Ska Bamse verkligen diktera utrikespolitiken?

Den svenska hållningen i förhandlingarna med Turkiet om svenskt Natomedlemskap inbjuder till frågor. Ännu i december 2021 hävdade dåvarande utrikesministern Ann Linde i riksdagen den principiella ståndpunkten att ”fri opposition är en förutsättning för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle” och noterade därvidlag att ”utvecklingen i Turkiet går i fel riktning”. Hon gav som exempel att ”respekten för mänskliga rättigheter urholkas” och att ”lagar mot terrorism och brott mot staten används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”.

Vid ungefär samma tidpunkt skrev moderaten Jessica Roswall tillsammans med partikollegorna Hans Wallmark och Tomas Tobé en debattartikel, där de hävdade att Turkiet saknar förutsättningar att släppas in i EU eftersom Recep Tayyip Erdoğans regering ägnat sig åt ”en nedmontering av rättsstatens principer, inskränkningar av de mänskliga rättigheterna och öppna konfrontationer med enskilda EU-länder” och att Turkiet därför inte uppfyller de ”högt ställda krav på demokrati, rättsstat och marknadsekonomi” som utgör förutsättningar för ett EU-medlemskap.

Men det var då, det. Rysslands invaderade Ukraina i februari 2022 och på det följde en yrvaken svensk insikt om att vi bör ansluta oss till Nato. Och när det visade sig att ett svenskt inträde i Nato var avhängigt Erdoğans goda vilja, så dunstade den officiella kritiken av Turkiet bort som dagg i öknen. Den nyblivne svenske utrikesministern Tobias Billström försäkrade hösten 2022 att Turkiet var en demokrati, eftersom landet har en ”folkvald regering” och ”fria val”. Och Jessica Roswall, som nu blivit EU-minister, hade kommit fram till att EU alls inte borde stänga dörren för Turkiet, eftersom ”det är viktigt att Sverige och EU har en fungerande och nära relation till Turkiet”. Roswall såg sig inte föranlåten att reflektera över att hon uppenbarligen bytt ståndpunkt i en principfråga, utan menade att det räckte med att hänvisa till ett politiskt beslut som hon och andra länders EU-ministrar tagit. Vilket väcker frågan om i vilken mån hennes ursprungliga debattartikel egentligen handlade om ett principiellt ställningstagande, eller bara var ett uttryck för vad som vid den tidpunkten sågs som god politisk strategi.

Nu är Roswall i så fall knappast unik. Svensk utrikespolitik uppvisar inte sällan en märklig blandning av högstämd retorik om demokrati och mänskliga rättigheter och flexibel anpassning till regimer som är allt annat än frihetliga och demokratiska. Man kan unna sig känslomässiga utspel om förhållanden som är ”oacceptabla”, bara för att sedan i handling (eller brist på handling) visa att man i praktiken finner sig i sakernas tillstånd. Värdeomdömen som verkar huggna i sten motsvaras av en mer gummiartad praktisk politik.

Insikten om skillnaden mellan läpparnas bekännelse och politikens gärningar skapar också en stingslighet hos företrädare för den svenska statsledningen. Man tar illa vid sig när kritiker tar den officiella moraliska retoriken som intäkt för att ifrågasätta regeringens kompromissvilja gentemot odemokratiska regimer. Inte sällan verkar företrädare för statsmakten mena att dessa kritiker utgör ett större problem än den egna undfallenheten.

Man kan här tänka på Gustav V:s frustration över Torgny Segerstedts angrepp på Adolf Hitler i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. ”Du riskerar att störta landet i krig!” sade kungen till Segerstedt vid en audiens 1940. Att det var Hitler och inte Segerstedt som skulle kunna hota Sverige med krig verkar inte ha föresvävat kungen; i stället pekade han på Segerstedts förmenta ”hat mot tyskarna”.

Fallet med Gustav V är intressant som en variant på ”Stockholmssyndromet” långt innan denna term hade myntats. En part som känner sig oförmögen att påverka eller undkomma en starkare motpart väljer att solidarisera sig med motparten för att åtminstone inför sig själv framstå som frivilligt medverkande i skeendet. Men någonstans lurar insikten att man ägnar sig åt självbedrägeri och just därför blir man känslig för ett ifrågasättande som riskerar att slita sönder illusionen av att ha kontroll. Därför är man också benägen att snabbt förvandla frågan om den egna medgörligheten till en fråga om kritikernas bristande ansvarskänsla och farlighet.

Baltutlämningen till Sovjetunionen 1945–46 är ett annat sådant exempel. Utlämningen av baltiska soldater som flytt till Sverige innebar inte bara att man medverkade till en humanitär katastrof för de berörda individerna, utan också att man godkände den sovjetiska ockupationen av baltstaterna. Sveriges dåvarande utrikesminister Östen Undén hävdade emellertid att Sovjetunionen var ett ”rättssamhälle” och att kritikerna av sovjetsystemet drevs av ”hatkänslor” (jämför Gustav V om Segerstedt). Samme Undén upprördes också när Raoul Wallenbergs anhöriga ställde sig skeptiska till de sovjetiska förklaringarna till Wallenbergs öde. Det var för Undén ”oerhört” att de kunde tro att den sovjetiske utrikesministern Andrej Vysjinskij ljög – samme Vysjinskij som varit Josef Stalins åklagare i Moskvaprocesserna på 1930-talet och i den rollen visat sig ständigt redo att anpassa sanningen till uppdragsgivarens förväntningar. För Undén är det alltså Wallenbergs anhöriga, inte Vysjinskij som är problemet. Vysjinskij ser han som pålitlig, inte därför att fakta talar för det, utan därför att det är politiskt önskvärt.

Eller ta fallet med dåvarande handelsminister Ann Lindes besök i Teheran 2017. Inför mötet med företrädare för mullornas regering valde Linde och de kvinnliga medlemmarna av hennes delegation att ekipera sig i slöjor och den typ av städrocksliknande ytterplagg som anbefalls av den islamiska republiken för att män inte ska bli omoraliskt upphetsade av åsynen av kvinnlig hud. Detta var vid en tidpunkt då Sverige påstods ha en feministisk utrikespolitik. Men bakom retoriken om feminism fanns ingen solidaritet mot de iranska kvinnor som då och nu vågar livet i protest mot slöjtvånget. Linde avfärdade kritiken med att det bara handlade om främlingsfientlighet och rasism. Återigen handlade problemet om undfallenhetens kritiker, inte om själva undfallenheten.

Här har vi en bakgrund till statsministerns och utrikesministerns reaktioner på den upphängda dockan föreställande Erdoğan. Ulf Kristersson recenserade den som ”avskyvärd” och Tobias Billström kallade tilltaget en ”skamlös aktion”. Statsministern tillade att det utgjorde ett ”sabotage” mot Sveriges Natoansökan. Men det är den turkiska regeringen och inte Rojavakommittéerna som hindrar Sverige att gå med i Nato. Här har vi åter en variant av Stockholmssyndromet – den svenska regeringen solidariserar sig med värderingarna hos en motpart som man vet kan sätta gränser för den egna handlingsfriheten. Och även här reagerar regeringen på kritiken om undfallenhet med att i stället klandra ansvarslösheten hos demonstranterna.

Med detta sagt, så bör man också notera att Rojavakommittéerna på sin hemsida marknadsför en bok i feministisk utbildning författad av Abdullah Öcalan, den fängslade ledaren för PKK. Det är inte en grund för att ifrågasätta ”kommittéernas” rätt till yttrandefrihet, men väl att ifrågasätta deras demokratiska trovärdighet, givet Öcalans ansvar för terrordåd som kostat tusentals människor livet i och utanför Turkiet.

Svenska politiker förefaller ibland bedriva utrikespolitik utifrån föreställningar som hör hemma i en barnbok – man ska vara snäll mot dem som vill oss illa, så kommer de också en dag att bli snälla mot oss. Strategin verkar inte fungera så väl – andra länders politiker har sannolikt blivit uppfostrade med andra sagor än våra. I många länder, där kulturen präglas av andra värderingar än de som kommer till uttryck i Bamse, tolkas eftergifter och förhandlingsvilja som svaghet och varje tillmötesgående kommer att besvaras med nya krav. (Därför sitter Dawit Isaak kvar i eritreanskt fängelse efter mer än tjugo år av svensk ”tyst diplomati”. Det enda givna utfallet av en sådan diplomati är mer av tystnadskultur och att utrikesförvaltningen kan undgå kritik för undfallenhet, eftersom det per definition blir omöjligt att utvärdera en strategi som inte avsätter några spår.)

För att få på plats vad som med ett samtida modeord skulle kunna kallas en ”hållbar” utrikespolitik måste svenska politiker undvika att fastna i en motsättning mellan nationellt intresse och moralisk integritet. Att värna Sveriges intressen handlar om mer än att slå vakt om en bit jord med ett tillhörande näringsliv. Det handlar också om att stå upp för de principer som rättfärdigar ett försvar av landets intressen från första början – principer om individuell och samhällelig frihet, en rättsordning som skyddar denna frihet, och ett demokratiskt system inom vilket friheten kan omsättas i politik. En sådan principfasthet låter sig inte förenas med konflikträdsla och anpassningsvilja. Varje gång man i ord eller handling ber om ursäkt för yttrandefriheten inbjuder man också till att göra denna frihet förhandlingsbar. I stället för att skydda en samhällsordning bidrar man till att undergräva de värden som gör samhällsordningen skyddsvärd.

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

Läs även: Det var inte Chang Frick som drog in Nato i kulturkriget

Läs även: Dubbelt medborgarskap – dubbel lojalitet?