Sten Widmalm: ”Självcensur är ett problem, även för DN”

Demokratiforskare betraktar vanligtvis självcensur som ett problem. Men kan fenomenet i själva verket ha en önskvärd funktion? Är det till och med så att unga män, i synnerhet sverigedemokrater, är artiga om de håller inne med sina åsikter? Begreppet självcensur betyder uppenbarligen olika saker för olika opinionsbildare. Jag ser självcensur som något som mestadels begränsar yttrandefriheten. Vi bör som regel kunna diskutera viktiga politiska frågor öppet. Och den som är fördomsfull blir oftast inte mer upplyst och tolerant genom att stängas ute. Däremot kan frånvaron av självcensur göra att fördomar kan blottläggas och bemötas. Kanske kan den som man vill få på bättre tankar övertygas med goda argument. Men den synen är tydligen kontroversiell. Inte mindre än tre skribenter för Dagens Nyheter tycks gilla självcensur eftersom den kan få meningsmotståndare att hålla tyst. Hur hamnade vi här?     

Först något om vad undersökningar om självcensur visar. Alltsedan andra världskriget har självcensuren i USA ökat. Under McCarthy-eran svarade 13 procent av amerikanerna att de inte kunde uttrycka sig fritt. I den sammanställning av forskning på området som gjorts av James Gibson (en av USA:s mest citerade statsvetare) och kollegan Joseph Sutherland, så framgår det att självcensuren i USA har ökat dramatiskt till mellan 40 och 60 procent (Political Science Quarterly, 2023). I den forskning om självcensur som jag är huvudansvarig för och bedriver tillsammans med Thomas Persson i projektet ”Det öppna samhället” (med stöd från Myndigheten för psykologiskt försvar och Vetenskapsrådet) har vi undersökt fenomenet i Sverige. I de årliga SOM-undersökningarna har respondenterna fått ange i vilken utsträckning de håller med om  påståendet ”I dagens politiska klimat kan jag inte öppet uttrycka mina åsikter eftersom andra kan tycka de är stötande”. Nyligen publicerade vi med hjälp av André Casselbrant rapporten ”Talande tystnad? En ESO-rapport om självcensur i Sverige” där det framgår att självcensuren här i landet ligger strax över 50 procent i de SOM-mätningar som genomförts 2021 och 2022 (resultaten diskuterades i Fokuspodden #55).  

Utifrån en jämförelse med en tidigare mätning gjord av undersökningsinstitutet Demoskop 2015 menar vi att självcensuren tycks ha ökat. I Sverige, visar vi, handlar självcensuren mest om frågor om invandring och integration, politisk eller religiös extremism, samt frågor som berör religion. Självcensur förkommer minst i nära sociala sammanhang och mest i sociala medier. Vi visar också att självcensur är vanligare bland individer som är yngre, missnöjda med demokratin, de som sympatiserar med Sverigedemokraterna, har låg tillit till andra människor, som tjänar mindre, är lågutbildade, och män. Men det övergripande intrycket är att självcensuren är utbredd i hela befolkningen. Vi drog därför slutsatsen att den utbredda förekomsten av självcensur i Sverige är ett osundhetstecken för demokratin. 

När vi – i ESO-rapporten och tidigare – har publicerat våra resultat så har det särskilt givit upphov till kritik från tre av Dagens Nyheters skribenter.  

Kutlurjournalisten och kolumnisten Kristina Lindquist reagerade på Twitter genom referera till en debattartikel i Expressen (2022-09-11) där jag nämnde hur många i Sverige som självcensurerar, enligt vår forskning. I twitterinlägget finns en bild på mig, en länk till Expressen-artikeln och Lindquists kommentar som lyder: ”Viktigt att t ex kunna sitta i fikarummet och säga att asylsökande ska sättas i läger utan att det blir dålig stämning.”  

Ledarskribenten Lisa Magnusson gjorde ett liknande påstående nyligen i en ledartext (DN 2024-03-11) där hon hänvisade till ESO-rapporten på följande sätt: ”Det handlar i dessa fall alltså inte om självcensur i traditionell bemärkelse, om rädsla för faktiska repressalier, utan om att man fortfarande inte kan säga vad som helst om mörkhyade människor utan att folk blir förfärade.”  

Filosofiprofessorn och akademiledamoten Åsa Wikforss menar i ett debattinlägg (2024-02-28) på DN:s kultursida (där hon medverkar återkommande) att: ”Åsikten att homosexualitet bör kriminaliseras skulle med säkerhet uppfattas som stötande av de flesta i dag och mötas av hård kritik. Det är svårt att se hur demokratin skulle stärkas om så inte vore fallet.” Hon tillägger dessutom angående nivån på självcensur som vi uppmätt att ”eftersom inga jämförbara studier gjorts över tid går det inte att uttala sig om vad som vore en ”normal” eller hälsosam nivå.”  

Det är främst två motargument mot vår forskning som framförs. För det första, tycks dessa tre skribenter mena, handlar den självcensur som vi mäter om att de tillfrågade egentligen vill framföra åsikter som kan vara rasistiska, homofoba och grovt invandrarfientliga, och att det därför är bra om dessa individer låter bli att tala öppet. Den självcensur vi uppmäter kan alltså betraktas som sund och önskvärd. För det andra sägs att det inte finns några undersökningar att jämföra med, och av det skälet kan man inget säga vad som är mycket eller lite självcensur.   

Låt oss börja med det sistnämnda. Mot bakgrund av Wikforss uppmaning att förbättra kvaliteten på den offentliga debatten kan jag bara beklaga att hon i det sammanhanget inte tar upp vår behandling av tidigare jämförbara mätningar av självcensur i Sverige, Tyskland och USA*. Vi tar även upp forskning om självcensur i Norge och OECD-länderna (sid 64-65). Vi har visat att mätningar i Sverige tyder på att det har varit en ökning av fenomenet. Vi visar att nivån på självcensuren här är jämförbar med den i USA, där den definitivt har ökat under senare tid. Wikforss påstående om bristande jämförbarhet stämmer alltså inte.  

Så till argumentet att självcensur kan vara bra. Här vill jag utveckla argumentet varför jag och kolleger inom statsvetenskapen inte anser att den är det. I ESO-rapporten beskrivs utförligt att just yttrandefriheten hotas när medborgarna anser att de måste avstå från att framföra en åsikt i fruktan för sanktioner. Och varför självcensur, när det handlar om mer än ren artighet, är viktig att kartlägga sammanfattades nyligen på ett bra sätt av författaren Ada Palmer i en essä i Reactor (2024-02-21): ”Mestadels är censur självcensur, men större delen av självcensuren odlas avsiktligt av en yttre makt. Med andra ord, när vi tittar på historiens stora censurregimer, så har alla – jag vill betona det; alla – investerat enorma resurser i åtgärder för att uppmuntra självcensur, mer resurser än de investerat i att använda statliga åtgärder för att aktivt förstöra eller censurera information.” (min övers) 

Att säga att meningsmotståndare bör hålla inne med sina åsikter krockar med viktiga insikter i demokratiforskningen. Att utsättas för åsikter man själv ogillar är, som statsvetaren Diana Mutz uttrycker det, helt nödvändigt för demokratins överlevnad (American Political Science Review, 2002). Sociologen Craig Calhoun sätter fingret på det centrala då han i en ofta citerad text hävdat att det demokratiska offentliga samtalet inte är beroende av en förutbestämd version av harmoni och likheter bland medborgarna. Den beror däremot på ”förmågan att skapa meningsfulla diskurser över skiljelinjer”(Sociological Theory, 1988).  

Men kan det inte trots allt vara så att frågan vi ställt bara fångar upp att människor håller tyst av artighet, som DN:s skribenter menar? Fundera i så fall på om detta är en övertygande tankekedja?: Sverigedemokraterna är de som självcensurerar mest. Är de därför artigast och mest hänsynstagande? Frågan gäller även de som är yngre, av manligt kön, de som är lågutbildade, har låg inkomst och inte litar på andra. Det bär inte sannolikhetens prägel att dessa grupper mer än andra håller tyst av artighetsskäl. Dessutom utövas självcensuren av många fler i Sverige. Självcensur är, som vi visar i ESO-rapporten, ett utbrett fenomen. Där ligger problemet. 

Självfallet kan det finnas personer bland de som självcensurerar som hatar homosexuella, är rasister eller invandrarfientliga. Och utan tvekan är det relevant att tala om Sverigedemokraterna – vilket vi också gör i ett särskilt avsnitt i rapporten. Undersökningen visar emellertid inte, som DN-skribenterna hävdar, att de som enligt undersökningen självcensurerar står för hatiska åsikter mot homosexuella, eller att rasistiska och invandrarfientliga åsikter. Snarast är det så, vilket framgår av forskning om opinioner i Sverige (se exempelvis mitt och Thomas Perssons bidrag i SOM-institutets årsbok 2022) att i Sverige, särskilt jämförelse med andra länder, har sådana åsikter mycket liten utbredning. Med tanke på att Wikforss själv i sin DN-artikel säger sig värna en debatt som präglas av att ”vara inkluderande och ge utrymme för en mångfald av åsikter”, är hon svaret skyldig hur det kan anses vara ”hälsosamt” att över häften av svenskarna säger sig idka självcensur. Det rimmar dessutom illa med ett öppet debattklimat, som hon säger sig värna, att i samma artikel säga till andra debattörer att inte använda ordet ”åsiktskorridor”. Kristina Lindquist och Lisa Magnusson drar i samma riktning. Sannolikt bidrar deras förespråkande av självcensur bara till mer självcensur.  

Jag är mer sympatiskt inställd till Nils Funckes argument när han försvarar yttrandefriheten – även när det kommer till yttranden som han säkerligen själv ogillar (SvD 2024-02-29). Han skriver att ”när straffbestämmelser betraktas som ’pedagogiska verktyg’ så riskerar vi att fostra unga till blint troende och tesberoende vuxna i stället för fritt tänkande och resonerande individer. Ett lätt byte för aggressiva desinformations­kampanjer.” Detta är en viktig insikt för den som vill försvara yttrandefriheten. Och resonemanget kan appliceras på samtal mellan medborgarna. Om vissa ämnen som upplevs som angelägna tabubeläggs så kan visserligen samtalen på ytan te sig mer behagliga. Men problemet är att den som då självcensurerar blir frustrerad av det – och att den känslan tar vägen någon annanstans. Den som självcensurerar kan då hamna i grupper som bygger ekokammare av ogillade eller inskränkta åsikter. För att undvika detta är det bättre att direkt ta en diskussion om laddade frågor – i stället för att anta att alla de som säger att de självcensurerar är rasister, homofober eller invandrarfientliga och därför gör bäst i att hålla tyst.  

Slutligen vill jag lyfta ett annat problem med hur Åsa Wikforss tar ställning mot vår rapport. Bara en vecka efter Åsa Wikforss text om vår ESO-rapport hade publicerats på DN-kultur skrev hon på samma tidnings debattsida tillsammans med Mårten Wikforss och Staffan I. Lindberg att demokratin i världen går i fel riktning. Texten baserades på den senaste rapporten från Varieties of Democracy-projektet (V-Dem) som mäter demokratins utveckling i världen. De menade att ”även i Sverige blinkar varningslamporna” och att särskilt yttrandefriheten hotas (2024-03-07). Det här ter sig något motsägelsefullt eftersom vi i ESO-rapporten hävdar samma sak. I frågan om hot mot yttrandefriheten säger Åsa Wikforss alltså att hon inte litar på ESO-rapporten – men att hon litar på V-Dems sammanställningar om demokratiutveckling. Hur logiskt är det?  

V-Dems data bygger på bedömningar av demokratiforskande landexperter. Jag är en av dem. När demokratiutvecklingen i exempelvis länder såsom Sverige, Tyskland, USA, och OECD-länderna beskrivs för V-Dems räkning så görs det av forskare som mycket väl kan ha tagit intryck av resultat som publicerats om just självcensur. Forskarna får ju exempelvis ange i vilken mån de anser att medborgare i olika länder kan uttrycka sig fritt. Men Wikforss tycks alltså mena att sådana forskare har gjort en felbedömning av betydelsen av självcensur. Men hur kan då Wikforss lita på V-Dems data när det hon hävdar, på basis av V-Dems mätningar, att yttrandefriheten är hotad? Betänk i sammanhanget dessutom följande. När Åsa Wikforss hävdar på DN-debatt att yttrandefriheten hotas så hänvisar hon till V-Dems data. V-Dems index för just yttrandefriheten är ett slags sammanslagning av fem variabler. En av dessa mäter självcensur i medier och bland journalister. Det är obegripligt varför Wikforss anser att självcensur i medierna är dåligt för demokratin, men när samma sak påvisas hos medborgarna så ska det betraktas som något bra. 

Jag, liksom kolleger här och i andra länder, menar att forskningen om självcensur har en hel del av vikt att berätta om hur demokratier mår. I motsats till vad DN-skribenterna hävdar så visar forskningen inte att självcensur är gynnsam för demokratin. Resonemangen vi för fram i ESO-rapporten pekar i samma riktning som V-Dem visar – att yttrandefriheten i Sverige beskärs. Och ju fler som anser sig vara tvungna att knyta näven i fickan och hålla tyst, desto fler blir sannolikt de väljare som lägger sin röst på opportunister, populister och i värsta fall även på extremister. Då blir det dessutom ett demokratiproblem, inte bara för självcensurerande medborgare, utan även för den offentliga debatten, att det är så många som så lättvindigt uppmanar andra som man antar har en ogillad åsikt att de bör hålla tyst.  

* Sidorna 10-11, 27, 29, 55, 64-65, 72, 82, 95, 100, 103, 105, och 106–109 i ESO-rapporten. 

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet och forskningsledare för projektet ”Det öppna samhället”. 

***

Läs även: Forskare: Förekomsten av självcensur i Sverige är hög

Läs även: Vill Svenska Akademien begränsa yttrandefriheten?