Jacob Rudenstrand: ”Politikerna har kapat Svenska kyrkan”

Trots att det gått mer än 20 år sedan Svenska kyrkan formellt skildes från staten är frågan om politikers synpunkter på prästernas övertygelser och ställningstaganden fortsatt brännande. I dag handlar det dock inte om huruvida man till fullo skriver under på den apostoliska trosbekännelsen, utan huruvida de brudpar som prästerna viger helhjärtat bekänner sig till svensk jämställdhetspolicy. 

Inför kyrkomötet i Uppsala i början av oktober har det därför uppstått en het debatt om brudöverlämning i samband med vigslar i Svenska kyrkan. En trend som inspirerats av amerikanska filmer och som har förstärkts sen 2010 då kronprinsessan Victoria och prins Daniel gifte sig. Vad sänder det för signaler när brudparet inte går tillsammans som två fria individer längs altargången fram till prästen, utan att kvinnan lämnas över från en man till en annan? Det frågar sig exempelvis Göteborgsprästen Nina Konnebäck och efterlyser nationella riktlinjer då somliga präster är kluvna till detta förfarande. 

Ett perfekt tillfälle för politikerna att lägga allt till rätta, med andra ord. Socialdemokraterna i Svenska kyrkan, med Sara Waldenfors och gruppledaren Jesper Eneroth i spetsen, har därför lämnat in en motion till kyrkomötet i höst för att få ett stopp på otyget med brudöverlämning. Att 9 av 10 präster ändå accepterar brudöverlämning och att de vill vara lyhörda för brudparens önskemål, hindrar inte den politiska förbudsivern. Således påpekas det i motionen om brudöverlämning att det "gestaltar inte vår äktenskapssyn. Den är inte en del vår svenskkyrkliga tradition". Man ondgör sig dessutom över prästers "obehag inför att (gå) mot sitt samvete" – trots att det alltså finns gott om präster som kan tänka sig att tillmötesgå brudparens önskemål på denna punkt. 

Det är inte utan att man noterar en viss ironi i argumentationen utifrån Svenska kyrkans äktenskapssyn, tradition och prästernas samveten. Nämligen: 2009 när Svenska kyrkan började viga samkönade par ändrade man både äktenskapssyn och tradition. På senare tid har även krav väckts på att införa vigseltvång för de präster som av samvetsskäl inte viger samkönade par – från samma politiska håll. Det var Jesper Eneroth (S) som inför kyrkomötet år 2022 motionerade om Obehörigförklaring av präster som diskriminerar och då sa: ”Vi viger samkönade par. Punkt. Det finns inget kommatecken, att man som enskild präst får göra avsteg från detta tycker jag blir problematiskt.” Då vägde det obehag somliga präster kände inför att gå mot sitt samvete lätt. Den präst som ändå ville följa sitt samvete skulle avkragas. 

Argumentet att något strider mot Svenska kyrkans tradition väger lätt även när det gäller andra initiativ som syns i svenskkyrkliga sammanhang. Är det Svenska kyrkans tradition att bjuda in till yogalektioner, drop-in-dop, earth-hour-satsningar, koranrecitationer, regnbågsmässor, ABBA-mässor och så vidare? Som Susanna Birgersson noterat i Göteborgs-Posten bjuder ovannämnda präst Nina Konnebäcks egen församling in till husdjursgudstjänst ”Djuren är våra vänner, våra själavårdare, och våra läromästare.” Där är tydligen traditionen och liturgin inte lika viktiga. 

Syftet med detta är inte att kritisera alla initiativ till förändring eller brott mot traditionen, men som Birgersson skriver: ”Antingen är traditionen viktig att bevara – eller så gör vi lite som vi vill med kulturarvet; omformar och anpassar efter tidsandan och folks önskemål, omdefinierar och omförhandlar.” 

Kanske är det så att sprängkraften i frågan om brudöverlämning inte alls rör tradition och/eller teologi, utan politik? Och att den just därför är underställd tidsandan? Historiskt är det inte svårt att hitta belägg för att brudöverlämning faktiskt var en svensk tradition, medan den praxis som dominerar i dag där brud och brudgum går in tillsammans är modern (här kan nämnas att min fru och jag gick in tillsammans för åtta år sedan), liksom luciatåg, jultomten, julgranar och påskgodis. 

I dag är det snarare tidsandans apostlar, politikerna, som utgör gränsvakter för vad som är rätt yttring inom Svenska kyrkan – inte prästerna. Varför det är just på detta sätt beror i mångt och mycket på Svenska kyrkans ofullständiga frigörelse från det partipolitiska inflytandet. Det finns knappast någon annan luthersk kyrka som är så starkt präglad av partipolitik. De senaste kyrkovalen har således handlat om allt ifrån att Svenska kyrkan är viktig för den ”svenska arbetsmarknadsmodellen” och ”välfärdsbygget”, till att den ska ”stärka sin kompentens som arbetsgivare” och vara ”ledande inom grön omställning”. Det krävs ingen profetisk gåva för att förutse att nästa års kyrkoval blir mer av samma sak. 

Vidare är det den enda episkopala kyrkan i världen vars biskopar inte har rösträtt i det egna kyrkomötet. I stället är det representanter för politiska nomineringsgrupper som dominerar kyrkans högsta beslutande organ. Således blir frågan om brudöverlämning en politisk fråga – inte en kyrklig. 

Men det är inte bara kyrkomötets sammansättning som möjliggör det politiska inflytandet. I essän En ofullbordad resa mot religionsfrihet (Timbro förlag) pekar Anders Johnson på att det viktigaste uttrycket för att det inte rörde sig om någon riktig skilsmässa från staten är Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) som bland annat anger hur kyrkan ska organiseras och vilken som är dess tro. Johnson skriver: ”Lagens blotta existens innebär ett brott mot religionsfrihetens princip om statlig neutralitet mellan olika livsåskådningar.” 

Kanske var det detta som motiverade dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) när han 2017 sa att ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.” Kyrkan borde ha kapat de politiska banden för länge sedan – för i dag är det både staten och tidsandan som är kyrkans riktiga brudgum, oavsett om bruden har överlämnats eller inte. 

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen. 

***

Läs även: Glad påskmodernism?

Läs även: Kris för den norska monarkin