Svensk demokrati behöver renoveras

Om vår demokrati ska fungera i enighet med regeringsformens högtidliga deklaration att all offentlig makt utgår från folket krävs en mångsidig infrastruktur av kommunikationskanaler i samhället, så att folkviljan kan formeras och åberopas. Historiskt hade massmedia och folkbildning inom olika ”publika rum” denna viktiga roll. Tryckfrihet, folkrörelser och kampen för det ”fria ordet” underbyggde frihetliga arenor för medborgarnas gemensamma åsiktsbildning och kritiska granskning av sina makthavare.   

Så långt en vacker idealbild som dock tycks ha tilltagande svårigheter att förlika sig med verkligheten. Den reella innebörden av folkstyret blir alltmer svårfångad, förutom vid valen vart fjärde år. Medvetenheten om den konstitutionella bindningen mellan medborgaren och rättssystemet förefaller gå förlorad. Individer och grupper med snabbt erhållna medborgarskap kan agera till synes utan insikt om staten som sekulär demokrati eller helt bortse från betydelsen av detta - juridiskt och moraliskt.  

Att skärpta krav för medborgarskap nu förs fram belyser hur de principiella innebörderna länge varit osynliga i svensk politik. Parallellt har begreppet integration, i följd av en allmänt suddig skiljelinje mellan samhälle och stat, kommit att tappa betydelsen att alla medborgare, utan undantag, förmodas vara eller bli integrerade genom att åtminstone acceptera det juridiska förhållandet till rättsväsendet. Att mångkulturell integration förutsätter tillit inför centrala samhällsinstitutioner innebär dock inte att medborgarbildning kräver anpassning till föreskrivna livsmönster, utan snarare ett personligt förhållningssätt till demokratin som politisk kultur.  

Det dimhöljda pratet om någon slags allmänintegration för invandrare har nu – långt ifrån att föra människor samman som medborgare – kommit att återspeglas i återkommande våldsamma upplopp och öppet förakt för rättsstaten. Förvisso medger demokratin civilt motstånd mot enskilda lagar, dock helst grundat i öppna argument för och emot. Men i blåljussabotagens negation av detta sker extrema vändningar bort från medborgarskapets grundvillkor.  

Hur står sig då svensk demokrati mer allmänt? Det mellanstatliga International Institute for Democracy and Electoral Assistance, IDEA:s, demokratiindex anvisar empiriskt förankrade bedömningar. I rapporten The Global State of Democracy 2023 beskrivs hur demokratin i Europa trots stark ställning globalt tappar mark, i Sverige på ett delvis uppseendeväckande sätt. Även om tillståndet är relativt gott i kategorierna Representation, Rights, Rule of Law ser det sämre ut angående Participation. I den senare kategorin som handlar om politiskt deltagande och aktivt samhällsengagemang har Sverige gått från förstaplatsen 2017 till trettonde plats 2022. Särskilt tankeväckande är att bland de länder i Europa som tappat mest 2021-22 ligger Sverige trea från botten, passerat endast av Ryssland och Belarus. Tendenser tycks peka mot att det är just de aspekter som underbygger det bildande medborgarskapet som förlorar.  

I vilken mån de skärpningar av formella krav som nu aktualiserats kommer lindra växande utmaningar mer än marginellt återstår att se. De genomgripande insatser genom vilka medborgare långsiktigt kan utveckla mer djupgående insikter och aktivt ansvarstagande inför demokratins värden tycks ligga bortom det förvaltningspolitiska tänkandet. Hur ”folket” kan bildas som kompetenta lagstiftare i den representativa demokratin förefaller ligga utanför dagens agenda och ledande politikers ”verktygslåda”. 

Det är svårt att komma ifrån intrycket att även den politiska krishanteringen befinner sig i kris. Partipolitisk åsiktsbildning genom konkurrens mellan genomarbetade sakargument blir allt mer sällsynt, och även riksdagspolitiker kan nu framstå som obildade provokatörer i sociala media. De retoriska idealen verkar ha rört sig från övertygande talekonst till övertalande talepunkter, allt medan faktaresistens, åsiktskorridorer, post-sanning och andra nyord speglar hur folkstyrets beroende av kritisk medborgarbildning urholkas. 

Gammalmedia har konkurrensutsatts av sociala media, i synnerhet bland de unga. Alltid öppna för alla som har något att framföra som omgivningen anses behöva, medan även delar av public service kan framstå som blott vinklade månglare på opinionsmarknaden. Förhoppningar från nätets barndom om kraftfull direktdemokrati har grusats i takt med att sociala media exploderat av ofta anonyma inspel utan krav på ens elementär rim och reson. 

Förutom massmedia har historiskt också en annan instans haft avgörande betydelse för medborgarnas kunskaps- och åsiktsbildning liksom för samhällelig integration i stort, nämligen utbildningssystemet. Från efterkrigstiden blev detta en helt central referens, åtminstone i läroplanernas rosa skimmer. I folkskolan bedrevs i anslutning till 1955 års undervisningsplan medborgarfostran om skyldigheter och rättigheter. Särskilda läroböcker gav stöd i undervisningen om lagar och oskrivna regler. Det rättsliga och moraliska förhållandet mellan individ och stat skulle tidigt få fäste i de unga medborgarnas medvetande. Och i 1960-talets nya grundskola skulle alla barn bibringas den värdemässiga motståndskraft mot totalitära ideologier som kunde underbygga folkstyret. Tidigare medborgarfostran som yttre påverkan skulle inriktas mot medborgarbildning som mer var en fråga om inre övertygelse.  

Tanken om nära samband mellan skola och medborgarskap bar någorlunda fram till den nyliberala vändningen på nittiotalet, varefter skolsystemet – i dess helhet – kommit att påverkas av marknadskonkurrens i statens hägn. De senaste decenniernas skolreformer har genomgående motiverats av det uttalade syftet att främja social likvärdighet via bättre kunskaper för alla barn. Det har inte gått så bra. Ett annat inslag på reformagendan, ytterligare förstärkt av marknadsberoendet, har däremot tonats ner i offentligheten, nämligen skolningens av allt att döma mest envisa funktionella imperativ; att barnen, demokratins blivande folkstyre, redan från tidiga år ska prestationsmätas enligt någon enkel värdeskala från bäst till sämst.  

Med tiden har detta villkor krävt anpassning till en allt mer egenartad ingrediens kallad ”kunskap”. Eftersom differentieringen avses ske med hjälp av oeftergivligt ”rättvis” betygsättning behövs avancerat manövrerande för att rättfärdiga att det som ska räknas som kunskap är och måste vara av just det primitivt mätbara slag som mest effektivt tillåter aktuell sorteringsmodell.  

I skoldebattens föregivna strävan att undanröja ”flumskolan” har det på ytan självklara önskemålet om ”mer kunskap” kokats ner till så kallad ”faktakunskap”. Med vinklad förträngning av alla filosofiska kunskapsbegrepp torgförs en förkrympt idé om ytlig faktainlärning, inte sällan motiverad av synpunkter i nivå med att eleverna först måste lära sig hur länge trettioåriga kriget varade, innan de är mogna för någon kritisk hållning till företeelsen krig som sådan. Dessvärre har synsättet också fått avtryck i nationella styrdokument, så att även demokratimål kan förminskas till något att ”ha kunskap om”. 

Med tilltagande segregation och vacklande styrning mellan flathet och repression riskerar lärarnas undervisning övergå i ständiga akutinsatser mot utåtvänd normlöshet och inåtvänd meningslöshet. Inte ens den ytliga sociala disciplinering som söker legitimitet i auktoritär kunskapsstyrning tycks kunna uppnås, att döma av all den oro och otrygghet som präglar många elevers skoltillvaro. Allt fler unga väljer i praktiken bort skolan – om än av mycket olika skäl – för att inte själva bli utsorterade.  

Lika självklart som att skolarbete måste omfatta bred faktakunskap inom kursplanelagda ämnesområden är att olika kunskapsformer ställer sina speciella villkor för meningsfullt lärande. Och i skolan är kunskapen i vilket fall som helst alltid mångfasetterad, med allt från objektiva fakta med sanningsanspråk över sociala normer och kulturella värderingar till personliga åsikter och subjektiva uppfattningar, i bästa fall i integrativt lärande som skapar intresse och motivation. Samtidigt vill jag påstå att bland de viktigaste insikterna att få med sig från skolan finns just att förstå och praktiskt kunna hantera de fundamentalt olika, och bildningsmässigt ofta helt avgörande, giltighetsvillkoren för sådana skilda kunskapsformer! 

Utfallet av statens flitiga reformverksamhet ser vi i dag. Från förskola till universitet framförs dubier om den politiska styrningens förmåga att tillgodose utbildningars egentliga uppgifter. Samtidigt som den liberala demokratins sårbarhet blir allt tydligare, inte minst genom religiös fundamentalism, pågår nedmontering av skolsystemets medborgarbildande uppgifter. I såväl skolning som integration har kärnvärden som kunskap och medborgarskap tillåtits pysa samman till banala kvantiteter i förvaltningspolitikens statistik. I förlängningen; kunskap som vara bland andra varor, medborgarskap som privat kulturellt kapital. 

För att mot denna dystra bakgrund få korn på det bilda(n)de medborgarskapets mer basala uttryck kan man ta hjälp av upplysningsfilosofen Immanuel Kants till synes högaktuella tolkning av vad som kännetecknar den myndiga (läs bildade) människan; förmågan och modet att göra självständigt bruk av sitt förnuft. Men att sådan frihet är svåruppnådd slår han fast när man från maktens olika tillhåll ständigt hör ropen: Resonera inte, exercera! Resonera inte, betala! Resonera inte, tro! Om jag tillägger Resonera inte, upprepa! som skallande rop i dagens skola antyds medborgarbildningens faktiska betingelser. 

Kanske krävs generationsperspektiv framåt för att se intresse flyttas från marknad till medborgare, men liksom i tidigare kärva tider behöver blicken i dag ändå riktas mot grundvillkoren för en demokratisk skola. I Kants anda har inte minst den tyske socialfilosofen Jürgen Habermas sedan länge lagt fram genomarbetade resonemang om kommunikativt handlande på rationella grunder i både socialt umgänge och mer strukturella sammanhang. Hans inflytelserika avhandling om ”den borgerliga offentligheten” från 1962 har nu följts upp med en uppdatering kring hur nya sociala media påverkar opinions- och viljebildningen i det digitaliserade samhället. Boken har nyligen kommit på svenska: Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati (Daidalos, 2023).  

Habermas noterar hur ett plattformssamhälle har etablerats i vilken ett fåtal hyperkommersiella megabolag driver fram monopolisering och fragmentisering. Den demokratiska offentlighetens behov av meningsbrytande mångfald blockeras, liksom den filtrering i opinionsbildningen som krävs för senare formalisering inför representativa beslut. Alltmer av de samhälleliga integrationsmekanismerna förskjuts från öppen samordning och deliberativ debatt till fördold styrning via makt och pengar. 

Att ”deliberation” blivit något av ett modeord och ”dialog” som myndighetsutövning kommit i vanrykte hindrar inte att krävande samtal med fokus på ämne och färdighetsträning, styrda av professionella lärare med hjälp av löpande bedömningar, är skolans främsta medel för bildande lärande. Likaså behöver undervisningen fokusera på aktiva förhållningssätt till kunskapens variationer: Att räkna är inte enbart en fråga om att avge korrekta svar på proven utan också att använda logik för bedömningar av sannolikhet och rimlighet. Att läsa är inte bara teknik utan också möjlighet att reflektera över litteraturens innehåll. Att skriva är inte bara att söka ”likes” på sociala plattformar utan också att utveckla sitt språk. Och så vidare. 

En del av de brister i samhällsengagemang som framkom i IDEA-studien enligt ovan kan otvivelaktigt knytas till pågående förändringar i samhället, inklusive skolan, vilka underminerar förutsättningarna för bilda(n)de medborgarskap som en verkningsfull integrativ kraft. I det ömsesidiga beroendet mellan skola och samhälle lär också skärpta krav för medborgarskap förutsätta mer av kommunikativt förnuft i den politiska debatten. Kanske skulle man då också kunna närma sig elefanten i rummet om hur människor långsiktigt kan bilda sig som medborgare i demokratin, och därmed också beakta hur det ”folk” från vilket all offentlig makt avses utgå faktiskt konstitueras.

Christer Fritzell är professor emeritus i pedagogik och didaktik

***

Läs även: Svenska universitet får inte bli som amerikanska

Läs även: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?