Så gav vänstern islamisterna ideologisk legitimitet

Medan de större islamistiska rörelsernas attraktionskraft har försvagats betydligt i Mellanöstern har den samtidigt i Europa och USA, och med hjälp av vänstern, lyckats fylla sin ideologi med nytt innehåll. Tydligast har detta gett sig till känna under kriget mellan Hamas och Israel. Miljö- och queeraktivister har tillsammans med hudfärgsaktivister i både USA och i Europa skanderat slagord om att förgöra Israel ”from the river to the sea” som ett sätt att uttrycka stöd för Hamas. Under Eurovision i Malmö ropades slagord som uppmanade judar att åka hem till Polen och ”Sinwar we will not let You die”. Tydligare än så kan inte stödet för islamistiska Hamas uttryckas. 

Hur har det blivit så?

Efter det Osmanska rikets fall 1923 började islamistiska rörelser växa fram i Mellanöstern. Dessa religiösa muslimska grupperingar menade att Osmanska riket fallit för att islam inte hade tolkats och förvaltats rätt, men att religionen trots allt fortfarande var giltig som samhällsbärande idé. Det Muslimska brödraskapet (MB) grundades 1928. Samtidigt växte en nationalistisk, socialistisk och antireligiös politisk rörelse fram. Ganska snart mynnade den ut i dysfunktionella diktaturer som hårdhänt bekämpade de nya islamistiska rörelserna.   

Oberoende av varandra var man inom dessa två nya idémässiga kraftfält överens om att det var väst som genom sin påverkan hindrade den sunniarabiska världen från att återanknyta till sitt historiska arv, som såväl sekulära socialister som islamister ansåg vara lösningen för framtiden. Föraktet mot väst uttrycktes lika tydligt som konsekvent inom båda dessa två nya rörelser.

Det blev de nationalistiska, socialistiska och antireligiösa diktaturerna som tog makten i stora delar av arabvärlden under sent 1950-tal och framåt, och man gick hårt fram mot de religiösa krafterna.

I Egypten krossades det Muslimska brödraskapet av Gamal Abdel Nasser (1918–1970) så fort han tagit makten. Medlemmar avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff. Brödraskapets kanske viktigaste ideolog Sayid Qutb (1906–1966) hängdes 1966. I Syrien rensade Hafez al Assad (1930–2000) ut brödraskapet genom att 1982 bomba sönder organisationens baser i bland annat staden Hama. I Tunisien bestämde sig Habib Bourguiba (1903–2000) för att oavsett konsekvenserna omvandla Tunisien till ett modernt sekulärt land likt länderna i Europa. Han såg islamismen som ett allvarligt hot mot sitt sekulariseringsprojekt. Islamister kastades i fängelse eller skickades i exil.

I allt väsentligt gick den islamistiska rörelsen i Mellanöstern kräftgång utan att kunna visa upp några politiska framgångar. Men två händelser gav de islamistiska ambitionerna nytt hopp. I Iran ledde Ayatollah Khomeini 1979 den så kallade gröna revolutionen och upprättade en islamisk statsbildning. I Afghanistan jagade talibanerna ut den sovjetiska armén. Framgången ledde bland annat till att al-Qaida grundades av Usama bin Laden (1957–2011) 1988.  

Det syriska inbördeskriget som började 2011 öppnade ett politiskt vakuum som gav Abu Musab al-Zarqawi (1966–2006) förutsättningarna för att grunda IS. Under 2015 sökte sig 30 000 människor från 85 länder till IS-etablerade fästen i Syrien och i Irak. Organisationens popularitet tycktes ständigt växa. Rader av profetior om den yttersta tiden och kalifatets återupprättande kunde kopplas till händelser som dagligen utspelade sig i Syrien och Irak. Detta hade stark inverkan inte bara på muslimer i Mellanöstern utan också på troende muslimer i hela världen. 2012 trodde hälften av arabvärldens muslimska befolkning på 380 miljoner människor att deras Messias var på väg.  
 
Al-Qaida och IS jagades över hela världen. Den 1 maj 2011 dödades bin Laden i sitt hem i Pakistan av en amerikansk insatsstyrka. Hans kropp dränktes tolv timmar senare i Arabiska havet. Ingen grav och inget monument att vallfärda till.   

Den 27 oktober 2019 dödades, tillsammans med sina barn, ledaren för IS, Abu Bakr al Baghdadi. Efter hans död eliminerades ytterligare nyckelpersoner inom rörelsen. Även om rörelsens attraktionskraft flagnat tidigare, är de flesta analytiker överens om att den helt förlorade sin operativa förmåga och sin attraktionskraft i och med att deras ledande skikt eliminerats.

I Mellanöstern gjorde dessutom de flesta stater vad de kunde för att inte låta idéerna få nytt utrymme. Den 24 mars 2015 dömdes 528 medlemmar i det Muslimska brödraskapet till döden i en snabb rättsprocess i en domstol i Minya söder om Kairo och rörelsens alla tillgångar beslagtogs. I flera andra länder fängslades omedelbart aktivister som kunde anses uttrycka sympati med Islamiska staten. Kombinationen av IS och den ”Arabiska våren” hade öppnat ett stort sår i den sunniarabiska världen, som manade till eftertanke. Israel, som tidigare hade undertecknat fredsavtal med Egypten och Jordanien, fick nu genom Abrahamavtalen i snabb takt diplomatiska förbindelser med Bahrain, Förenade Arabemiraten och Marocko år 2020, och med Sudan år 2021.

Medan arabiska diktaturer slog ner på det Muslimska brödraskapet sökte en trött europeisk och amerikansk vänster efter nya budskap och allianser som kunde få igång revolutionsglöden. Allt som kunde upplevas som kamp mot USA och imperialism eller revolution mot makter som varit allierade med USA, blev en potentiell allians oavsett vad som i övrigt presenterades. Michel Foucault (1926–1984) reste 1978 till Iran för att träffa Ayatollah Khomeini och befann sig sedan i Iran under revolutionen. I en rad artiklar i bland annat Corriere della Sera and le Nouvel Observateur, hyllade han den islamistiska revolutionen som enligt honom var ett perfekt exempel på en spontan folklig resning mot en förtryckande regim. I filmen American Radical (2010) kunde man följa Norman Finkelsteins liv och därmed också hans besök, tillsammans med Noam Chomsky, hos den iranska terrororganisationen Hizbollah i Libanon. I intervjuer efteråt uttryckte Finkelstein stolthet över att ha träffat Hizbollahs ledning och envisades med vikten av att Hizbollah försvarade Libanon från Israels ”imperialistiska” intressen. Att i stort sett varje libanes som inte är medlem i terrororganisationen, ser Hizbollah som orsaken till allt ont i Libanon var för honom ovidkommande. Att den iranska terrororganisationen gärna skulle bygga ett samhälle som varken Finkelstein eller Chomsky skulle kunna verka i eller leva i, brydde han sig inte heller om. För honom var det uteslutande en fråga om att stödja en rörelse vars existens berättigades av att vilja förgöra Israel och USA och enligt honom deras imperialistiska ambitioner.

I texten Lidl-paradoxen: Därför framställs de friaste länderna som de mest förtryckande beskriver undertecknad med hänvisning till Stephen R C Hicks bok Postmodernismens förklaring, hur vänstern omorienterade sina budskap, under samma tid som arabvärlden slog ner på det Muslimska brödraskapet. ”En sista bastion som skulle rädda socialismens anseende ansågs vara en justering från behov till jämlikhet. I stället för att tala om ett system som kunde tillfredsställa allas behov skulle kritik riktas mot att de frihetliga staterna inte var jämlika. Mobiliseringen skulle ske genom att hänvisa till bristande jämlikhet i sådant som alla kunde identifiera sig med och engagera sig i som sexualitet, könsmässig identitet, religion och etnicitet.”  

För islamisterna hade en ny dörr öppnats. Islamister som dessutom förstod hur asylprocesser i Europa fungerar tog tillfället i akt. Genom att påvisa förtryck på religiös grund kunde de som förföljdes av sina regimer i Mellanöstern få asyl i Europa. För europeisk vänster blev det ett välkommet energitillskott. Dessa två till synes motsägelsefulla ideologier fann varandra i sina respektive ambitioner att förgöra vad som kan kallas för den västerländska ordningen. För islamisterna handlar det om att i stället införa en muslimsk ordning. För vänstern handlar det om att bekämpa det vi kan kalla för frihetliga länder för att i stället införa deras uppfattning om vad som är rättvisa. Iran hjälper gärna till och finansierar demonstrationer i väst mot Europa och USA som samtidigt uttrycker sitt stöd för Hamas. Även Ryssland som trivs när konflikter i Europa eskalerar, bistår gärna med stöd till demonstranterna. 

Specifika budskap som islamismens ideologidrivna antisemitism justerades enkelt till antisionism vilket passade vänsterns förmenta anti-imperialistiska narrativ. Fokuset på Israel-Palestina och judar passade båda parterna utmärkt. Dessutom kunde de islamistiska organisationerna få bidrag av stater i Europa för sin verksamhet och enkelt anknyta till vänsterns språkbruk om kolonialism och västerländsk imperialism. Hassan al Banna (1906–1949) som grundade det Muslimska brödraskapet skrev återkommande om vikten av att bekämpa det han kallade för både intern och extern kulturimperialism. Den externa kom enligt honom från väst och den interna från muslimer som ”västifierats”. Vänsterns nya fäbless för HBTQ-, miljö- och hudfärgsfrågor blundade helst islamisterna för samtidigt som vänstern ignorerade islamismens syn på deras nya kärnfrågor. Kampen mot väst, judar och Israel var prioriterad. Vänstern erbjöd dessutom islamisterna ideologisk legitimitet. I kulturella, politiska och akademiska miljöer i väst har organiserade islamistiska grupperingar ogenerat kunnat uttrycka sitt förakt mot väst, medan västs skattebetalare finansierat deras verksamhet. Andra startade skolor som utbildade elever i den islamistiska ideologin. Ett exempel är den så kallade Gävle-imamen Riyad Jassim, även kallad Abo Raad, som därutöver ska ha uttryck stöd för IS under sina predikningar. 2019 beslutade dock regeringen, efter Säpos rekommendationer, att utvisa sex islamistiska aktivister för att de ansågs hota Sveriges säkerhet.

Det paradoxala är alltså att väst tagit emot och stärkt idéer och rörelser som diktaturer i Mellanöstern gjort och gör allt för att bli av med. Den paradoxen visar samtidigt hur hat förenar grupperingar som i andra sammanhang helst skulle fängsla eller avrätta varandra.

 Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.

***

Läs även: Judehatets många ansikten

Läs även: Vi behöver minnas för att existera