Per Bauhn: ”Europadomstolen sätter sig över demokratin”

I en uppmärksammad dom den 9 april fann Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) Schweiz skyldigt till att ha äventyrat sina äldre kvinnliga medborgares liv och hälsa genom att inte göra tillräckligt mycket för att bromsa den globala uppvärmningen. Greta Thunberg var på plats i Strasbourg för att fira tillsammans med företrädare för den schweiziska organisationen Verein Klimaseniorinnen Schweiz (ungefär Föreningen för Schweiz kvinnliga klimatseniorer), som hade drivit ärendet till ECHR. Thunberg sa till BBC att detta bara är början och att fler juridiska klimatprocesser är att vänta, ”eftersom i ett klimatnödläge står allt på spel”. Och en hel del står förvisso på spel efter ECHR:s dom. 

En viktig fråga handlar om huruvida ECHR själv åsidosätter en mänsklig rättighet, nämligen rätten till en rättvis rättegång (Europakonventionen, artikel 6), genom att rigga sin prövning på ett sådant sätt att den måste leda till en fällande dom. Det handlar om hur man hanterar centrala frågor kring orsakssamband och ansvarsfördelning 

Domstolen klandrar Schweiz för att ha kränkt sina seniora medborgares rättigheter till liv och säkerhet genom att ha underlåtit klimatåtgärder som föreskrivs i internationella konventioner. Men man visar inte hur underlåtelserna skulle ha orsakat den skada som seniorerna åberopat. Hotet mot seniorernas liv och säkerhet, som ECHR alltså håller Schweiz ansvarigt för, antas komma från globala koldioxidutsläpp där Schweiz andel är närmast försumbar. Landet står för mindre än en tiondels (0,09) procent av de globala utsläppen, medan de schweiziska utsläppen per capita är drygt fyra ton, att jämföra med medelvärdet för EU på drygt sex ton.

ECHR medger att ”utsläppen som härrör från en given jurisdiktion utgör endast en del av vad som orsakar skada”. Men sedan lägger man till att ”en stat som ställs till svars skall inte undkomma sitt ansvar genom att peka på andra staters ansvar”.  

Detta är förvisso en rimlig princip när det gäller många typer av brott mot mänskliga rättigheter. En stat som torterar dissidenter är inte mindre klandervärd bara för att det också finns andra stater som gör samma sak. Men när det gäller klimatrelaterade hot mot mänskligt välbefinnande, så ställer sig saken annorlunda. Sådana hot uppkommer enbart som en följd av alla staters samlade utsläpp av växthusgaser. Att då peka ut en enskild stat som ansvarig för en viss klimatskada oberoende av andra staters bidrag till den globala belastningen på klimatet är både osakligt och orättvist.  

Domstolen duckar frågan om Schweiz gjort eller underlåtit något som direkt orsakat de egna seniormedborgarnas hälsoproblem. I stället använder sig ECHR av en argumentering där man knyter den plikt som en stat har att skydda sina medborgares rättigheter till liv och säkerhet, till statens efterlevnad av globala klimatmål. Man gör gällande att ”statens primära plikt är att anta och i praktiskt handlande effektivt tillämpa regleringar och åtgärder som kan mildra existerande och potentiellt oåterkalleliga framtida effekter av klimatförändringar”.  

Varje enskild stat antas av ECHR vara förpliktad att efterleva internationella klimatmål av den typ som formulerats i FN:s klimatkonvention (1992) och Parisavtalet (2015), där målet är att förhindra att den globala medeltemperaturen stiger med mer än 1,5 grad över den förindustriella medeltemperaturen. Följaktligen måste varje stat ”införa de nödvändiga regleringar och åtgärder som syftar till att förhindra en ökad koncentration av växthusgaser i jordens atmosfär och en höjning av den globala medeltemperaturen bortom de nivåer som möjliggör allvarliga och oåterkalleliga negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter”.  Enligt ECHR har Schweiz saknat mål och regelverk som är tillräckligt skarpa för att göra det troligt att man kommer att få ned sina koldioxidutsläpp till den nivå som Parisavtalet fordrar på föreskriven tid. 

Men här slirar domstolen på ett sätt som närmar sig logisk oredlighet. Det klagomål man har att utreda handlar om värmerelaterade hot mot schweiziska seniorers hälsa. Detta fäller man också Schweiz för – men med hänvisning till att Schweiz inte lever upp till globala klimatmål och utan att visa att denna bristande efterlevnad faktiskt orsakat seniorernas hälsoproblem. 

Anklagelsen om att Schweiz genom underlåtelse berövar sina seniorer basalt välbefinnade underbyggs alltså genom ett påstående som i värsta fall visar något helt annat, nämligen att Schweiz inte drar sitt strå till den globala klimatstacken. Visst, man kan hävda att varje stat som inte bidrar till en bättre global miljö har en del i ansvaret för de miljörelaterade skador som drabbar människor, och då inte bara i den egna staten, utan överallt på jorden. Men det är just ett delat ansvar. Varför ska Schweiz, som trots allt minskat sina växthusutsläpp (om än inte nog, enligt ECHR), hållas ensamt ansvarigt för de globalt orsakade klimatförändringar som drabbar schweiziska seniorer samtidigt som länder som Kina har ökat sina utsläpp? Visst, Schweiz har ett ansvar för att skydda schweiziska medborgares rättigheter som Kina inte har, men inget tyder på att något som Schweiz ensamt kunde ha gjort skulle ha inneburit någon skillnad för de värmeproblem som de schweiziska seniorerna klagar över.  

En annan viktig fråga som aktualiseras av domen är förhållandet mellan domstolen och nationella demokratier, eller, om man så vill, mellan juridik och politik. ECHR skriver att ”demokrati kan inte reduceras till vad majoriteten av väljarna och de valda företrädarna vill utan hänsyn till vad rättsstatsprincipen fordrar”. I domen noterar man också att även om stater har en betydande frihet när det gäller hur man vill åtgärda utsläpp av växthusgaser, så är deras tolkningsutrymme väsentligen mer begränsat när det gäller själva målet att uppnå utsläppsneutralitet.  

Med detta vill ECHR ha sagt att oberoende av vad de schweiziska medborgarna (eller, för den delen, medborgarna i något annat europeiskt land) beslutar i fria val och folkomröstningar, så kan dessa beslut överprövas och åsidosättas av ECHR utifrån den tolkning som ECHR gör av klimatnödvändiga insatser. Det må vara okontroversiellt att majoriteter inte alltid har rätt och att demokratiska processer kan missbrukas på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Tortyr, förföljelse av religiösa minoriteter och godtyckliga frihetsberövanden blir inte rätt bara för att en majoritet av väljarna står bakom dem.  

Men det är något annat när en domstol underkänner en politisk gemenskaps majoritetsbeslut enbart med hänvisning till att globala klimatmål skulle tjänas bättre om gemenskapen använde sina resurser annorlunda. Därigenom reducerar man den politiska gemenskapen, dess stat och dess medborgare till en resurs för världsförbättring och ignorerar möjligheten av att det faktiskt kan finnas nationella mål och prioriteringar som måste handla om annat än klimatpolitik.  

Gretadoktrinen om att ”i ett klimatnödläge står allt på spel” är i sig ett demokratiproblem. Sådan undantagstillståndsretorik kortsluter all diskussion av värdekonflikter. Det finns andra mål än klimatmål som är värda att uppnå och alla medel är inte försvarbara bara för att de antas tjäna klimatmålen. Att begränsa koldioxidutsläpp är viktigt, men det är också viktigt att människor kan värma sina hem, ta sig till arbetet, hålla igång produktionen (som genererar de skatteintäkter som bland annat finansierar miljöpolitiska insatser), och skyddas av ett fungerande försvars- och polisväsende. Ett samhälle som inte fungerar i närtid är måttligt intresserat av att ta sig an klimatmål för nästa halvsekel. Människor som lever under ständigt hot av gängkriminalitet och förnedringsrån vill inte också bli skambelagda för att de eldar i vedspisen, äter rött kött eller unnar sig en flygresa om året. Regeringar som plötsligt inser att de har ett försvar att rusta upp blir också fort på det klara med att regementen fordrar skjutfält, cement, fordon och vägar, liksom en industri och en ekonomi som kan stå för produktion och finansiering. Allt detta innebär koldioxidutsläpp och kan rentav äventyra ett och annat klimatmål. Men klimatmålen är, namnet till trots, medel och inte ändamål. De är medel till att säkerställa en värld där människor och samhällen kan erbjudas ett gott liv. Klimatmål är alltså viktiga, men de är inte alltid viktigast. Individuell frihet, sjukvård, utbildning, ekonomisk och social trygghet, och samhällelig säkerhet – alla dessa värden är också viktiga, och ibland viktigare och i mer akut behov av insatser än klimatet.  

De extrema omständigheternas retorik utnyttjas av dem som redan från början har en ljum inställning till demokrati, marknadsekonomi och individuella rättigheter. Man kan här tänka på debattörer som menat att man bör ”pausa demokratin” i syfte att motverka klimatförändringar eller rentav införa en ”klimatdiktatur”. I denna fåra samsas sinsemellan olika tänkare som den 2022 bortgångne biokemisten James Lovelock, klimatstrategen Jørgen Randers och filosofen Torbjörn Tännsjö. Men det enda som är säkert med en diktatur är att vi förlorar frihet; i diktaturer tillåts heller ingen oberoende miljöaktivism. Det finns en anledning till varför Greta Thunberg anordnar protestmöten i Europa, men inte i Kina eller Saudiarabien. Om något, så behövs mer demokrati, inte mindre, för att hantera globala miljöproblem. Frågor som berör allas välfärd måste också bli föremål för allas övervägande och beslutsfattande; de är inte en angelägenhet främst för aktivister, jurister och expertkommittéer. 

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitet. 

***

Läs även: Greta-rörelsen inifrån: "Likheter med en sekt"

Läs även: Jag lydde bara order...