Snart är det bara män som kan vara kvinnor
En ny utredning föreslår att begreppet ”kvinna” ska bytas ut i abortlagstiftningen mot ”den som är gravid”. Men varför ska kvinnor raderas från en könsbaserad lagstiftning som bara handlar om kvinnokroppar?
Bild: TT
”De flesta svenskar kommer inte märka någonting. De som märker det är de som berörs av den här lagändringen, de som vill ändra juridiskt kön”, sade Miljöpartiets riksdagsledamot Ulrika Westerlund till Dagens Nyheter strax efter att riksdagen röstat igenom den nya könslagen som antogs med stor majoritet förra året. Lagens förespråkare har ofta hävdat att den bara berör den lilla grupp personer som identifierar sig som trans. Men när en statlig utredning i dagarna föreslog att begreppet kvinna ska bytas ut i abortlagen mot begreppet den som är gravid, var ett skäl att den behöver anpassas till den nya könslagen som träder i kraft i juli 2025. Alla svenskar - alla människor - föds av en kvinna. Varför ska då kvinna raderas från en lag som enbart handlar om kvinnors kroppar och reproduktiva rättigheter?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Utredningen, som har haft till uppgift att se över hur abortlagen från 1975 kan anpassas till den medicinska utvecklingen, föreslår att hemaborter kan göras enklare än i dag. Men lagen behöver också möta den juridiska verkligheten, menar utredaren. Det handlar dels om en språklig modernisering där en ”könsneutral” utformning av regler anses viktig, dels en anpassning till den nya könslagen, eftersom ”målgruppen som omfattas av den förändrade abortlagen kan öka”. Utredningen hänvisar till att även Norge i sin nya abortlag har ersatt kvinna med gravide. Att våra nordiska grannländer har infört självidentifikation av kön har använts som starka skäl inför omröstningen av den svenska könslagen som i praktiken tillåter alla från 16 år att välja kön i sina identitetshandlingar.
Därför var det intressant när Dagens Nyheter nyligen tog in ett debattinlägg där artikelförfattarna, varav en är dansk barnmorska, beskriver att Danmark - som redan har raderat kvinnor från sin abortlag - nu är på väg att återinföra ordet kvinna i samma lag. ”Barnmorskans kärnuppgift är att sätta gravida och födande kvinnors hälsa och säkerhet i centrum. Ett tydligt och välbekant språk är en grundläggande del av detta arbete”, förklarar de i DN. Termer som ”livmoderbärare” eller ”menstruerare” osynliggör och avhumaniserar kvinnor. Det innebär också risker, till exempel genom att förståelsen hos tvåspråkiga personer eller de med lässvårigheter försvåras.
För att en liten minoritet ska känna sig inkluderard, minskar följaktligen den totala inkluderingen. Alla som utför en abort är kvinnor. Alldeles oavsett hur de identifierar sig. Och man missar även flera utsatta grupper; unga kvinnor, kvinnor med låg läskunnighet eller utbildning, kvinnor med en intellektuell funktionsnedsätting, som alla löper ökad risk att missförstå ett könsblint språk. ”Könsneutral” mål låta neutralt, även positivt. Men att sudda ut kön är att vara blind för att kvinnor och män har olika kroppar, ibland olika behov och ofta olika villkor. Utvecklingen i Danmark nämns inte i den svenska utredningen, inte heller att det danska Barnmorskeförbundet anser att begreppet ”kvinnor” ska återinföras i abortlagen, trots att den tittar på hur abortlagstiftningen ser ut i de nordiska länderna.
I Danmark pågår nu en debatt om effekterna av den identitetspolitiska förvirringen och kravet på könsblint språk. I augusti 2024 skrev även Danmarks jämställdhetsminister Marie Bjerre i Jyllandsposten att hon kräver en utvärdering av de bredare samhällseffekterna när könsidentitet, det vill säga det upplevda könet, prioriteras över biologiskt kön. Danmark införde 2014 självidentifikation av kön helt utan prövning för alla vuxna. Bjarre tar upp flera exempel som visar på problem som uppstått. Som när en man som identifierar sig som kvinna fått en enkät i forskningssyfte om kvinnors klimakterier med frågor om förlossning, menstruation och symptom - och fyllt i den. Eller denne biologiske mans krav på att få byta om i kvinnornas omklädningsrum och få avtjäna straff på anstalt för kvinnor. Danmark har haft självidentifikation i tio år, men den offentliga debatten om effekterna har hittills i stort uteblivit. Enligt Bjarre kan det dock inte tas som intäkt för att ”reformen fungerat väl”, utan beror snarare på att få vågar uttala sig.
Internationellt efterlyser dock allt fler evidens för denna politik. 2023 skrev till exempel 300 barnmorskor, läkare och forskare i Storbritannien ett öppet brev till National Health Services, brittiska motsvarigheten till Socialstyrelsen, där de lyfte att utbildningar inom kvinno- och mödravård som utförs av hbtqi-organisationer inte bygger på evidens. Kritiken har också handlat om nyttan i förhållande till de höga kostnaderna för utbildningarna.
Trots att könslagen ännu inte trätt i kraft i Sverige, kan vi notera en liknande utveckling här. RFSL har hbtqi-certifierat en stor del av vården runt om i landet och även utformat särskilt kunskapsstöd för barnmorskor. Även RFSU erbjuder utbildningar för barnmorskor:
”Ta på hbtqi-glasögonen och inventera verksamheten för att bli mer inkluderande”, lyder en uppmaning i RFSL:s kunskapsstöd. En checklista med ett trettiotal frågor ska vara behjälplig med att inventera huruvida de arbetar inkluderande: Finns riktlinjer för ett inkluderande bemötande? Frågas det efter pronomen i nya patientmöten? Ges alternativet ickebinär, annat eller vill inte definiera när kön används som kategori i blanketter och enkäter?
Genomslaget för denna uppluckrade syn på kön märks också i att Socialstyrelsen refererar till RFSL:s material i det nationella kunskapsstödet Graviditet, förlossning och tiden efter. Eller när Vårdupplysningen 1177 talar om ”livmodern hos en vuxen person”. Som om en livmoder kan vara könsblind. Eller när tunnelbanan i Stockholm var tapetserad med budskapet ”Till dig som har livmoder” i en kampanj för att erbjuda unga kvinnor gratis vaccin mot HPV/livmoderhalscancer. Kampanjen behövde sedan förlängas då regionen inte förväntas nå målet om minst 70 procent vaccinerade till sommaren. För Aftonbladet berättade kommunikationsansvarig att ”det finns stora utmaningar med att nå kvinnor i utsatta områden”.
Det är viktigt att personer som identifierar sig som trans känner sig välkomna när de söker vård och att alla får vård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Homosexuella blir också föräldrar. Lesbiska kvinnor och par får barn. Hbtqi-personer arbetar som vårdpersonal.
Frågan är varför vården inte kan fokusera på jämlik, personcentrerad vård som gäller alla, utan att avköna den vård som rör kvinnors reproduktiva hälsa? Brister vården i personligt bemötande? Skiljer det sig från andras specifika (individuella) behov av stöd? Nekas gravida ”transmän” eller icke-binära, abort och abortvård? Nekas biologiska kvinnor vård i samband med graviditet och barnafödande om de upplever en annan könsidentitet? Alla barnmorskor torde veta att de behandlar en kvinna, oavsett juridisk könstillhörighet.
Könsblindheten undergräver kvinnors rättigheter
Allt tyder på att problemet snarare är det omvända. Riskerna är stora, även för personer som identifierar sig som trans, när lagar och vård inte utgår från verkligheten, eller när det står fel ”könsmarkör” i patientjournalen. Ett konkret exempel på att identitetspolitiken skapar fler problem än den löser är den temadag som nyligen anordnades om cancerscreening för dem som ändrat juridiskt kön. Cancerprevention blir svårare eftersom kallelser utgår från personnummer, och de inte längre blir kallade till relevanta screeningar för exempelvis bröst- eller prostatacancer.
För många handlar könsblindhet om välmening, ett sätt att vara lyhörd för individuella behov och inkludering. Men effekten är att kvinnors könsbaserade rättigheter urholkas, samtidigt som mäns rättigheter utökas. För i förlängningen blir det bara mannen som får kallas kvinna. Men män som tvingar sig in i kvinnors utrymmen där de inte är välkomna, som fyller i uppgifter om kvinnors klimakterier, eller som ”ammar” ett spädbarn för sin egen könsvalidering, har väldigt lite gemensamt med majoriteten kvinnor.
Staten normaliserar och finansierar en hittepå-verklighet som RFSL, RFSU och andra önskar. Genom utbildningar, ordlistor med påbjudet språk och checklistor, görs deras queera syn på kön till en vetenskaplig sanning för yrkesutövare inom vården.
”När abortlagen skrevs var det endast kvinnor som kunde bli gravida” (…) ”det här påverkar inte rätten till abort för kvinnor negativt. Det är fortsatt en kvinnorättsfråga: att ha tillgång till en säker och trygg abort” hävdar utredningen. Erfarenheter visar tvärtom. Könsblindheten undergräver på sikt kvinnors rättigheter. I värsta fall, som nu i USA, även rätten till abort. När könskategorin kvinna raderas försvinner också argumentet att abort är en fråga för kvinnor. När demokraterna i USA stipulerar att män kan bli gravida, kan konservativa republikaner i USA nu hävda att abort inte längre är en ”women's rights issue”.
Inte mycket talar för att Ulrika Westerlunds utsaga stämmer. Att ”de flesta svenskar inte kommer märka någonting”. Kanske har många ännu inte sett sambandet mellan alltmer radikala och högljudda krav på könsblindhet och den nya könslagen. Trots att omställningen till synen på kön som en identitet har pågått i flera år i hela samhället, långt innan den nya könslagen ens var antagen.
En mer korrekt förståelse för effekterna av den nya könslagen finns därför i det svar Yasmine Bladeus, Socialdemokraternas företrädare i riksdagsdebatten, gav inför voteringen om den nya könslagen. Hon fick frågan ”Vad är en kvinna?”. Svaret löd: ”Känner man sig som en kvinna så är man en kvinna.”
Häromdagen visade en rundringning som Ekot gjort att Tidöpartierna är kritiska till utredningsförslaget att stryka ordet kvinna ur abortlagen. ”Det är problematiskt att avköna kvinnor i lagstiftningen och samhällsdebatten”, sa Liberalernas jämställdhetspolitiska talesperson Camilla Mårtensen. Gott så. Frågan kvarstår dock: Varför gav de en utredning i uppdrag att ”modernisera” språket i abortlagen?
***
Läs även: Kan kvinnor ha penis?
Läs även: Transvården kan bli en vårdskandal
”De flesta svenskar kommer inte märka någonting. De som märker det är de som berörs av den här lagändringen, de som vill ändra juridiskt kön”, sade Miljöpartiets riksdagsledamot Ulrika Westerlund till Dagens Nyheter strax efter att riksdagen röstat igenom den nya könslagen som antogs med stor majoritet förra året. Lagens förespråkare har ofta hävdat att den bara berör den lilla grupp personer som identifierar sig som trans. Men när en statlig utredning i dagarna föreslog att begreppet kvinna ska bytas ut i abortlagen mot begreppet den som är gravid, var ett skäl att den behöver anpassas till den nya könslagen som träder i kraft i juli 2025. Alla svenskar – alla människor – föds av en kvinna. Varför ska då kvinna raderas från en lag som enbart handlar om kvinnors kroppar och reproduktiva rättigheter?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Utredningen, som har haft till uppgift att se över hur abortlagen från 1975 kan anpassas till den medicinska utvecklingen, föreslår att hemaborter kan göras enklare än i dag. Men lagen behöver också möta den juridiska verkligheten, menar utredaren. Det handlar dels om en språklig modernisering där en ”könsneutral” utformning av regler anses viktig, dels en anpassning till den nya könslagen, eftersom ”målgruppen som omfattas av den förändrade abortlagen kan öka”. Utredningen hänvisar till att även Norge i sin nya abortlag har ersatt kvinna med gravide. Att våra nordiska grannländer har infört självidentifikation av kön har använts som starka skäl inför omröstningen av den svenska könslagen som i praktiken tillåter alla från 16 år att välja kön i sina identitetshandlingar.
Därför var det intressant när Dagens Nyheter nyligen tog in ett debattinlägg där artikelförfattarna, varav en är dansk barnmorska, beskriver att Danmark – som redan har raderat kvinnor från sin abortlag – nu är på väg att återinföra ordet kvinna i samma lag. ”Barnmorskans kärnuppgift är att sätta gravida och födande kvinnors hälsa och säkerhet i centrum. Ett tydligt och välbekant språk är en grundläggande del av detta arbete”, förklarar de i DN. Termer som ”livmoderbärare” eller ”menstruerare” osynliggör och avhumaniserar kvinnor. Det innebär också risker, till exempel genom att förståelsen hos tvåspråkiga personer eller de med lässvårigheter försvåras.
För att en liten minoritet ska känna sig inkluderard, minskar följaktligen den totala inkluderingen. Alla som utför en abort är kvinnor. Alldeles oavsett hur de identifierar sig. Och man missar även flera utsatta grupper; unga kvinnor, kvinnor med låg läskunnighet eller utbildning, kvinnor med en intellektuell funktionsnedsätting, som alla löper ökad risk att missförstå ett könsblint språk. ”Könsneutral” mål låta neutralt, även positivt. Men att sudda ut kön är att vara blind för att kvinnor och män har olika kroppar, ibland olika behov och ofta olika villkor. Utvecklingen i Danmark nämns inte i den svenska utredningen, inte heller att det danska Barnmorskeförbundet anser att begreppet ”kvinnor” ska återinföras i abortlagen, trots att den tittar på hur abortlagstiftningen ser ut i de nordiska länderna.
I Danmark pågår nu en debatt om effekterna av den identitetspolitiska förvirringen och kravet på könsblint språk. I augusti 2024 skrev även Danmarks jämställdhetsminister Marie Bjerre i Jyllandsposten att hon kräver en utvärdering av de bredare samhällseffekterna när könsidentitet, det vill säga det upplevda könet, prioriteras över biologiskt kön. Danmark införde 2014 självidentifikation av kön helt utan prövning för alla vuxna. Bjarre tar upp flera exempel som visar på problem som uppstått. Som när en man som identifierar sig som kvinna fått en enkät i forskningssyfte om kvinnors klimakterier med frågor om förlossning, menstruation och symptom – och fyllt i den. Eller denne biologiske mans krav på att få byta om i kvinnornas omklädningsrum och få avtjäna straff på anstalt för kvinnor. Danmark har haft självidentifikation i tio år, men den offentliga debatten om effekterna har hittills i stort uteblivit. Enligt Bjarre kan det dock inte tas som intäkt för att ”reformen fungerat väl”, utan beror snarare på att få vågar uttala sig.
Internationellt efterlyser dock allt fler evidens för denna politik. 2023 skrev till exempel 300 barnmorskor, läkare och forskare i Storbritannien ett öppet brev till National Health Services, brittiska motsvarigheten till Socialstyrelsen, där de lyfte att utbildningar inom kvinno- och mödravård som utförs av hbtqi-organisationer inte bygger på evidens. Kritiken har också handlat om nyttan i förhållande till de höga kostnaderna för utbildningarna.
Trots att könslagen ännu inte trätt i kraft i Sverige, kan vi notera en liknande utveckling här. RFSL har hbtqi-certifierat en stor del av vården runt om i landet och även utformat särskilt kunskapsstöd för barnmorskor. Även RFSU erbjuder utbildningar för barnmorskor:
”Ta på hbtqi-glasögonen och inventera verksamheten för att bli mer inkluderande”, lyder en uppmaning i RFSL:s kunskapsstöd. En checklista med ett trettiotal frågor ska vara behjälplig med att inventera huruvida de arbetar inkluderande: Finns riktlinjer för ett inkluderande bemötande? Frågas det efter pronomen i nya patientmöten? Ges alternativet ickebinär, annat eller vill inte definiera när kön används som kategori i blanketter och enkäter?
Genomslaget för denna uppluckrade syn på kön märks också i att Socialstyrelsen refererar till RFSL:s material i det nationella kunskapsstödet Graviditet, förlossning och tiden efter. Eller när Vårdupplysningen 1177 talar om ”livmodern hos en vuxen person”. Som om en livmoder kan vara könsblind. Eller när tunnelbanan i Stockholm var tapetserad med budskapet ”Till dig som har livmoder” i en kampanj för att erbjuda unga kvinnor gratis vaccin mot HPV/livmoderhalscancer. Kampanjen behövde sedan förlängas då regionen inte förväntas nå målet om minst 70 procent vaccinerade till sommaren. För Aftonbladet berättade kommunikationsansvarig att ”det finns stora utmaningar med att nå kvinnor i utsatta områden”.
Det är viktigt att personer som identifierar sig som trans känner sig välkomna när de söker vård och att alla får vård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Homosexuella blir också föräldrar. Lesbiska kvinnor och par får barn. Hbtqi-personer arbetar som vårdpersonal.
Frågan är varför vården inte kan fokusera på jämlik, personcentrerad vård som gäller alla, utan att avköna den vård som rör kvinnors reproduktiva hälsa? Brister vården i personligt bemötande? Skiljer det sig från andras specifika (individuella) behov av stöd? Nekas gravida ”transmän” eller icke-binära, abort och abortvård? Nekas biologiska kvinnor vård i samband med graviditet och barnafödande om de upplever en annan könsidentitet? Alla barnmorskor torde veta att de behandlar en kvinna, oavsett juridisk könstillhörighet.
Könsblindheten undergräver kvinnors rättigheter
Allt tyder på att problemet snarare är det omvända. Riskerna är stora, även för personer som identifierar sig som trans, när lagar och vård inte utgår från verkligheten, eller när det står fel ”könsmarkör” i patientjournalen. Ett konkret exempel på att identitetspolitiken skapar fler problem än den löser är den temadag som nyligen anordnades om cancerscreening för dem som ändrat juridiskt kön. Cancerprevention blir svårare eftersom kallelser utgår från personnummer, och de inte längre blir kallade till relevanta screeningar för exempelvis bröst- eller prostatacancer.
För många handlar könsblindhet om välmening, ett sätt att vara lyhörd för individuella behov och inkludering. Men effekten är att kvinnors könsbaserade rättigheter urholkas, samtidigt som mäns rättigheter utökas. För i förlängningen blir det bara mannen som får kallas kvinna. Men män som tvingar sig in i kvinnors utrymmen där de inte är välkomna, som fyller i uppgifter om kvinnors klimakterier, eller som ”ammar” ett spädbarn för sin egen könsvalidering, har väldigt lite gemensamt med majoriteten kvinnor.
Staten normaliserar och finansierar en hittepå-verklighet som RFSL, RFSU och andra önskar. Genom utbildningar, ordlistor med påbjudet språk och checklistor, görs deras queera syn på kön till en vetenskaplig sanning för yrkesutövare inom vården.
”När abortlagen skrevs var det endast kvinnor som kunde bli gravida” (…) ”det här påverkar inte rätten till abort för kvinnor negativt. Det är fortsatt en kvinnorättsfråga: att ha tillgång till en säker och trygg abort” hävdar utredningen. Erfarenheter visar tvärtom. Könsblindheten undergräver på sikt kvinnors rättigheter. I värsta fall, som nu i USA, även rätten till abort. När könskategorin kvinna raderas försvinner också argumentet att abort är en fråga för kvinnor. När demokraterna i USA stipulerar att män kan bli gravida, kan konservativa republikaner i USA nu hävda att abort inte längre är en ”women’s rights issue”.
Inte mycket talar för att Ulrika Westerlunds utsaga stämmer. Att ”de flesta svenskar inte kommer märka någonting”. Kanske har många ännu inte sett sambandet mellan alltmer radikala och högljudda krav på könsblindhet och den nya könslagen. Trots att omställningen till synen på kön som en identitet har pågått i flera år i hela samhället, långt innan den nya könslagen ens var antagen.
En mer korrekt förståelse för effekterna av den nya könslagen finns därför i det svar Yasmine Bladeus, Socialdemokraternas företrädare i riksdagsdebatten, gav inför voteringen om den nya könslagen. Hon fick frågan ”Vad är en kvinna?”. Svaret löd: ”Känner man sig som en kvinna så är man en kvinna.”
Häromdagen visade en rundringning som Ekot gjort att Tidöpartierna är kritiska till utredningsförslaget att stryka ordet kvinna ur abortlagen. ”Det är problematiskt att avköna kvinnor i lagstiftningen och samhällsdebatten”, sa Liberalernas jämställdhetspolitiska talesperson Camilla Mårtensen. Gott så. Frågan kvarstår dock: Varför gav de en utredning i uppdrag att ”modernisera” språket i abortlagen?
***
Läs även: Kan kvinnor ha penis?
Läs även: Transvården kan bli en vårdskandal
”De flesta svenskar kommer inte märka någonting. De som märker det är de som berörs av den här lagändringen, de som vill ändra juridiskt kön”, sade Miljöpartiets riksdagsledamot Ulrika Westerlund till Dagens Nyheter strax efter att riksdagen röstat igenom den nya könslagen som antogs med stor majoritet förra året. Lagens förespråkare har ofta hävdat att den bara berör den lilla grupp personer som identifierar sig som trans. Men när en statlig utredning i dagarna föreslog att begreppet kvinna ska bytas ut i abortlagen mot begreppet den som är gravid, var ett skäl att den behöver anpassas till den nya könslagen som träder i kraft i juli 2025. Alla svenskar – alla människor – föds av en kvinna. Varför ska då kvinna raderas från en lag som enbart handlar om kvinnors kroppar och reproduktiva rättigheter?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Utredningen, som har haft till uppgift att se över hur abortlagen från 1975 kan anpassas till den medicinska utvecklingen, föreslår att hemaborter kan göras enklare än i dag. Men lagen behöver också möta den juridiska verkligheten, menar utredaren. Det handlar dels om en språklig modernisering där en ”könsneutral” utformning av regler anses viktig, dels en anpassning till den nya könslagen, eftersom ”målgruppen som omfattas av den förändrade abortlagen kan öka”. Utredningen hänvisar till att även Norge i sin nya abortlag har ersatt kvinna med gravide. Att våra nordiska grannländer har infört självidentifikation av kön har använts som starka skäl inför omröstningen av den svenska könslagen som i praktiken tillåter alla från 16 år att välja kön i sina identitetshandlingar.
Därför var det intressant när Dagens Nyheter nyligen tog in ett debattinlägg där artikelförfattarna, varav en är dansk barnmorska, beskriver att Danmark – som redan har raderat kvinnor från sin abortlag – nu är på väg att återinföra ordet kvinna i samma lag. ”Barnmorskans kärnuppgift är att sätta gravida och födande kvinnors hälsa och säkerhet i centrum. Ett tydligt och välbekant språk är en grundläggande del av detta arbete”, förklarar de i DN. Termer som ”livmoderbärare” eller ”menstruerare” osynliggör och avhumaniserar kvinnor. Det innebär också risker, till exempel genom att förståelsen hos tvåspråkiga personer eller de med lässvårigheter försvåras.
För att en liten minoritet ska känna sig inkluderard, minskar följaktligen den totala inkluderingen. Alla som utför en abort är kvinnor. Alldeles oavsett hur de identifierar sig. Och man missar även flera utsatta grupper; unga kvinnor, kvinnor med låg läskunnighet eller utbildning, kvinnor med en intellektuell funktionsnedsätting, som alla löper ökad risk att missförstå ett könsblint språk. ”Könsneutral” mål låta neutralt, även positivt. Men att sudda ut kön är att vara blind för att kvinnor och män har olika kroppar, ibland olika behov och ofta olika villkor. Utvecklingen i Danmark nämns inte i den svenska utredningen, inte heller att det danska Barnmorskeförbundet anser att begreppet ”kvinnor” ska återinföras i abortlagen, trots att den tittar på hur abortlagstiftningen ser ut i de nordiska länderna.
I Danmark pågår nu en debatt om effekterna av den identitetspolitiska förvirringen och kravet på könsblint språk. I augusti 2024 skrev även Danmarks jämställdhetsminister Marie Bjerre i Jyllandsposten att hon kräver en utvärdering av de bredare samhällseffekterna när könsidentitet, det vill säga det upplevda könet, prioriteras över biologiskt kön. Danmark införde 2014 självidentifikation av kön helt utan prövning för alla vuxna. Bjarre tar upp flera exempel som visar på problem som uppstått. Som när en man som identifierar sig som kvinna fått en enkät i forskningssyfte om kvinnors klimakterier med frågor om förlossning, menstruation och symptom – och fyllt i den. Eller denne biologiske mans krav på att få byta om i kvinnornas omklädningsrum och få avtjäna straff på anstalt för kvinnor. Danmark har haft självidentifikation i tio år, men den offentliga debatten om effekterna har hittills i stort uteblivit. Enligt Bjarre kan det dock inte tas som intäkt för att ”reformen fungerat väl”, utan beror snarare på att få vågar uttala sig.
Internationellt efterlyser dock allt fler evidens för denna politik. 2023 skrev till exempel 300 barnmorskor, läkare och forskare i Storbritannien ett öppet brev till National Health Services, brittiska motsvarigheten till Socialstyrelsen, där de lyfte att utbildningar inom kvinno- och mödravård som utförs av hbtqi-organisationer inte bygger på evidens. Kritiken har också handlat om nyttan i förhållande till de höga kostnaderna för utbildningarna.
Trots att könslagen ännu inte trätt i kraft i Sverige, kan vi notera en liknande utveckling här. RFSL har hbtqi-certifierat en stor del av vården runt om i landet och även utformat särskilt kunskapsstöd för barnmorskor. Även RFSU erbjuder utbildningar för barnmorskor:
”Ta på hbtqi-glasögonen och inventera verksamheten för att bli mer inkluderande”, lyder en uppmaning i RFSL:s kunskapsstöd. En checklista med ett trettiotal frågor ska vara behjälplig med att inventera huruvida de arbetar inkluderande: Finns riktlinjer för ett inkluderande bemötande? Frågas det efter pronomen i nya patientmöten? Ges alternativet ickebinär, annat eller vill inte definiera när kön används som kategori i blanketter och enkäter?
Genomslaget för denna uppluckrade syn på kön märks också i att Socialstyrelsen refererar till RFSL:s material i det nationella kunskapsstödet Graviditet, förlossning och tiden efter. Eller när Vårdupplysningen 1177 talar om ”livmodern hos en vuxen person”. Som om en livmoder kan vara könsblind. Eller när tunnelbanan i Stockholm var tapetserad med budskapet ”Till dig som har livmoder” i en kampanj för att erbjuda unga kvinnor gratis vaccin mot HPV/livmoderhalscancer. Kampanjen behövde sedan förlängas då regionen inte förväntas nå målet om minst 70 procent vaccinerade till sommaren. För Aftonbladet berättade kommunikationsansvarig att ”det finns stora utmaningar med att nå kvinnor i utsatta områden”.
Det är viktigt att personer som identifierar sig som trans känner sig välkomna när de söker vård och att alla får vård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Homosexuella blir också föräldrar. Lesbiska kvinnor och par får barn. Hbtqi-personer arbetar som vårdpersonal.
Frågan är varför vården inte kan fokusera på jämlik, personcentrerad vård som gäller alla, utan att avköna den vård som rör kvinnors reproduktiva hälsa? Brister vården i personligt bemötande? Skiljer det sig från andras specifika (individuella) behov av stöd? Nekas gravida ”transmän” eller icke-binära, abort och abortvård? Nekas biologiska kvinnor vård i samband med graviditet och barnafödande om de upplever en annan könsidentitet? Alla barnmorskor torde veta att de behandlar en kvinna, oavsett juridisk könstillhörighet.
Könsblindheten undergräver kvinnors rättigheter
Allt tyder på att problemet snarare är det omvända. Riskerna är stora, även för personer som identifierar sig som trans, när lagar och vård inte utgår från verkligheten, eller när det står fel ”könsmarkör” i patientjournalen. Ett konkret exempel på att identitetspolitiken skapar fler problem än den löser är den temadag som nyligen anordnades om cancerscreening för dem som ändrat juridiskt kön. Cancerprevention blir svårare eftersom kallelser utgår från personnummer, och de inte längre blir kallade till relevanta screeningar för exempelvis bröst- eller prostatacancer.
För många handlar könsblindhet om välmening, ett sätt att vara lyhörd för individuella behov och inkludering. Men effekten är att kvinnors könsbaserade rättigheter urholkas, samtidigt som mäns rättigheter utökas. För i förlängningen blir det bara mannen som får kallas kvinna. Men män som tvingar sig in i kvinnors utrymmen där de inte är välkomna, som fyller i uppgifter om kvinnors klimakterier, eller som ”ammar” ett spädbarn för sin egen könsvalidering, har väldigt lite gemensamt med majoriteten kvinnor.
Staten normaliserar och finansierar en hittepå-verklighet som RFSL, RFSU och andra önskar. Genom utbildningar, ordlistor med påbjudet språk och checklistor, görs deras queera syn på kön till en vetenskaplig sanning för yrkesutövare inom vården.
”När abortlagen skrevs var det endast kvinnor som kunde bli gravida” (…) ”det här påverkar inte rätten till abort för kvinnor negativt. Det är fortsatt en kvinnorättsfråga: att ha tillgång till en säker och trygg abort” hävdar utredningen. Erfarenheter visar tvärtom. Könsblindheten undergräver på sikt kvinnors rättigheter. I värsta fall, som nu i USA, även rätten till abort. När könskategorin kvinna raderas försvinner också argumentet att abort är en fråga för kvinnor. När demokraterna i USA stipulerar att män kan bli gravida, kan konservativa republikaner i USA nu hävda att abort inte längre är en ”women’s rights issue”.
Inte mycket talar för att Ulrika Westerlunds utsaga stämmer. Att ”de flesta svenskar inte kommer märka någonting”. Kanske har många ännu inte sett sambandet mellan alltmer radikala och högljudda krav på könsblindhet och den nya könslagen. Trots att omställningen till synen på kön som en identitet har pågått i flera år i hela samhället, långt innan den nya könslagen ens var antagen.
En mer korrekt förståelse för effekterna av den nya könslagen finns därför i det svar Yasmine Bladeus, Socialdemokraternas företrädare i riksdagsdebatten, gav inför voteringen om den nya könslagen. Hon fick frågan ”Vad är en kvinna?”. Svaret löd: ”Känner man sig som en kvinna så är man en kvinna.”
Häromdagen visade en rundringning som Ekot gjort att Tidöpartierna är kritiska till utredningsförslaget att stryka ordet kvinna ur abortlagen. ”Det är problematiskt att avköna kvinnor i lagstiftningen och samhällsdebatten”, sa Liberalernas jämställdhetspolitiska talesperson Camilla Mårtensen. Gott så. Frågan kvarstår dock: Varför gav de en utredning i uppdrag att ”modernisera” språket i abortlagen?
***
Läs även: Kan kvinnor ha penis?
Läs även: Transvården kan bli en vårdskandal
