Sverige behöver ett svar på Bidenomics

USA har en ny ekonomisk doktrin, för första gången sedan Ronald Reagan var president på åttiotalet. Men den här gången är det demokraterna som har tagit initiativet. Med satsningar på full sysselsättning och industripolitik är Bidenomics en negation av Reaganomics. Då gick den ekonomiska politiken ut på att staten skulle dra sig tillbaka, och inte försöka välja ut framtidsbranscher eller jämna ut klassklyftor. Om bara välståndet tilläts öka i samhällspyramidens topp skulle det så småningom sippra ner till resten av befolkningen, gick tanken. Den kraftiga inflationen skulle bekämpas med arbetslöshet och hårdare tag mot fackföreningarna som ansågs driva på löneinflationen. 

De två demokratiska presidenter som har styrt efter Reagan gjorde inga större kursändringar. Bill Clinton skar ner välfärden och avreglerade finansmarknaderna. Han anslöt USA till det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och arbetade för att ansluta Kina till WTO. Barack Obamas stora sjukvårdsreform byggde på en modell som hade införts av den republikanske guvernören Mitt Romney i Massachusetts. Stimulanspaketet efter finanskrisen 2008 på knappt 800 miljarder dollar räckte för att avvärja en ekonomisk depression, men inte för att åstadkomma en återhämtning. Först när Obama lämnade Vita Huset 2016 var arbetslösheten nere på nivåerna före krisen. Obamas klimatpolitiska ambitioner kantrade i kongressen, när hans förslag om utsläppshandel sköts ner av konservativa senatorer i det egna partiet. 

Sedan Jimmy Carter på sjuttiotalet hade demokraterna triangulerat efter högerekonomiska idéer. Den vägen nådde sin ände när Trump plötsligt vann 2016. Varför anstränga sig för att verka ekonomiskt ansvarsfull inför ett parti som väljer en pajas till president?  

Så när demokraterna återtog makten i valet 2020 hungrade de efter en egen ekonomisk agenda, med stora satsningar på välfärd, jobb och klimat. Det första Joe Biden gjorde var att lansera ett stimulanspaket på 1,9 miljarder dollar, det tredje efter två likadana under Trump. Man var mån om att inte upprepa Obamas misstag, och ville hellre satsa för mycket än för lite, även om det riskerade att överbelasta redan ansträngda leverantörskedjor och bidra till inflationen.  

Efter denna efterfrågeinjektion har Biden lanserat flera lagförslag för att stärka ekonomins utbudssida, med satsningar på infrastruktur, halvledare och klimatteknik. Pandemin hade visat hur sårbar ekonomin blir av utsträckta leveranskedjor utomlands, inte minst i Kina. Nu erbjuds företag uppemot 30-procentiga skattelättnader om de tillverkar sina varor i USA. 

Obamas nederlag med utsläppshandeln har också fått demokraterna att överge den konventionellt nationalekonomiska synen på klimatförändring som ett marknadsmisslyckande som bör rättas till med ett pris på koldioxid. I stället satsar man på subventioner till miljöteknik och striktare miljöregleringar. 

Planerna på utbyggd välfärd stoppades i senaten av konservativa demokrater. Men inom andra områden kan Bidenomics räkna framgångar. Den stora finanspolitiska responsen på pandemin har lett till en rekordsnabb återhämtning, och fått arbetslösheten att sjunka till den lägsta nivån på 50 år. Reallönerna för de fattigaste löntagarna har stigit kraftigt. Arbetslösheten bland svarta är den lägsta på 50 år. Joe Bidens ekonomiska rådgivare Jared Bernstein har en uttalad plan för att skapa en ”högtrycksekonomi” som låter minoriteter och andra uteslutna grupper komma in på arbetsmarknaden. Demokraterna har vidtagit åtgärder för att göra det lättare att bilda fackföreningar, och villkora de nya industristöden med att man anställer fackligt ansluten arbetskraft. 

Samtidigt sjunker inflationen, utan att det har krävts en lågkonjunktur eller stigande arbetslöshet. Främst beror det på att utbudstörningarna från pandemin har ebbat ut, men en bidragande orsak är försäljningar ur den strategiska oljereserven. Samtidigt utlovas återköp till reserven när priset sjunker under 70 dollar per fat, för att uppmuntra ökad produktion. Förslaget har kritiserats ur klimatsynpunkt. Men genom att sätta ett golv under oljepriset minskar man efterfrågan. De oljekällor som planen gör det lönsamt att ta i bruk påstås också oftast ha kort livslängd. 

Subventionerna för att tillverka i USA har lett till en fördubbling av investeringar i nya fabriker. Anläggningar föra att tillverka halvledare, elbilar, batterier, solpaneler och annan klimatteknik byggs över i stort sett hela landet. 

Neoklassiska nationalekonomer har, med sedvanlig omsorg om sitt paradigm, beskrivit den nya politiken som ett tecken på att nationell säkerhet nu får trumfa ekonomisk effektivitet. Politiska hinder gör att man inte kan sätta ett pris på koldioxid utan tvingas använda de ”näst bästa” lösningarna. 

Men Bidenomics har en annan logik. Ur ett keynesianskt perspektiv kan investeringar aldrig tas för givna, eftersom kapitalägarna kan välja att behålla sitt kapital i likvid form i stället för att plöja ner det i långsamma och oförutsägbara produktionsprocesser. Det räcker inte med ett pris på koldioxid som säger vad man inte bör investera i. Företag behöver veta att det kommer at finnas efterfrågan på just deras produkter, och att de blir lönsamma att tillverka. 

Somliga har att kritiserat industristöden för att erbjuda endast morötter och inga piskor. Men det klimatpolitiska lagförslaget innehåller föreskrifter som gör det möjligt för miljödepartementet att införa striktare regleringar. 

I Europa har paradigmskiftet väckt bestörtning. Företag som Northvolt har hotat med att förlägga nya fabriker till USA för att kunna ta del av de generösa skattelättnaderna. Efter en intensiv kampanj har EU lyckats få USA att stryka kraven på särskilda skattelättnader för elbilstillverkare som anställer fackligt ansluten arbetskraft. Europeiska biltillverkare har nämligen sina amerikanska fabriker främst i anti-fackliga republikanska delstater.  

EU har också gröna subventioner men de kräver ofta krångliga byråkratiska processer. Enligt marknadsliberal logik gäller de också främst i tidiga faser, där det anses finnas ett tydligt marknadsmisslyckande. De amerikanska skattelättnaderna omfattar i stället en fast summa per tillverkad produkt oavsett hur många som tillverkas, vilket gör dem väldigt tilltalande för företag som vill skala upp sin produktion. 

Vad kan vi då dra för lärdomar av Bidenomics hittills? Bland annat att en högtrycksekonomi kan sänka arbetslösheten och få in tidigare uteslutna grupper på arbetsmarknaden. Intressant nog verkar något liknande hända i Sverige, där sysselsättningen ökar kraftigt för utrikes födda. Orsakerna är inte helt klarlagda men hänger troligen ihop med att många inrikes födda lämnade branscher som vård och hotell och restaurang under pandemin, samtidigt som den svaga kronan ökar sysselsättningen i industrin. 

Vi kan också lära oss att skattelättnader utan tak är effektiva för att skala upp tillverkning av ny teknik. I Sverige finns fortfarande ett tabu mot subventioner annat än i de allra tidigaste faserna. Formellt har EU restriktioner mot statsstöd men de har luckrats upp på senare tid på grund av pandemin, kriget i Ukraina, och tilltagande konkurrens från Kina och USA. Det sker dock inte i någon ordnad process, utan stora länder som Tyskland och Frankrike går före och snedvrider konkurrensen den inre marknaden. En lösning vore finansiering på EU-nivå, men Sverige är ett av länderna som sätter sig på tvären. I så fall behöver Sverige agera på nationell nivå med ökade stöd för att skala upp tillverkning av ny teknik för att säkerställa investeringar i framtidens industrier. 

Max Jerneck är utredare på tankesmedjan Katalys som är finansierad av fem fackliga organisationer. 

***

Läs även: Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA

Läs även: Statsbankrutt hotar USA