Robin Bankel: ”Israel har valt expansion framför fred”
Lösningen på den palestinska konflikten är lika uppenbar som osannolik; det internationella samfundet måste agera kraftfullt och beslutsamt för att upprätthålla folkrätten, skriver Robin Bankel i en replik till Bo Rothstein.
Bild: AP
Bo Rothstein har nyligen skrivit två artiklar i Fokus. Den första beskriver flyktingfrågan som orsaken till att Israel/Palestinakonflikten aldrig kan lösas. Uppföljaren förespråkar en ”lösning” som liknar idéströmningarna bakom fördrivningen av palestinierna 1948. Jag menar att Rothstein ger en skev bild av orsakerna till konfliktens enträgenhet och att hans lösning speglar ett tänkande som den postkoloniala världen övergav för 70 år sedan. Denna replik ägnas främst åt den första frågan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Rothstein har rätt i en sak, nämligen att flyktingfrågan och Israels grundande som en judisk snarare än israelisk stat står i konflikt till varandra. ”Förflyttningen” av palestinier var därför inbyggd i den judiska statens födelse i dåtidens Palestina. Flyktingarnas rätt att återvända erkändes av FN men avfärdades av Israel. För Israel kvarstår frågan än i dag som ett hot mot statens judiska karaktär medan den för palestinier handlar om historisk upprättelse. En vattendelare, utan tvekan. Men att påstå, som Rothstein gör, att konfliktens dilemma består i palestiniernas vägran att släppa sina krav på återvändande är inget annat än ett försök att skriva om historien.
För det första har det palestinska ledarskapet intagit en ”måttlig och pragmatisk" hållning i förhandlingar jämte sina grandiosa publika krav. Läckor från olika förhandlingar visar att man varit villiga att näst intill ge upp flyktingfrågan.
För det andra är det främst Israel som systematiskt saboterat möjligheterna till fred i modern tid. Sedan 70-talet råder internationell konsensus om en lösning i linje med folkrätten och säkerhetsrådets resolution 242; tvåstatslösningen. Palestinierna har enligt denna rätt till statskap över Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem. Omkring år 1975 närmade sig palestinierna det erkännande av tvåstatslösningen som blev officiellt 1988.
I kontrast skapade Israel permanenta hinder för en hållbar fred genom att annektera Östra Jerusalem samt att uppföra muren och bosättningar åt 700 000 bosättare på ockuperad mark. Även evakueringen av bosättningarna i Gaza 2005 – Israels prisade ”fredsinitiativ” – ingick i en strategi för en mer ”hållbar” expansion in i Västbanken där ”en judisk majoritet” kunde garanteras.
Osloprocessen skonades aldrig från denna expansionspolicy. En av de israeliska huvudfigurerna bakom Oslo-ackorden, Ron Pundak, beskrev hur misstag begicks på båda sidor men framför allt av Israel som under Netanyahus ledarskap ”obevekligen saboterade fredsprocessen”. Netanyahu har under sina 16 år som premiärminister prioriterat konflikt framför dialog och apartheid framför fred. Lösningen är tyvärr lika uppenbar som osannolik: det internationella samfundet måste agera kraftfullt och beslutsamt för att upprätthålla folkrätten. Nya övergrepp på den palestinska befolkningen däremot, kvalificerar inte ens som en lösning.
Robin Bankel arbetar på Handelshögskolan i Göteborg där han forskar på frågor om ekonomi och social hållbarhet. Hans magisteruppsats i ämnet mänskliga rättigheter behandlade israelisk säkerhetsdiskurs och palestiniernas rätt till självbestämmande.
***
