Sluta skydda terrorister och våldtäktsmän

I bland dömer svenska domstolar på ett sätt som kan te sig obegripligt. Ett sådant fall gällde fyra eritreaner som dömdes till fängelse i upp till fem år för att de med "särskild hänsynslöshet eller råhet" hade våldtagit en kvinna. Åklagaren yrkade på att de skulle utvisas efter avtjänat straff och inte få återvända till Sverige på femton år, men Södertörns tingsrätt avslog och lät dem stanna. De hade hållit sig undan militärtjänstgöring i hemlandet och riskerade "behandling som liknar förföljelse" om de återvände. Den risken är ett hinder för utvisning enligt utlänningslagen.  

De fyra välkomnades från början som skyddsbehövande i Sverige för att slippa delta i krig. De begick ett grovt brott och dömdes som fullt ut ansvariga för sina gärningar. Men så gjorde rätten helt om och förvandlade dem åter till skyddsvärda enligt asyllagstiftningen. Är det verkligen Sveriges ansvar att skydda dem från någonting som "liknar förföljelse"? Har de inte genom sina handlingar förverkat rätten till skydd? Vill vi ha dem kvar här? Har vi, Sverige, någon talan? Om vi har det borde vi kanske förvisa dem ur riket direkt, utan fängelse först, med förbud att komma tillbaka på femton år, vilket åklagaren yrkade på. Ingen av dem är svensk medborgare. Och utvisning från snälla Sverige är kanske en mera kännbar påföljd än fängelse.  

Rätten såg inte till helheten utan dömde så att säga portionsvis. Det är vanligt numera. Hade domstolen i stället vägt samman hela bilden hade vi fått en slutsats, inte två. Rättvisans gudinna Justitia brukar avbildas med en balansvåg i ena handen. Hon ska väga för och emot. Symptomatiskt nog ses hon numera i bland med en lagbok i stället för en våg och med lagen i hand kan rätten döma bit för bit och kommer undan den svåra helhetsbedömningen. Värt att beakta är också att den månghundraåriga domareden faktiskt rymmer något så skiftande som "samvete". Den blivande domaren svär att döma efter "bästa förstånd och samvete". Aldrig lag vränga eller orätt främja. 

Samhällets agerande mot inhemska terrorister måste också ha en rimlig koppling till vanligt förstånd. Var och en ska kunna förstå varför rätten dömer som den gör. Säpo grep 2019 sex män som ansågs vara ett säkerhetshot mot Sverige. Med stöd av Migrationsöverdomstolen beslöt den dåvarande regeringen att de skulle ut ur landet. Men enligt Europakonventionen gick det inte att utvisa dem då de "riskerade tortyr och förföljelse" i sina hemländer. De kunde inte heller sättas i förvar ty tiden i förvar är utmätt fram till en planerad utvisning. Så de släpptes fria.  

Det gick inte att förstå. Varför skulle en företrädare för hemlandets muslimska lära riskera tortyr och förföljelse om han återvände? Någon förklaring gavs inte. Inte från regeringen, inte från Migrationsverket, inte från Advokatsamfundet. Det enda som nämndes var att de var "radikala", men inte vari radikaliteten bestod.  

Förklaringen kom i en artikel av Sanna Thorén Björling i Dagens Nyheter (2019-11-19). Fem av de sex gripna var islamister, salafister, IS-anhängare som piskade upp till helig kamp i moskéer runt om i Sverige. Åttio procent av de som reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till IS, kom från de orter där imamerna verkade. Den sjätte var skolledare för Vetenskapsskolan i Göteborg. Han försvann. Han utvisade sig själv. Skolan såldes och bytte namn. Sedan 2009 hade den tagit emot mångmiljonbelopp i stöd.  

Man kan undra varför officiella instanser var så förtegna om säkerhetshotet? Var det politiskt känsligt att tala om islamister och islamism på hemmaplan i Sverige? Skulle det vara att ge stöd åt "mörka krafter"? Spökade FN:s fällning av Sverige fortfarande efter utvisningen av de två egyptierna 2001? Det vet vi inte. Klart är bara att regeringen var högsta instans i detta mål. Rättssystemet, i det här fallet regeringen, satte alltså säkerheten för de sex "radikala" före Sveriges säkerhet. 

Europakonventionen förbjuder alltså utvisning om de utvisade riskerar tortyr eller förnedrande behandling. Konventionen skrevs på femtiotalet men begreppet "mänskliga rättigheter" gjorde inte mycket väsen av sig de första 50 åren. Sedan dess desto mer. Den filosofiska frågan är huruvida islamister som själva struntar i allt vad mänskliga rättigheter heter över huvud taget bör omfamnas av just dessa rättigheter? Redan artikel 2 om rätten till liv borde diskvalificera dem.  

Europakonventionens förbud mot utvisning om de utvisade riskerar tortyr är en oantastlig förklaring men kanske inte den enda. De sex var IS-propagandister. Kan det ha varit därför deras hemländer inte ville ha dem tillbaka? IS var besegrat och hemländerna hade väl fått nog av Islamiska Staten. IS-terrorister på plats sattes i läger och våra imamer hade förmodligen fått göra dem sällskap där. Skulle de verkligen riskera tortyr för att ha uppviglat muslimer i Sverige?  I så fall skulle väl alla verkliga IS-bödlar i lägren ha torterats. Hade det skett hade det blivit omtalat. Då hade hotet varit verkligt. 

Europadomstolen skulle säkert inte ha haft något emot att Sverige utvisade definierade säkerhetsrisker. Att de fick gå fria är undfallenhet, ja förnekelse. Nu har vårt säkerhetsläge försämrats efter de starka reaktionerna i muslimska länder på koranbränningen utanför Turkiets ambassad samt desinformationskampanjen riktad mot svensk socialtjänst. Till flödet av ökade attentatshot mot Sverige bidrar för övrigt en av de imamer som vi skyddar genom att sprida budskapet att "barn säljs av socialen till pedofiler" (DN 23-01-11). 

Om Sverige kan fortsätta med gränskontroller år efter år genom att åberopa skydd för rikets säkerhet, då borde vi också kunna utvisa utländska medborgare enligt lagen om särskild utlänningskontroll, LSU. Det har vi gjort förr. När vårt fria öppna samhälle hotas inifrån vill vi se att våra nationella strategier mot terrorism och våldsbejakande extremism tas i bruk. Det är att upprätthålla respekten för det offentliga rättssystemet. 

Helena Rivière var riksdagsledamot för moderaterna 2006-2010, numera fri skribent.

***

Läs även: Ska vi hellre fälla än fria?

Läs även: Har brottslingen ett moraliskt ansvar?