Den omoraliska stormakten Sverige

Med Sveriges inträde i Nato går vi från att vara ett sårbart land i Putins geografiska närhet till att bli en del av den fria världens försvarsallians. Med medlemskapet följer också det kollektiva försvar med ömsesidiga försvarsgarantier som ett aggressivt Ryssland och ett allt farligare omvärldsläge kräver. 

Det faktum att Sverige tar plats i en europeisk och transatlantisk intressegemenskap – en sammanslutning av stater som delar våra demokratiska värderingar – markerar också slutet på ett olyckligt arv från 68-epoken: myten om Sverige som en "moralisk stormakt" och ett alliansfritt föregångsland. 

Den högtravande neutralitetsdoktrinen marknadsfördes inte minst av socialdemokraterna som en tredje väg mellan stormaktsblocken. Verkligheten såg annorlunda ut. Samtidigt som svenska vänsterpolitiker sade sig ge uttryck för moral och solidaritet, bidrog allianslösheten till en utrikespolitik präglad av en oförmåga att ta ställning för demokrati och mot diktatur. Den följdes också av en romantiserande mytbildning om svensk förträfflighet, kryddat med neutralitetsnostalgi och lösa säkerhetspolitiska antaganden – positioner som är raka motsatsen till moraliska ställningstaganden. 

När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige neutralt. Priset vi betalade var tyska trupptransporter genom svenskt territorium och en följsamhet mot den tyska nazistregimen, i brott mot neutraliteten. När den fria världen stred mot nazisternas tyranni tittade vi bort. Politiken må ha gynnat Sveriges nationella intressen, men var knappast moralisk i sak. Det var det svenska försvaret, vårt geografiska läge samt eftergifterna mot Nazityskland som skyddade oss. Inte den omhuldade neutralitetspolitiken vilket länder som Belgien, Holland, Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen kunde vittna om. 

Under det kalla kriget tog sig den svenska allianslösheten uttryck genom en tystnad och följsamhet mot diktaturer baserat på idén om att inte kritisera andra stater, hur de än agerade. När västmakterna bildade Nato 1949 ansåg utrikesminister Östen Undén (S) att det var löjeväckande att ”moralisera” över Sovjetunionens förtryck av sin egen och grannländernas befolkningar. Kritik mot repression, tvång, arbetsläger, utrensningar och likvideringar tonades ner.

Statsminister Olof Palmes (S) utrikespolitik skilde sig från Undéns genom att vara mer aktivistisk och mindre legalistisk, men likheter i synen på diktaturerna fanns kvar. Palme lanserade, genom en expansiv och närmast missionerande utrikespolitik, den självgoda tanken om det lilla Sverige som en moralisk stormakt. Ett alliansfritt land som stod fritt från stormakternas cyniska realpolitik, alltid redo att stå upp för vad som definierades som evig fred, universella mänskliga rättigheter och internationell solidaritet. 

Men även om vi såg oss som finare och bättre än andra stater var politikens marmorfasad inte så skinande som dess företrädare ville ge sken av. Sverige upprättade under dessa år varma förbindelser med tredje världens ”progressiva” diktaturer. Nordvietnam erkändes 1969, DDR 1973 liksom Nordkorea 1974. Och Sveriges regering agerade 1974 internationell dörröppnare för det på den tiden terroriststämplade PLO. 

Under sextio- och sjuttiotalen utgjorde den ”globala klasskampen” höjden av progressiv analys. Fienden stavades ”USA-imperialismen”. Sverige argumenterade, i sin roll som världssamvete, för antiimperialism, nedrustning samt bistånd till fattiga länder. Samtidigt ledde ambitionen att frälsa världens fattiga till en inställsamhet mot de despoter som förnekade dessa människor de mänskliga fri- och rättigheter som var en självklarhet i väst . 

Sexton år efter det kommunistiska maktövertagandet blev Olof Palme år 1974 den förste demokratiskt valde västerländske regeringschefen som besökte Kuba. Han deklarerade inför en miljonpublik i Santiago de Cuba att ”förtryckarna till slut störtas, att folkets krav ej kan förkvävas”. Han syftade på ex-diktatorn Batista, inte på Fidel Castro. Talet avslutades med parollen ”Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba!”. Revolutionsromantiken var påfallande medan avsaknaden av demokrati ursäktades med den ”sociala rättvisa” som u-länder ansågs eftersträva. 

Kraven på fria val i Östeuropa avfärdade Palme 1983 som uttryck för "den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst under det kalla kriget". Teckna inte "djävulsbilder" och bedriv inte "hets mot Sovjet", manade statsministern. "Vi sysslar inte med antisovjetism" sammanfattade han inför den socialdemokratiska partikongressen 1984. Tystnaden inför förtrycket i auktoritära och totalitära enpartistater ledde till att Vilhelm Moberg kritiserade ”neutralitetsidioterna” medan Eyvind Johnson fördömde ”tredjeståndpunktarna”. 

Denna politik levde kvar 1989 när utrikesminister Sten Anderssons (S) förnekade att Sovjet ockuperade Baltikum (bara något år före ländernas frigörelse) och den tidigare kabinettssekreteraren vid UD Pierre Schoris (S) uttalande att länderna var en del av Sovjetunionen. Samme Schori hyllade så sent som 1986 hyllade diktatorn Fidel Castro. "Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” 

I dag vet vi att alliansfriheten – precis som klyschorna om Sverige som moralisk stormakt – var byggd på dubbelmoral och sanningar som aldrig uttalades. Bakom alliansfrihetens fasad ingick Sverige i ett dolt men nära försvarssamarbete med försvarsalliansens medlemsländer, vilket fick USA:s Nato-ambassadör 1993 till 1998, Robert Hunter, att kalla Sverige för Natos 17:e medlemsstat. 

Natos skydd av Västeuropas säkerhet blev Sveriges trygghet under det kalla kriget. Trots att alla invigda visste att Sverige stod närmare USA och Nato än Sovjetunionen, låtsades ledande politiker som att vi inte gjorde det. Neutralitetsretoriken var i stora drag avsedd för inhemsk konsumtion, en ”inrikes utrikespolitik” som Gösta Bohman uttryckte det. Politiken gavs ideologiska dimensioner som kamouflage för den realpolitiska egennyttan. 

Statsminister Tage Erlander (S) mötte 1961 den amerikanska presidenten John F Kennedy, vars nationella säkerhetsråd slagit fast att en sovjetisk aggression mot Sverige skulle utmana den fria världen, däribland Nato-medlemmarna Norge och Danmark. Det hemliga dokumentet, som kom till allmän kännedom 40 år senare, öppnade för amerikansk militär assistans till Sverige redan före ett potentiellt angrepp. En särskild larmlinje inrättades mellan Försvarsstaben i Stockholm och högkvarteret för USA:s flygstyrkor i Europa i tyska Wiesbaden. 

Palme kände, trots sin bombastiska retorik, till de hemliga banden med USA och sade 1969 till ÖB Stig Synnergren: ”Nu när jag bråkar med amerikanerna, se för Guds skull till att vi har ett gott samarbete med amerikanerna på försvaret i alla fall”. 

Säkerhetspolitik får aldrig byggas på illusioner, ideologiska paroller eller naivitet. Alla säkerhetspolitiska överväganden måste byggas på säkerhet. Liberalerna bör få ett erkännande för att redan 1999, som första riksdagsparti, ha drivit frågan om ett Natomedlemskap. Statsminister Magdalena Andersson (S) och utrikesminister Ann Linde (S) bör få ett erkännande för att ha brutit med mytologin om den moraliska stormakten genom att söka svenskt medlemskap i Nato. Och regeringen ska ha erkännande för att ha drivit den komplexa medlemsprocessen i land. 

Trots att Nato rymmer sina brister bygger värdegemenskapen på solidaritet mellan fria stater. Genom övergivandet av allianslöshetens janusansikte kommer Sverige aldrig mer inta en tredje ståndpunkt mellan demokrati och diktatur. Det faktum att den blågula fanan äntligen hissats vid Natohögkvarteret i Bryssel är något vi inte bör känna annat än lättnad och stolthet över. 

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Columbia University.

***

Läs även: Elisabeth Braw: "Sverige behöver skaffa en utrikespolitik"

Läs även: Vänsterns stöd för Palestina är hyckleri