåller det sig tvärtom, särskilt i nyligen demokratiserade länder.
Således, med en viss tillspetsning kan man om årets ekonomipris hävda devisen: Vad som är sant är inte nytt, och vad som är nytt är inte sant.
Bo Rothstein är seniorprofessor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
***
