Sverige har drabbats av långvarig statlig anorexi

Nyligen reste jag till Köpenhamn och sedan vidare till Malmö för jobb, därefter hem till Stockholm igen men först över Uppsala för att hålla föredrag. Samtliga fem tågresor var kraftigt försenade. Alltid med utmärkt tågpersonal som stoiskt informerade om eländet och svarade så gott de kunde på frågor om missade anslutningar. Nämnde jag att den enda fungerande toan på en av sträckorna fanns i slutet av tåget? Alla andra var stängda. 

Tåget går inte längre som tåget i Sverige. 

Viktiga möten tar vi flyget till, fast vi inte vill, eftersom järnvägsunderhållet är så eftersatt och systemet så avreglerat och illa skött att det är ett lotteri om man kommer fram i tid. Att något går enligt tidtabell känns allt mer som undantag. I P1 berättades nyligen hur Ryssland systematiskt har bombat Ukrainas järnvägar. På ett år hade över 300 järnvägsarbetare dödats och 1 000 skadats. Trots dessa attacker ”fortsätter de ukrainska tågen att hålla tidtabellen – med en punktlighet på 85 procent”. Ukrainas järnväg i krig är bättre än den svenska i fred om man ska tro statistiken. Enligt sajten Järnkoll hos Trafikverket var punktligheten för långdistanstågen i Sverige 81,5 procent 2021. Svensk järnväg har precisionsbombats, inte av Putin, utan av 30 år av marknadsliberalism – framförallt en långt gången åtstramningspolitik. 

När Aftonbladets Andreas Cervenka nyligen beskrev i en krönika hur uselt Arlanda fungerar i jämförelse med Kastrup kom han in på orsaken till problemet: ”Ännu märkligare blir upplevelsen efter ankomst på Kastrup. Det är som att återinträda i civilisationen”. Orsaken är, menade Cervenka, Sveriges onödiga amorterande av statsskulden: ”Det borde inte behöva vara så här. I veckan inträffade en märkeshändelse då den svenska statsskulden sjönk under 1000 miljarder kronor. Senast det skedde var 1993, då svensk ekonomi var en fjärdedel så stor som i dag. Sverige har bland de lägsta statsskulderna i EU. Anledning att korka upp? Inte direkt. En fastighetsägare som sitter med ett obelånat hus som förfaller är inte förmögen utan dumsnål.” 

Sveriges statskuld är alltså rekordliten i förhållande till BNP. Samtidigt har vi en rad svårt eftersatta samhällsbehov som inte tillfredsställs. Elnätet har inte tillräckliga överföringskapaciteter från norr till söder och vi behöver snart producera dubbelt så mycket el som i dag för den gröna omställningen. Den nyindustrialisering som äger rum kring H2Green Steel, SSAB, Northvolt och Volvo Cars kräver säker och billig el, fungerande järnvägar, bostäder och samhällsservice i de nya orter som får de nya jobben. Vi behöver utbilda mängder av ingenjörer och andra kvalificerade specialister. Ett exempel: Varje år utbildas bara några tiotal batteriingenjörer och tekniker. Bara Northvolt behöver tusentals sådana varje år de kommande åren. Kommer dessa inte fram, kan inte produktionen växa som tänkt. Det blir färre jobb, mindre omställning, vi blir fattigare som nation. 

Orsaken är en åtstramningsdoktrin som spårat ur. På nittiotalet när statens underskott var stora och statskulden växte i spåren av krisen, togs beslut om ett finanspolitiskt ramverk med syfte att minska skulderna. Se det som att Sverige var en person med hälsovådlig fetma och en BMI på 35. Att se över kosten, följa ett bantningsprogram och börja promenera var både rimligt och klokt. Men när patienten har genomfört sin kur och gått ner kraftigt i vikt och blivit underviktig med en BMI på 17, då måste kuren avbrytas. Att fortsätta samma beteende är livsfarligt. Sverige har drabbats av långvarig statlig anorexi. Vi är underinvesterade på gränsen till att samhällskroppen upphör att fungera. Jag håller inte med om att nittiotalskrisen berodde på en för stor välfärdsstat, (snarare var orsaken den fastighetskrasch som följde på kreditavregleringen) men om vi tillfälligt accepterar hypotesen att problemet var en för fet stat, såsom den rådande neoklassiska nationalekonomin anser, måste slutsatsen vara att densamma i dag är smal. Till och med Sveriges egen Milton Friedman, Assar Lindbeck vars Lindbeckkommission för 30 år sedan skissade upp den omläggning av den ekonomiska politiken dagens ramverk är en del av, ansåg till slut att ramverk till sist hade överlevt sig själv. 

Än tydligare blev det i juni i år när Investors ordförande Jacob Wallenberg kritiserade dagens samhällsbrister och föreslog att näringslivet ska ta hand om investeringarna ifall inte samhället kan ta sitt ansvar. Något måste helt enkelt göras! 

Därför ökar nu trycket på en omläggning. Svenskt näringsliv ställde sig nyligen på samma sida som Socialdemokraterna och förordar ett nytt balansmål. Sverige är ett av de minst skuldsatta länderna i EU. Vår Maastrichtskuld, som inkluderar hela den offentliga sektorn, ligger i dag på 33 procent av BNP. EU-snittet är 84 procent. 

Att trycket från verkligheten och det organiserade Sverige är stort uttrycks i att finansminister Elisabeth Svantesson (M) nu öppnat för en tidigarelagd översyn av ramverket, där överskottsmålet sedan införandet 1997 har gått från 2 procent till 1 procent och vidare till dagens 0,33 procent över en konjunkturcykel (samt med ett skuldankare på 35 procent av BNP plus/minus 5 procent). Före jul avvisade Svantesson en tidigarelagd översyn. Ett halvår senare är hon positiv.  

Läser man Finanspolitiska rådets senaste rapport som leddes av förre riksbankschefen Lars Heikensten skissar det upp ett underskotts mål som ligger en hel procentenhet lägre dagens, det vill säga minus två tredjedels procent. Statsskulden skulle då stabiliseras kring 37 procent. Om dagens ramverk bibehålls rasar det i stället till 15 procent till 2034. Rådet skriver: ”Ett skäl till ett lägre saldomål nästa ramverksperiod är om de offentliga investeringarna beräknas bli tillfälligt höga. Utifrån ett välfärdsperspektiv bör offentliga investeringar, oavsett finansieringsform, ske så länge de samhällsekonomiska intäkterna överstiger de samhällsekonomiska kostnaderna. Både samhällsekonomiska intäkter och kostnader kan vara av icke-monetär art.” 

Detta är en i modern tid mycket radikal ståndpunkt. Tillsammans med Jämlikhetskommissionen under ledning av Per Molander (som konstruerade det ursprungliga ramverket) och Klimatpolitiska rådet kritiserar nu en rad tunga aktörer dagens ramverk på sätt som för några år sedan bara hördes från LO-ekonomerna, tankesmedjan Katalys (där jag är chef) samt S-föreningen Reformisterna. 

Ett nytt ramverk kommer. Mycket talar för att det blir i spannet mellan noll och minus två tredjedels procent. Personligen tror jag staten skulle förse sig med en större frihet att gå uppemot tre procent underskott per år under en begränsad period av trettio år för att klara klimatomställning, ny infrastruktur, försvarsuppbyggnad och de utbildningssatsningar som behöver göras. Staten måste göra de investeringar som behövs snabbt och statsskulden stabiliseras runt 50 procent av BNP. Fortfarande inom Maastricht-reglerna. Frågan är om det finanspolitiska väktarrådet vågar gå så långt som de mellan skål och vägg inser att Sverige behöver. Eller om vi ska fortsätta vara ett land som bantar bort välfärd och framtida jobb. 

Daniel Suhonen är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys, ledarskribent på Aftonbladet och författare.

***

Läs även: S har chansen nu – men tar partiet den?

Läs även: Är vi säkra på att kapitalismen överlever det här?