Provokatören Schein stod alltid på sig

Säger du som det är löper du risken att bli hängd. Carola Häggkvist är bara en i raden av offentliga personer som har fått erfara detta, efter hennes yttranden om invandrare i Svenska Dagbladet i våras. 

Kulturpersonligheten (med mycket mera) Harry Schein tog alltid den risken – och satte en ära i det. Provokatören Schein, till yrket kemiingenjör, hade ingenjörens perspektiv även på politik: Vad fungerar och vad fungerar inte, och varför fungerar det ena men inte det andra? 

I boken Makten från 1990 framlade han i systematisk form den samhällssyn som präglade hans kolumner i Dagens Nyheter. Schein var ingen vän av storslagna idéer och visioner. De fungerar sällan och avleder uppmärksamheten från politikens främsta angelägenhet: regerandet. 

Regerandet är en underskattad konst. Föreställningen att politikerna har den yttersta makten i samhället är, enligt Schein, felaktig. Makten begränsas av Systemet, det vill säga kulturen, ekonomin och institutionerna. Att hantera detta i enlighet med spelreglerna är knepigt.  

Socialdemokraterna hade, enligt Scheins mening, på det hela taget klarat uppgiften med den äran. Misstagen uppvägdes av framgångarna. Till de förra räknar Schein socialiseringstanken. Marx satte griller i huvudet på sina efterföljare inom arbetarrörelsen. Planhushållning fungerar inte, och staten sköter i allmänhet inte företag bättre än privata ägare. 

I frågor rörande politisk filosofi är Schein uppfriskande respektlös, vilket kan illustreras med följande stycke om ”slagorden” frihet, jämlikhet och solidaritet:  

”Till och med det enklaste av de tre frihet, döljer en rad komplikationer, främst därför att den enes frihet ofta är den andres ofrihet … Egentligen är endast den negativa definitionen av frihet meningsfull. Ofrihet, förtryck, kan inte förenas med en socialistisk grundsyn … 

Det andra slagordet, jämlikhet, är minst lika knepigt som friheten … I politiska sammanhang är jämlikhet främst en ekonomisk parameter. Till exempel lika lön för samma arbete. Eller lika lön för alla. Eller lika lön för samma prestation.  

Det besvärliga är bara att dessa jämlikheter skiljer sig starkt från varandra. Lika lön för alla skulle vara orättvist mot den som är flitig, till förmån för den som är lat. Lika lön för samma arbete kan befästa orättvisor mellan olika slags arbeten. Lika lön för samma prestation gynnar den starke på bekostnad av den svage.  

Och lön efter skicklighet skulle ge driftschefen för ett kärnkraftverk eller en trapetskonstnär de högsta ersättningarna … Återigen är det den negativa definitionen av jämlikhet som är den enda användbara. Vad det handlar om är att så långt det är möjligt minska sådana ojämlikheter som är socialt och politiskt anstötliga.” (Därefter kommenteras även solidariteten.) 

Starkt progressiv beskattning fungerar inte, enligt Schein. Var den övre gränsen för skattetrycket går avgörs under globaliseringens villkor, började man förstå, främst av omvärlden.

Den offentliga sektorn i Sverige är, intygar Schein 1990, ett himmelrike i förhållande till många andra länder. Ett omdöme som troligtvis står sig, trots omvittnade försämringar. I jämförelse med den privata sektorn är den offentliga ineffektiv, och kan effektiviseras – inom vissa gränser. Men, påpekar magister Harry, man kommer inte ifrån att de är olika system med olika uppgifter. 

Gällande kulturpolitiken, som var Scheins egen hemmaplan inom politiken, var han apolitisk – och, ansåg hans belackare, elitist. Kvalitet sattes främst. Som VD och styrelseordförande för Filminstitutet – och kompis med Ingmar Bergman – såg han det som sin plikt att främja svensk filmkonst.  

Att politiken skulle hålla armlängds avstånd från kulturen, var en självklarhet som Scheins självmedvetna person stod garant för.  

Han bevittnade framväxten av det politiska skifte som kodifierades i ”Den nya kulturpolitiken” 1974. Kommentarerna om skedet är i memoarklassikern Schein från 1980 återhållna – det kan förstås ha berott på vänskapsbanden till S-aristokratin – men inte desto mindre skarpa.  

Han hade i huvudsak tre invändningar: byråkratisering, politisering och förfelat missionerande. Missionerandet hade två syften: upplysning av massorna och kamp mot kulturkommersialismen.   

Mannen som 1971 anmält Sveriges Television till Radionämnden för inköp av Åsa Nisse filmerna var ingalunda motståndare till kommersiell kultur, eller kommersialism för den delen. Ambitionen att uppfostra svenska folket med hjälp av kultur avvisades som förmynderi.  

Avståndstagandet från den sociologiska syn på kulturen som skulle prägla kulturdebatten och kulturpolitiken i decennier framkommer tydligt i skildringen av mötet med den tongivande sociologen Harald Swedner i Malmö någon gång på sextiotalet. 

”Swedner bevisade vetenskapligt att överklassen gick oftare på teater än underklassen. Om han hade nöjt sig med denna truism! Ingalunda. Han bevisade, vetenskapligt, att det var fel på teatern. Den var överklassigt byggd, marmorgolv i stället för, får man anta, korkmattor. Men det värsta var att den visade fel pjäser, pjäser för överklassen… 

Sociologer är bra på slagord. Swedner hittade på ”finkultur”. Hans tankar eller slagord slog rot. Rötterna är långa.” 

Marxisterna hade länge ”problemformuleringsprivilegiet” i kulturvärlden. I dag har den positionen övertagits av avkomlingarna inom identitetspolitiken.  

Harry Scheins kanske mest beryktade artikel, i Moderna tider 1992, handlade just om identitetspolitik (fast ordet inte var i bruk då) och mångkultur. Han trodde inte på idéerna, och förklarade varför. 

Han såg hur minoriteter odlade sina särdrag i stället för att anpassa sig. Detta gynnade bara motståndaren – rasisterna. Stora kulturella olikheter skapar konflikter, och etniska motsättningar är en krutdurk (i Jugoslavien pågick inbördeskriget). 

Scheins uppfattning avspeglade också hans erfarenhet som judisk flykting från Österrike efter Anschluss. På den tiden, förklarar Scheins vän Theodor Kallifatides i Maud Nycanders fina porträttfilm Citizen Schein, löste man alla band till hemlandet och blev svensk. 

Harry Schein skulle aldrig ha godkänt Sverigedemokraternas förslag att skicka tillbaka de utomeuropeiska invandrarna till sina hemländer. Han ville ha en fortsatt generös flyktingpolitik, och ansåg att invandringen har varit gynnsam för Sverige – därför att vi behövt arbetskraften. Det var han ju själv, på sätt och vis, ett levande bevis på. 

Att just det ämnet alltjämt är känsligt framgick i våras då Alex Schulman i Dagens Nyheter gjorde stor sak av Carola Häggkvists aningslösa yttranden om invandringen i den nämnda intervjun i Svenska Dagbladet, som gjordes med anledning av hennes fyrtioårsfirande som artist. 

Carola hade, trots några olyckliga ordvändningar, inte fel. Kommer man hit i avsikt att stanna måste man anpassa sig, och de flesta skjutningarna inträffar obestridligen i invandrarmiljön. 

Summa summarum: Harry Scheins skrifter och kolumner är värda att återbesöka för att hämta inspiration till bemötande av tvärsäkert förespråkande av det ena eller andra idealet och enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem.

Christian Hårleman är fristående liberal debattör och medförfattare till Utanför systemet – vänstern i Sverige 1968-1978 (Raben&Sjögren 1978).

***

Läs även: Gammelkommunisten Therborn lär sig aldrig

Läs även: Yttrandefriheten på ett sluttande plan