Per Bauhn: ”Det doftar leninism och sekteristisk vänster”

Den senaste tidens propalestinska aktioner i svenska universitetsstäder är inte tecken på en vilja till ”en mer djupgående demokrati”, som vissa Lundaakademiker har gjort gällande (Sydsvenskan.se 22/4), utan handlar snarare om demokratiförakt. Palestinaaktivisterna och deras militanta vänstervänner gör just det som vissa intellektuella brukar beskylla invandringskritiska nationalister för, nämligen att skapa förutsättningar för en ”toxisk polarisering och avdemokratisering” (Åsa Wikforss, DN.se 23/5). Polariseringen ligger inbakad i den propalestinska intoleransen för andras åsikter, avdemokratiseringen kommer till uttryck i mötesstörningar och angrepp på enskilda forskare vars slutsatser inte är tillräckligt Hamasvänliga. Men avdemokratisering handlar också om det svenska samhällets oförmåga att hantera Palestinaaktivismen.  

I drygt två veckor ockuperade propalestinska aktivister och studenter i Lund parken Lundagård framför universitetsrektorns kontor. Palestinska flaggor, banderoller med slagord om ett arabiskt (underförstått judefritt eller åtminstone Israelfritt) Palestina sattes upp, krav framfördes till Lunds universitet om att deklarera och avsluta allt samarbete med israeliska universitet. Liknande aktioner med liknande krav pågick i Uppsala, Stockholm, Göteborg, Örebro och vid Linnéuniversitetets Växjöcampus. Aktionerna beskrivs ofta som fredliga, men det är ett påstående som bör modifieras. 

Anders Persson, statsvetare och Mellanösternexpert vid Linnéuniversitetet, fick nyligen sitt kontor vandaliserat. Blodfärgade barnkläder hade tejpats upp, teckningar som hans barn hade gjort hade rivits ned, och texten ”Blod på dina händer” hade skrivits på väggen (Smp.se 27/5). Detta var uppenbarligen en respons på att Persson hade intagit en kritisk hållning till Hamas och pekat på möjlig antisemitism i de propalestinska parollerna. Tidigare hade statsvetarprofessorn Sten Widmalm i Uppsala i samband med ett besök i Lund blivit föremål för något som närmast liknar ofredande av aktivisterna i Lundagård när han fotograferade deras tältläger (Fokus.se 26/5).  

Utöver aktioner som riktar sig specifikt mot universitet har Palestinaaktivisterna i Lund trängt sig in på kommunpolitikers möten och skanderat slagord, stört valmöten och blockerat trafik. Tidigare har aktivister avbrutit möten där statsminister Ulf Kristersson deltagit, först i Göteborg i november förra året och sedan i Lund i april år. I Lund anklagades han av Palestinaaktivister för att vara medskyldig till folkmord, vilket ackompanjerades av miljöaktivister, som i Greta Thunbergs efterföljd ropade ”Hur vågar du tala till studenter när du förstör vår framtid?” (Aftonbladet.se 4/4). När statsministern i slutet av maj skulle uppträda på Rinkeby Bokfestival bojkottades framträdandet och den inbjudna moderatorn Elaf Ali fick meddelandet: ”Hur kan du ställa upp på en festival där Ulf Kristersson är inbjuden med tanke på hans samarbete med SD och förnekande av folkmord?” (Svd.se 27/5). ”Folkmordet” får väl antas handla om Israels krig mot Hamas – ingen rädsla för ”toxisk polarisering” här, trots att Hamas väl annars är den enda part i denna konflikt som kan förmodas ha folkmordsambitioner. 

Det står en doft av leninism och 70-talssekteristisk vänster kring Palestinaaktivisterna. De uppträder som ett avantgarde med en självpåtagen rätt att tala för det palestinska folket och för svenska studenter, utan att ha blivit valda av någondera gruppen. Här finns en låtsad direktdemokrati där deltagarna samtidigt kontrolleras av en ideologiskt övertygad och kompromisslös kärna. Avvikare mobbas till underkastelse, vilket framgick när Sydsvenskanjournalisten Inas Hamdan försökte genomföra en intervju i tältlägret i Lundagård (Sydsvenskan.se 18.5). Lägrets utsedda presstalespersoner bevakades av en aktivist som avbröt dem om de gav uttryck för någon form av politiskt icke-korrekt ståndpunkt.  

Gentemot politiker och universitet ger man sken av att vilja påtala ett orättfärdigt krig, men i själva verket kräver man underkastelse. Det handlar inte om att ge och ta argument, utan om att diktera för universitet och politiker hur de ska förhålla sig till Israel och Palestina. Det handlar inte om att övertyga, utan om att överrösta och skrämma till knäfall. 

Samtidigt utnyttjar man det demokratiska samhällets ovilja att använda våld. Man kan framgångsrikt utmana polis och politiker i Sverige på ett sätt som vore otänkbart för dissidenter i det Hamaskontrollerade Gaza.   

Polisen har genomgående varit återhållsam, för att inte säga undvikande, i hanteringen av de propalestinska demonstrationerna. I Lund noterade man att det visserligen var olagligt att tälta i Lundagård, men att ”det finns en grundlagsskyddad rättighet som gör att vi inte kan upplösa sammankomsterna om de inte blir våldsamma eller stör på något sätt” (Sydsvenskan.se 24/5). I Växjö, där propalestinska demonstranter upprättat ett tältläger lade polisen ned utredningen om brott mot ordningslagen, eftersom man ”inte lyckats identifiera den som är arrangör bakom detta” (Smp.se 24/5). Men rätten att demonstrera eller delta i en allmän sammankomst är inte en rätt att fritt förfoga över annans egendom eller mark. Och att leta efter en ”arrangör” är ett stycke formalism som i praktiken gör det omöjligt att inskrida mot en grupp som vägrar spela det legala spelet och fylla i blanketter som namnger någon enskild ansvarig.  

Samtidigt kan man förstå polisens ovilja att konfrontera lägren. Man har nyligen lagt stora resurser på att skydda Eurovision Song Contest i Malmö från attacker från just propalestinska aktivister. Att samtidigt konfrontera upphetsade aktivister över hela landet kan vara mer än vad en redan ansträngd  polisorganisation mäktar med. Erfarenheterna från påskupploppen 2022 ger en fingervisning om vad man i värsta fall kan vänta sig. 

Palestinaaktivisterna har redan visat att de inte bryr sig om de lagar och regler som de samtidigt utgår från att alla andra ska efterleva. ”Fuck the police – no justice, no peace” var slagorden när polisen till sist upplöste tältlägret i Lundagård (Sydsvenskan.se 30/5). Från Hamas svenska supportrar kommer varken fred eller rättvisa. Aktivisternas återkommande tal om att de som inte vill bryta med Israel har ”blod på sina händer” antyder att de vill flytta över Gazakriget till svensk mark. De vill behandla politiker och akademiker som inte delar deras värderingar inte som meningsmotståndare, utan som fiender. För dem är demokratin en möjlighet att utnyttja, inte en politisk ordning att respektera. Åsiktsfriheten gäller inte för dem som vill försvara Israels rätt att existera, och tolerans är en styggelse, eftersom den ger utrymme för ifrågasättande av egna val av mål och medel.   

Man bör inse att skadeverkningarna av att tillåta Hamaskramare att ockupera mark i universitetsstäder är större och mer långtgående än tillfälliga ordningsstörningar. I förlängningen handlar det om demokratin och dess förmåga att stå upp mot högljudda och intoleranta fanatiker. Debattörer som Åsa Wikforss brukar påtala det hot mot demokratin som kommer från SD. Nyligen (DN.se 23/5) hävdade hon att ”den känslomässiga polariseringen tilltar i Sverige sedan 2010 då kulturkriget kom till landet. Det vill säga det år SD kom in i riksdagen.” Men den polarisering som handlar om att det finns olika värderingar kring invandring, flyktingmottagande och mångkulturalism är inte farlig för demokratin. Det är tvärtom uttryck för en frisk demokrati att man kan diskutera och ifrågasätta också grundläggande normer och värderingar.  

Farligt blir det däremot när grupper ger sig själva rätten att med hot, trakasserier och påtryckningar genomdriva sin agenda. Militansen hos Palestinaaktivisterna bottnar i deras övertygelse om att de är på sanningens och rättfärdighetens sida. Sådana övertygelser ger säkert mening och innehåll i de enskilda aktivisternas liv. Men de ger också upphov till en självrättfärdighet som gör aktivisterna okänsliga för invändningar och fientliga mot avvikande uppfattningar. Aktivisternas intolerans paketeras i en moraliserande retorik som skuldbelägger var och en som kan tänkas ifrågasätta deras utgångspunkter (”du har blod på dina händer”). Det är bara alltför lätt för välmenande politiker och akademiker att falla för retoriken och börja göra eftergifter för aktivisternas krav – som när Göteborgs rödgröna styre uttalade att man ville stoppa inköp från Israel, eftersom landet är en ”ockupationsmakt” (DN 15/5). Sådana eftergifter uppmuntrar till ytterligare militant aktivism och driver en fanatisering av det politiska samtalet som förvisso inte stärker demokratin.  

I stället för att välkomna tältlägren som utslag av ungdomligt moraliskt engagemang borde man underkasta Palestinaaktivismen mer av just moralisk granskning. När man pläderar för ett ensidigt fördömande av Israel, så pläderar man därmed indirekt för ett lika ensidigt stöd för Hamas. Vilken moralisk trovärdighet har en sådan inställning? Ska vi omfamna Hamas systematiska bruk av mord, våldtäkter och kidnappningar av rädsla för att annars ha de döda barnen i Gaza på vårt samvete? Varför finns det inget utrymme i Palestinaaktivismen att diskutera Hamas ansvar också för dödade palestinier? Och varför låter man aktivisterna undkomma sådana frågor? De vill förstås helst ha stormöten där de kan bua ut kritiska frågor. Men varför inte lyfta ut dem ur deras tält och sätta dem i ett seminarierum i stället? Det vill säga, en plats där de tvingas argumentera för sin sak med experter som tillåter sig ha en mer nyanserad syn på Palestinakonflikten än vad de själva har. Sådana experter vill aktivisterna förstås helst trakassera till tystnad i stället för att diskutera med dem, men vem säger att aktivisterna alltid ska få som de vill? Vill vi demokratin väl, så bör vi slå vakt om det förnuftiga samtalet i stället för att hylla en aktivism som flörtar med terror och trakasserier. 

Skribenten är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet. 

***

Läs även: Vägen till pöbelväldet

Läs även: Vänsterns stöd för Palestina är hyckleri