Mats Qviberg: Northvolt-fiaskot handlar om girighet
Grundarna av batterifabriken i Skellefteå hade fel fokus när de sålde in sina visioner till politiker, pensionsförvaltare och medarbetare.
Bild: TT
Batteritillverkaren Northvolts konkurs är den värsta i Sverige sedan 1930-talet. Tusentals människor är arbetslösa, pensionssparare och investerare har förlorat mångmiljardbelopp. Hur kunde det ske? Vad ska hända med alla dem som mist jobbet? Vad ska hända med ”den gröna omställningen”? Frågorna hopar sig och till det ska läggas en generell kritik som nu riktas mot företagare och hela näringslivet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Dagens industri lyfts frågeställningar om att ”Northvoltkompetensen inte får slarvas bort” och entreprenören Mikael Pawlo ryckte i en debattartikel ut till försvar för Northvoltgrundaren och vd:n Peter Carlsson och påpekade att entreprenörer måste få ta risker, annars blir det inga nya företag i Sverige. Intressanta och tänkvärda artiklar, men de skjuter bredvid målet. Konkursen i Northvolt handlar inte om svenska företagares villkor utan om hybris och om en girighet som är skadlig för hela det svenska näringslivet – ja, för hela landet.
Självklart måste entreprenörer kunna ta risker, det ligger i hela företagandets natur. Men de måste också vara öppna med dessa risker så att potentiella finansiärer inser att de finns och kan bilda sig en uppfattning om projektets möjligheter att lyckas. Svenska pensionssparare har genom AP-fonderna, AMF och Folksam/KPA förlorat 9 miljarder kronor i Northvolt. Insåg förvaltarna av dessa pensionsfonder vad de gav sig in på? Och visste de att det inte var sina egna pengar de riskerade? Det var faktiskt någon annans.
Ett klassiskt talesätt är att ”fisken ruttnar från huvudet” och det kan man se i Northvolt. Grundarna Peter Carlsson, Carl-Erik Lagercrantz och Harald Mix lyckades väl med att sälja in konceptet till politiker lokalt, på riksplanet och till investerarna. Visionen handlade om att helgröna och helsvenska batterier från Skellefteå skulle rädda Norrland och många köpte det. Men med leveransen var det sämre, vilket bland annat Uppdrag Granskning visade i ett reportage i januari med den passande titeln ”Var är batterierna?”.
Enligt min uppfattning lämnade grundarnas affärsetik mycket övrigt att önska, som att använda sig av så kallade ”kedjebrev” när de sökte nya investerare. Olika priser sattes på emissionerna och Peter Carlsson - i likhet med delar av övriga företagsledningen - passade på att sälja aktier för 200 miljoner kronor när priset var högt, trots att Northvolt inte hade byggt ett enda batteri. Tidigare var grundarna också villiga att ge intervjuer om sina ”visioner” till alla som frågade, men efter konkursen har de inte velat säga något.
Personligen har jag haft att göra med en hel del skrupelfria affärsmän under mitt arbetsliv. Det får man visserligen vara, men det rimmar illa om man samtidigt själv framställer sig som miljökämpe. Dubbelmoral är aldrig framgångsrikt i längden. Det Northvoltgrundarna har gjort är inte risktagande i klassisk mening, utan snarare ett försök att berika sig själva. En dödssynd, i alla fall för mig, som en gång i tiden började arbeta som portföljinvesterare.
Den som säger att företagare inte vill tjäna pengar ljuger. Men det är skillnad på att vilja maximera sin vinst och att vara girig. Att som Northvoltgrundarna ta mycket begränsat med egen risk och sedan aldrig kunna leverera någon substans blir rent ut sagt bara girighet. Det handlar också om tystnaden. Att inte vara transparent med problem när de uppstår, som till exempel svårigheterna med att få igång katodtillverkningen och det påföljande behovet av att importera katodmaterial från Kina. Att inte i efterhand kunna försvara eller ens motivera de beslut man fattat. Varför var det exempelvis nödvändigt att parallellt dra igång fabriker och anläggningar i flera länder och världsdelar i stället för att gå fram stegvis och lära av sina egna misstag innan man expanderade? Om man har ägarnas, de anställdas, långivarnas och allmänhetens tilltro måste man kunna ta diskussioner även när det går dåligt. Det är inte kul, men ”en del av jobbet”.
En annan fråga är hur mycket ledningen för Northvolt själva visste vid olika tidpunkter, när det gällde den påstådda framtida lönsamheten. Redan i juni förra året drog BMW tillbaka en mångmiljardorder på grund av leveransproblemen, men Northvolts företrädare höll masken ända fram till att en finansiell rekonstruktion i USA - så kallad Chapter 11 - annonserades under senhösten.
Girighet är, som nämnts, inte detsamma som jakt på lönsamhet. Det senare måste alltid råda när man driver bolag. Men man måste också leva som man lär. Om man verkligen tror på sitt projekt håller man i varenda krona och gör sitt yttersta för att de anställda ska få lön i slutet av varje månad. Vad man aldrig får göra som företagare är att bygga luftslott och ha den där känslan att ”det löser sig nog, bara jag håller ett tjusigt anförande till”. Man måste arbeta hårt för att en verksamhet ska bli lönsam och för att man därför ska få avkastning på sin investering. Detta har inte Northvolt gjort.
På ett personligt plan har jag haft mina toppar och dalar inom det svenska näringslivet. Men jag har aldrig levt på att kunna charma makthavare och politiker. Det är därför som jag känner en stor ilska över Northvolt. Man sålde en vision som bidrog till att pensionssparare, medarbetare, leverantörer och affärspartners blev betydligt fattigare. Och till att man ryckte undan mattan för en hel kommun i Norrland som investerat stora pengar och enormt mycket arbete i Northvolt. En kommun där invånarna nu oroar sig för hur framtiden kommer att gestalta sig. Om det ens finns en framtid? Dit lockade man också människor från hela världen med fagra löften. Dessa har nu lämnats på bar backe.
Slutligen infinner sig frågan hur det ska gå med de andra stora industriprojekten i Norrland som kräver investeringar på flera hundra miljarder, plus en enormt kostsam utbyggnad av elproduktionen i Sverige? Jag tänker här inte minst på Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz ”gröna” stålprojekt Stegra.
Misskötseln av Northvolt har skadat alla som vill att Sverige ska vara en fortsatt framgångsrik företagarnation. Vi som driver bolag vill göra Sverige bättre. Vinsten är den skickliges belöning. Men den som enkom vill bli rik är bara girig.
Mats Qviberg är finansman och ordförande i investmentbolaget Öresund.
***
Läs även: Northvolt är Sverige, i miniatyr
Batteritillverkaren Northvolts konkurs är den värsta i Sverige sedan 1930-talet. Tusentals människor är arbetslösa, pensionssparare och investerare har förlorat mångmiljardbelopp. Hur kunde det ske? Vad ska hända med alla dem som mist jobbet? Vad ska hända med ”den gröna omställningen”? Frågorna hopar sig och till det ska läggas en generell kritik som nu riktas mot företagare och hela näringslivet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Dagens industri lyfts frågeställningar om att ”Northvoltkompetensen inte får slarvas bort” och entreprenören Mikael Pawlo ryckte i en debattartikel ut till försvar för Northvoltgrundaren och vd:n Peter Carlsson och påpekade att entreprenörer måste få ta risker, annars blir det inga nya företag i Sverige. Intressanta och tänkvärda artiklar, men de skjuter bredvid målet. Konkursen i Northvolt handlar inte om svenska företagares villkor utan om hybris och om en girighet som är skadlig för hela det svenska näringslivet – ja, för hela landet.
Självklart måste entreprenörer kunna ta risker, det ligger i hela företagandets natur. Men de måste också vara öppna med dessa risker så att potentiella finansiärer inser att de finns och kan bilda sig en uppfattning om projektets möjligheter att lyckas. Svenska pensionssparare har genom AP-fonderna, AMF och Folksam/KPA förlorat 9 miljarder kronor i Northvolt. Insåg förvaltarna av dessa pensionsfonder vad de gav sig in på? Och visste de att det inte var sina egna pengar de riskerade? Det var faktiskt någon annans.
Ett klassiskt talesätt är att ”fisken ruttnar från huvudet” och det kan man se i Northvolt. Grundarna Peter Carlsson, Carl-Erik Lagercrantz och Harald Mix lyckades väl med att sälja in konceptet till politiker lokalt, på riksplanet och till investerarna. Visionen handlade om att helgröna och helsvenska batterier från Skellefteå skulle rädda Norrland och många köpte det. Men med leveransen var det sämre, vilket bland annat Uppdrag Granskning visade i ett reportage i januari med den passande titeln ”Var är batterierna?”.
Enligt min uppfattning lämnade grundarnas affärsetik mycket övrigt att önska, som att använda sig av så kallade ”kedjebrev” när de sökte nya investerare. Olika priser sattes på emissionerna och Peter Carlsson – i likhet med delar av övriga företagsledningen – passade på att sälja aktier för 200 miljoner kronor när priset var högt, trots att Northvolt inte hade byggt ett enda batteri. Tidigare var grundarna också villiga att ge intervjuer om sina ”visioner” till alla som frågade, men efter konkursen har de inte velat säga något.
Personligen har jag haft att göra med en hel del skrupelfria affärsmän under mitt arbetsliv. Det får man visserligen vara, men det rimmar illa om man samtidigt själv framställer sig som miljökämpe. Dubbelmoral är aldrig framgångsrikt i längden. Det Northvoltgrundarna har gjort är inte risktagande i klassisk mening, utan snarare ett försök att berika sig själva. En dödssynd, i alla fall för mig, som en gång i tiden började arbeta som portföljinvesterare.
Den som säger att företagare inte vill tjäna pengar ljuger. Men det är skillnad på att vilja maximera sin vinst och att vara girig. Att som Northvoltgrundarna ta mycket begränsat med egen risk och sedan aldrig kunna leverera någon substans blir rent ut sagt bara girighet. Det handlar också om tystnaden. Att inte vara transparent med problem när de uppstår, som till exempel svårigheterna med att få igång katodtillverkningen och det påföljande behovet av att importera katodmaterial från Kina. Att inte i efterhand kunna försvara eller ens motivera de beslut man fattat. Varför var det exempelvis nödvändigt att parallellt dra igång fabriker och anläggningar i flera länder och världsdelar i stället för att gå fram stegvis och lära av sina egna misstag innan man expanderade? Om man har ägarnas, de anställdas, långivarnas och allmänhetens tilltro måste man kunna ta diskussioner även när det går dåligt. Det är inte kul, men ”en del av jobbet”.
En annan fråga är hur mycket ledningen för Northvolt själva visste vid olika tidpunkter, när det gällde den påstådda framtida lönsamheten. Redan i juni förra året drog BMW tillbaka en mångmiljardorder på grund av leveransproblemen, men Northvolts företrädare höll masken ända fram till att en finansiell rekonstruktion i USA – så kallad Chapter 11 – annonserades under senhösten.
Girighet är, som nämnts, inte detsamma som jakt på lönsamhet. Det senare måste alltid råda när man driver bolag. Men man måste också leva som man lär. Om man verkligen tror på sitt projekt håller man i varenda krona och gör sitt yttersta för att de anställda ska få lön i slutet av varje månad. Vad man aldrig får göra som företagare är att bygga luftslott och ha den där känslan att ”det löser sig nog, bara jag håller ett tjusigt anförande till”. Man måste arbeta hårt för att en verksamhet ska bli lönsam och för att man därför ska få avkastning på sin investering. Detta har inte Northvolt gjort.
På ett personligt plan har jag haft mina toppar och dalar inom det svenska näringslivet. Men jag har aldrig levt på att kunna charma makthavare och politiker. Det är därför som jag känner en stor ilska över Northvolt. Man sålde en vision som bidrog till att pensionssparare, medarbetare, leverantörer och affärspartners blev betydligt fattigare. Och till att man ryckte undan mattan för en hel kommun i Norrland som investerat stora pengar och enormt mycket arbete i Northvolt. En kommun där invånarna nu oroar sig för hur framtiden kommer att gestalta sig. Om det ens finns en framtid? Dit lockade man också människor från hela världen med fagra löften. Dessa har nu lämnats på bar backe.
Slutligen infinner sig frågan hur det ska gå med de andra stora industriprojekten i Norrland som kräver investeringar på flera hundra miljarder, plus en enormt kostsam utbyggnad av elproduktionen i Sverige? Jag tänker här inte minst på Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz ”gröna” stålprojekt Stegra.
Misskötseln av Northvolt har skadat alla som vill att Sverige ska vara en fortsatt framgångsrik företagarnation. Vi som driver bolag vill göra Sverige bättre. Vinsten är den skickliges belöning. Men den som enkom vill bli rik är bara girig.
Mats Qviberg är finansman och ordförande i investmentbolaget Öresund.
***
Läs även: Northvolt är Sverige, i miniatyr
